Svensk film under andra världskriget
Det svenska folket hukade under de första krigsårens stormbyar runt gränserna i skydd av neutralitetens kamouflagemålade paraply, mot krigets slut utbytt mot en ny opportunisms glada parasoll. Man fick dock pröva på kännbara inskränkningar i den urgamla friheten. Privatbilismen hänvisades till gengasaggregatens obekväma bränslesurrogat, om inte bilarna skulle tvingas stå på stall krigsåren igenom. Utlandsresor var det inte att tänka på. Biografen var ensam om att kunna öppna portarna mot en ljusare och mer spännande värld än de knappt tilltagna kaffe- och livsmedelskupongernas grå vardag. I likhet med Finland, Schweiz och Portugal var Sverige under krigsåren aldrig helt utestängd från amerikansk och engelsk film men tillflödet kom inte lika snabbt och rikligt som förr. Efterfrågan på svensk film var större än någon gång tidigare. Från 1939 ökade utbudet av svensk film från trettiotvå till fyrtiofyra 1944. Antalet biografer var 1944 tvåtusenetthundrafyrtiofyra, av vilka dock endast femhundrafyrtioen kunde betecknas som väl utrustade biografer med regelbundna visningar. Den största kategorin var lokaler som endast gav tre föreställninzar i veckan.
(Rune Waldekranz: Filmens historia del 3: Förändringens vind 1940–1990. Norstedts 1995)
Anm 2012: Rune Waldekranz inleder boken med rubriken "Goebbels ockuperar Europas biografer". Men icke de svanska, alltså. Återigen – vår isolering var inte total och mycket mildare än det ockuperade Europas. Varför skulle då vår fotografi präglas av någon speciell anda? /pär