Harald Wieselgren om Georg Scheutz 1880
Ur Vår samtid, femtio porträtt med nekrologer, en samling av biografier
som Wieselgren publicerat i Ny Illustrerad Tidning. Fortfarande 131 år
senare den enda heltäckande biografin över Scheutz.
För omkring hundra år sedan inkom till Sverige, som »hofmästare»
i ett riksråds hus, en i Kjöbenhavn af tyska föräldrar född man,
Fredrik Kristian Ludvig Schieutz, hvilken i sitt nya hemland gifte
sig och slog sig ned i Jönköping som borgare, vinhandlare, hotell-
värd och källarmästare, i hvilka sistnämnda egenskaper han äfven
under sommarmånaderna fungerade vid den då ytterst »fashionabla»
Medevi helsobrunn under en lång följd af år. Han var icke blott
en särdeles företagsam och duglig man, utan förstod äfven att hemta
nöje ur vitter och historisk läsning och följde till och med så pass
med politiken, att han höll »Hamburgercorrespondenten». Alla slags
förnämligare resande genom Jönköping togo in i hans hus, der värd-
folket sjelft kunde konversera med utländingar och der rikligt till-
fälle gafs att göra bekantskap med olika samhällsklassers seder och
bruk.
I detta hem uppföddes makarnes ende son, Per Georg Scheutz,
som under en nära nittioårig lefnad gjort sitt namn kändt och äradt
långt ut öfver sitt fäderneslands gränser, som bland dess förkämpar
för sanning och rätt, för vetenskaplig utveckling och för allmän bild-
ning innehar ett äradt rum, som tidigast hos oss med ädel kraft och
sans fört den oberoende publicitetens fana, som genom ihärdighet
och snille lyckats foga en vigtig länk till kedjan af de vetenskapliga
uppfinningar, hvilka utmärkt vårt århundrade, som i arbetets ära såg
sin och, fri från själslyten, hvilka stundom vidlåda män af ovanlig be-
gåfning, i lugn anspråkslöshet gjorde ett verksamt bruk af sina goda
gåfvor utan att smickras af beröm, utan att såras af glömska.
Georg Schieutz, eller, som han från inträdet i statens tjenst staf-
vade namnet, Scheutz, föddes i Jönköping den 23 sept. 1785 och
handleddes under sina första gossår af den hos föräldrarne boende
konrektorn vid stadens trivialskola, G. V. Alander, en man af då
ovanlig insigt i naturvetenskapliga och naturhistoriska ämnen, parad
med en brinnande forskningslust och en älskvärd personlighet. I
denne mans sällskap gjorde gossen resor i provinserna och fick sin
iakttagelseförmåga tidigt väckt och skärpt.
Redan 1794 antogs Scheutz till »cautionsstudent» i Lund,
men kom efter lärarens död, 1796, i andra klassen af Jönköpings
skola, från hvilken han sändes till Vexjö gymnasium, der han af
Håkan Sjögren fick lära hebreiska men hellre i sällskap med kam-
raterna deltog i vidsträckta fotvandringar med botaniska studier till
mål. Först höstterminen 1803 begynte han idka studier vid Lunds
akademi, under det han samtidigt handledde yngre piltar, emedan
modern, som då var enka, ej trodde sig, med ännu outredda affärer,
ega råd att underhålla honom vid akademien. Med höga betyg af-
lade han under loppen af åren 1804 och 1805 »examen theologicum»,
latinsk skrifning och disputationsprof »pro exercitio», kameral-examen
och juridisk examen, hvarefter han 1805 inskrefs som auskultant i
Göta hofrätt.
I elfva år trampade han nu den juridiska tjenstemannabanan,
dels i Jönkiöping och dess hofrätt underlydande trakter, dels
i Stockholm, utan att uppnå någon lön, ehuru han med berömmelse
tjenstgjort både som aktuarie, som t. f. borgmästare i Ulricehamn,
som t. f. domhafvande i olika domsagor, som t. f. kämnerspreses i
Jönköping och som vice auditör vid Svea artilleriregemente. Vid
det sistnämnda erhöll han väl den 8 nov. 1814 kongl. fullmakt som
auditör, »med tour och befordringsrätt», men i juni 1816 erhöll
han, på begäran, afsked från denna lönlösa tjenst och egnade sig
nu åt annan verksamhet.
Redan 1811 hade han begifvit sig till Stockholm, der han erhöll
inträde i konungens kansli och gjorde åtskilliga literära bekantskaper,
bland annat med d. v. utgifvaren af »Journalen», kong]. bibliotekarien
Wallmark, till hvars blad han inlemnade en och annan literär recension.
Familjeangelägenheter återförde honom 1812 till Jönköping, der han
realiserade sina tillgångar, sedan han genom Wallmarks upplysningar
fått veta så mycket om »vårt tillkommande finanssystem», att han vågade
utbyta fastigheter mot sedlar!
Återkommen till Stockholm 1813, fortsatte och utvidgade han
sina literära förbindelser och förvärfvade snart ett aktadt namn i dessa kretsar.
Redan 1814 begagnade en af Hammarskölds vänner Scheutz’ namn,
då han ville varna honom för en befarad indiskretion, och 1816 finna vi
Scheutz bland jurymännen i ett af tryckfrihetsmålen mellan Grewesmöhlen
och baron Boije.
Med protokollssekreteraren Cederborgh, som utgaf tidningen
Anmärkaren, kom han snart i närmare beröring, i det han nästan
allt ifrån tidningens början då och då i den samma skref en artikel;
1816 inköpte Scheutz Cederborghs tryckeri och blef med-
delegare uti och medredaktör af tidningen hvarefter »Anmärkaren»
först fick fart, så att den redan innan årets slut lemnade egarne någon
vinst, hvilken under loppet af 1818 alltjämt tillväxte.
1819 gjorde Scheutz och Cederborgh förnyadt kontrakt, en-
ligt hvilket äfven Scheutz skulle uttaga tillståndsbevis å en tidning,
hvilken skulle utgifvas i händelse Anmärkaren, för hvilken Ceder-
borgh fortfarande var »ansvarig utgifvare», blefve indragen, hvilket
väl var att vänta, då Scheutz mer och mer gjort något af tidningen.
Så uttog Scheutz den 16 sept. 1819 tillståndsbevis för Anmärkarne,
af hvilken också första numret utgafs den 26 jan. 1820, sedan An-
märkaren två dagar förut blifvit indragen. Nu bröt Cederborgh helt
oväntadt sina förbindelser med Scheutz och fick efter en mot Scheutz
förnärmande ansökan »i nåder» rätt att å nyo utgifva den indragne
Anmärkaren, som också den 12 febr. 1820 åter utkom. En skarp
och obehaglig polemik mellan de båda förra kontrahenterna öfver-
skylde icke Cederborghs handlingssätt, men underrättar oss om mäng-
den af Scheutz’ arbete i Anmärkaren och visar oss, att de förtjenster,
tidningen inlagt, voro helt och hållet att tillskrifva Scheutz.
Med Anmärkarne blef hållningen klarare och publiken större; magister
Johansson, som äfven biträdt i Anmärkaren, följde Scheutz’ blad,
och den 29 nov. 1820 förvandlade sig halfveckobladet Anmärkarne
(i liten qvart) till den betydligt större Argus, Politisk, literär ock com-
merciel tidning, för hvilken J. Johansson och G. Scheutz gemensamt
stodo som »ansvarige redaktörer». Den tiden hade ännu icke sett
en sådan tidning. Hon ville framkalla ett allmänt tänkesätt, en natio-
nalanda, hon ville skaffa den vacklande opinionen säker grund, så
att denna kunde öfvergå i ett på skäl grundadt omdöme och deraf
härflytande tänkesätt. »Om våra publicister akta sig», säger Argus
i sitt första nummer, »att genom ogrundade insinuationer och sqvaller
förvirra och nedfiäcka den hos mängden börjande vanan att under-
söka före omdömet, så kan man hoppas, att den dag ej är så af-
lägsen, då en nationalanda (common spirit) skall infinna sig äfven
hos oss, ty denna anda är icke annat än ett på förstånd och insigter
grundadt allmänt tänkesätt öfver offentliga angelägenheter.»
Scheutz’ verksamhet som tidningsredaktör är i hög grad hedrande
och skall alltid stå som ett ärofullt och fläckfritt minne icke blott i
den svenska publicitetens, utan äfven i den svenska samhällsutveck-
lingens historia. Han hade en djup aktning för publicistens kall,
redbar vilja, lugnt mod, omutlig sanningskärlek och en ledig penna.
Anmärkaren hade under Scheutz’ ledning tredubblat sin läsekrets,
Anmärkarne steg ännu mera, och Argus blef för en tid landets mest
spridda tidning, trots de ogynsamma postförhållanden, hvilka då
rådde och en tid hotat att alldeles omöjliggöra försändelsen till lands-
orten af de Stockholmsblad, hvilka icke åtnjöto af K. M:t beviljad
portofrihet.
Skyddad af indragningsmakten hade byråkratien nästan
redan glömt, att tryckfriheten fanns till. De nu för tiden omöjligaste
saker fingo länge opåtaldt passera, och när ändtligen en klagoskrift
ingafs till justitieombudsmannen eller en rättegång anhängiggjordes,
var det icke annat än tryckandet af handlingarna i målet, som föll
en s. k. oppositionstidning in. Indragningar och rättegångar väntade
ändå de stackars fromma bladen utan politisk hållning, utan annat
mål än att få utgifningskostnaderna ersatta genom tillräcklig pre-
numeration och, om möjligt, äfven någon vinst.
Den förste svenske tidningsutgifvare efter 1809, som framträdt med
bestämdt politisk hållning, med ett icke literärt eller ekonomiskt utan
klart fattadt politiskt mål, var Georg Scheutz, och många artiklar, som finnas
i hans tidningar, kunna än i dag läsas med både nytta och nöje.
Utom häfdandet i allmänhet af rätten till offentlig diskussion i allmänna
angelägenheter, var det i synnerhet det fria utbytet ock det fria ar-
betet, statsförmynderskapets förminskande, det officiela spioneriets
afskaffande, offentlighet och rättvisa i lagskipning, yrkande på för-
verkligandet i statslifvet af befintliga grundlagsenliga rättigheter,
samt fordran på folkundervisning, som karakteriserar Scheutz’ publi-
cistiska bana.
Det på sin tid namnkunniga Vermdémåiet kan man kalla Scheutz’
politiska debut, helst hans uppträdande i denna sak verkade som
en elektrisk stöt i hela landet. En länsman hade i maj 1819 efter
de angifvelser, han sjelf med stryk aftvungit en mördare, häktat
dennes föräldrar, bror, syster och dessas tjenstfiicka samt med för-
skräckliga bastonader i häktet sökt afpressa alla och verkligen af-
pressat några bekännelse om delaktighet i brottet, till hvilket de
vid den efteråt, på yrkande af de misshandlades husbonde, företagna
undersökningen befunnos fullkomligt oskyldiga. Scheutz tog in
handlingarna i målet, artiklar om saken, referater om rättegången
och gjorde det omöjligt för domaren å Vermdö och landshöfdinge-
ämbetet i Stockholms län att få saken i tysthet begrafven.
Justitieombudsmannen anbefalde åtal mot den i misshandlingen delaktige
landssekreteraren och den i en olaglig häktningsåtgärd delaktige
landshöfdingen, alla försök att komma ifrån saken misslyckades, men
hela Sverige darrade af fasa, att dylika laglösheter kunde bedrifvas,
och att sådana försök kunde vågas att straffiöst komma ifrån dem
och i stället vältra straff på de misshandlades husbonde, som af
landshöfdingen i Stockholms län instämdes för försök till myteri!
I Anmärkarne förde Scheutz hufvudsakligen strid mot protektionism,
skråväsen, handelsförbud o. s. v., ofta med artiklar i dialogform, och
allmänheten stod dä gerna ut med en dylik artikel, om hon än, som
ofta hände, fick den i småbitar, under loppet af månader. För Argus
lemnade åtskilliga regeringsåtgärder strax i tidningens början ett
stoff, som äfven i sin mon bidrog att väcka sympati för tidningens
moderata klander; men när det officiela rapportsystemet i januari
1822 åter kommit på tal, då indrogs Argus, och hofkansleren dedu-
cerade utförligt i konseljen tidningens »smädliga natur», hvarpå Karl
Johan gillade indragningen och begagnade tillfället att sjelf uttala
sig om rapportsystemets nytta och laglighet. Johansson, som redan
förut affekterat att ensam uppbära både makten och äran af Argus’
redaktion, fick nu ensam vara hufvudredaktör för Argus den andre,
liksom senare samma år (1822) för Argus den tredje, och då äfven
denna 1827 blifvit indragen, för Nya Argus. Under tiden undanträngde
Johanssons öfvermod och åtskilliga hans af Scheutz ogillade åtgöranden
och artiklar den sistnämnde mer och mer från medarbetarskapet, åt
hvilket han dock fortfor att under större delen af 1820-talet egna en
del af sin tid, hvaremot han intill slutet af 1833 jämte Johansson qvar-
stod som förläggare och fortfor att trycka Johanssons tidning intill dess
totala afsomnande 1836. Under den tid, Scheutz’ bolag om tidningen
fortfor, hade han uppfunnit en valspress, om hvilken han yttrar (i
Biogr. lexikon):
»Utfördes att begagnas för Argus; men genom brist på mekaniska
verkstäder den tiden blef den ej färdig, förr än uppfinnarens bolag
om denna tidning hade upphört och upplagan ej vidare erfordrade
bruket af snällpress.»
Scheutz hade i ungdomen ämnat taga bergsexamen och dertill
förberedt sig genom studier på egen hand, men förmenades af en
bland professorerna i Upsala att undergå förhör, emedan han icke
gjort sina studier på professorns föreläsningar. Så omintetgjordes
visserligen den bana, han vid 25 år önskat beträda, men han hade
dock qvar sina mekaniska, fysiska, kemiska och matematiska studier
och fullföljde dem under hela sitt lif. Som förläggare och författare
verkade han mer och mer inom dessa områden, ju mer han af
Johansson undanträngdes från den politiska verksamheten, liksom
han som förläggare, författare och öfversättare verkade för vår vittra literatur.
Tre och en fjerdedels årgång af Journal för manufaktur
och hushållning utgaf han från 1825, Bibliotek för konst, slöjd och
tillämpad vetenskap från 1832, Svenska industriföreningens tidskrift från
1833 (Scheutz var länge denna förenings sekreterare), Spegeln, ett
allmogeblad (1837-38), Tidning för näringarne (1840) m. m. Af vittra
arbeten må nämnas: öfversättningar af Shakspeares Julius Caesar,
Köpmannen i Venedig och Kung Lear (denna sistnämnda otryckt),
af Werners Dalens söner m. m., äfven som på hans förlag och under
hans bearbetning öfversättningar utgifvits från Walter Scott och åt-
skilliga klassiska författare. 1840 utgaf Scheutz en politisk brochyr,
kallad Släktvälde och idévälde, i hvilken han visar, hur samhällsfor-
merna äro grundade på det förra men syfta i sin utveckling åt
det senare, ehuru ännu icke just många idéer hunnit utveckla en
samhällsbildande kraft.
Med 1842 upphörde Scheutz att ega boktryckeri; han ingick i stället
sistnämnda år som ständig medarbetare i Aftonbladet,
hufvudsakligen för tekniska och ekonomiska uppsatser
och notiser, i hvilken egenskap han. med få afbrott, ända till några
år före sin död tillhört denna tidnings redaktion. Inom bok-litera-
turen var han äfven fortfarande verksam. Endast några af hans ar-
beten kunna vi dock här anföra: 1843 utgaf han en elementarbok i
naturhistorien, »Vägen till naturens riken», 1856 »Den praktiske
affärsmannen», en handbok för handlande och handtverkare, 1857
»Jorden», illustrerade naturbilder, 186o »Illustreradt Stockholm» m. m.
m. m. Bland hans talrika öfversättningar från dessa årtionden nämna
vi endast Liebnitz’s kemiska bref och hans sista arbete Wagner’s
Rom, hvars 14:e och sista häfte utkom 1872.
Men det blef dock ej på literaturens område, Scheutz skulle göra
sitt namn mest bekant. »Emellanåt har han kommit att göra åt-
skilliga uppfinningar», skrifver han 1847 i Biogr. lex. om sig sjelf,
»hvilka till en del blifvit patenterade, till en del äro i tryck beskrifna
och till en del förblifvit obekanta eller hvila som blotta förslag i
uppfinnarens portfölj.» Den förnämsta af dessa är utan jämförelse -
Scheutska räknemaskinen.
Ifrån 1812 hade i England arbetats på utförandet af Babbage’s
förslag att genom maskineri frambringa felfria matematiska tabeller,
och regeringen hade på dessa försök offrat 17,000 £, utan att man
dock hunnit längre än till att bringa den räknande maskinen att
kunna beräkna tal med fem siffror, beroende af två differenser. Den
tryckande delen – utan hvilken felfriheten aldrig kan uppnås – har
deremot der aldrig kommit till stånd. Efter att 1834 i Edinburgh
Review ha läst en berättelse om Babbage’s maskin, trodde Scbeutz
sig finna, säger han, »att man ej någonsin skulle hinna vidare, med all
Englands tekniska färdighet, så länge man följde samma plan.
Han uttänkte derför en annan, hvilken blifvit utförd af hans son, ensam.»
Sonen Edvard Scheutz (född 1821) deltog redan som 17-årig yngling
och elev vid teknologiska institutet i detta faderns arbete, vid hvars
utveckling från plan till ritning de samarbetade och hvars utförande
i modell, som 1843 besigtigades och godkändes af svenska veten-
skapsmän, var sonens verk. Svenska riksdagen gaf sedermera, i
tvänne omgångar, ett understöd af tillsammans 10,000 rdr rmt åt
uppfinnarne för att sätta dem i stånd att låta utföra räknemaskinen,
och med denna, som blef färdig 1853 (från J. V. Bergströms me-
kaniska verkstad i Stockholm), begåfvo sig uppfinnarne, far och son,
år 1854 till London och derifrån till 1855 års verldsexposition i Paris,
der de belönades med stora guldmedaljen, hvarpå Georg Scheutz
1856 blef medlem af svenska vetenskapsakademien och riddare af
vasaorden samt kort derpå erhöll en rysk orden, 1858 nordstjerne-
orden och 186o af riksdagen en årlig pension å 1,200 rdr. Maskinen,
som består af 4,320 olika bitar, väger 10 centner och är, då den är
placerad på sin fot och täckt med sitt fodral, ungefär så stor som
ett litet piano. Den består af tre delar: räknemaskinen, tryckmaski-
nen och numeratorn. Att närmare redogöra för dess beskaffenhet
tillåter oss hvarken utrymme, förmåga eller planen för denna minnes-
teckning. Vi vilja endast anföra, att det första exemplaret af en rik
amerikanare inköptes för 1,200 £ och skänktes till Dudley Observa-
toriet i Albany, staten Newyork; att ett nytt bestäldes af engelska
regeringen hos firman Donkin i London, åt hvilken Edvard Scheutz
öfverlåtit uteslutande rättighet att efter hans ritningar förfärdiga dy-
lika maskiner; att denna maskin sedan 1859 arbetar i den engelska
statistiska byråns tjenst och att det höga pris af 2,000 £, firman
Donkin begärt för hvarje nytt exemplar, sedermera afskräckt köpare.
En bok om 605 tabellsidor, kallad »English Life Table», har från
nämnda statistiska byrå utgått under redaktion af dr William Farr,
uträknad och tryckt af den Scheutz’ska maskinen, åt hvilken Farr i
sitt företal egnar de största loford.
Georg Scheutz var en kort tid gift med Anna Sjömann, bördig
från samma stad som han sjelf och blef enkling, då sonen Edvard
ännu var späd. Sedan ha de två följts troget åt, som far och son,
som vänner och samarbetare, som egare af samma hem. Den gamle
har således aldrig stått ensam, tvärt om, hans arbeten ha underhjelpts
och fullförts af sonen och sonen har med fadern kunnat samråda
om sina. Och när synen började svika den gamle, fick han låna
både synens och handens biträde af sin son. Intill 85 års ålder hade
han behållit sina krafter oförminskade; sedan lade ögonsvag-
heten sin förlamande hand öfver hans arbetsförmåga, och då sjönko
småningom hans krafter. Den 22 maj 1873 afled han stilla, 88 år
gammal, och jordfästes på Johannes’ kyrkogård i närvaro af sina
närmaste och några få vänner.
Korrigerad version av Projekt Runebergs skannade text.
Harald Ossian Wieselgren föddes 2 november 1835, son till prästen och skriftställaren Per Wieselgren, studerade i Lund och kom sedan till kungliga biblioteket i Stockholm. Han redigerade Svenskt biografiskt lexikon; ny följd (del II-VI 1859-1868) och medverkade i Ny Illustrerad tidning (1866-1876).
1880 utgavs Ur vår samtid, femtio porträtt med nekrologer. I förordet skrev författaren »Under sexton år har jag i Ny Illustrerad Tidning författat mer än fem hundra biografier och smärre porträtt-texter och, då de förra i allmänhet blifvit mottagna med samma välvilja som de träsnittsporträtt, hvilka ledsagat dem, har tidningens mångårige förläggare, P. A. Norstedt & Söner, anmodat mig att efterkomma en från många uttalad önskan att i bokform samla ett urval af dessa bilder och texter.» Porträtten i boken är skurna av Edward Skill, Ida Falander och Evald Hansen. Bland de avbildade och beskrivna personerna finns Haralds far Per Wieselgren.
Historien kring Babbage och Scheutzarnas räknemaskin finns beskriven av
Uta C. Merzbach i "Georg Scheutz and the First Printing Calculator" (Smitsonian Institution Press 1977) och av
Michael Lindgren i "Glory and Failure. The diffrence engines of Johann Müller, Charles Babbage and Georg and Edvard Scheutz" (Linköpings universitet 1987)
som Wieselgren publicerat i Ny Illustrerad Tidning. Fortfarande 131 år
senare den enda heltäckande biografin över Scheutz.
För omkring hundra år sedan inkom till Sverige, som »hofmästare»
i ett riksråds hus, en i Kjöbenhavn af tyska föräldrar född man,
Fredrik Kristian Ludvig Schieutz, hvilken i sitt nya hemland gifte
sig och slog sig ned i Jönköping som borgare, vinhandlare, hotell-
värd och källarmästare, i hvilka sistnämnda egenskaper han äfven
under sommarmånaderna fungerade vid den då ytterst »fashionabla»
Medevi helsobrunn under en lång följd af år. Han var icke blott
en särdeles företagsam och duglig man, utan förstod äfven att hemta
nöje ur vitter och historisk läsning och följde till och med så pass
med politiken, att han höll »Hamburgercorrespondenten». Alla slags
förnämligare resande genom Jönköping togo in i hans hus, der värd-
folket sjelft kunde konversera med utländingar och der rikligt till-
fälle gafs att göra bekantskap med olika samhällsklassers seder och
bruk.
I detta hem uppföddes makarnes ende son, Per Georg Scheutz,
som under en nära nittioårig lefnad gjort sitt namn kändt och äradt
långt ut öfver sitt fäderneslands gränser, som bland dess förkämpar
för sanning och rätt, för vetenskaplig utveckling och för allmän bild-
ning innehar ett äradt rum, som tidigast hos oss med ädel kraft och
sans fört den oberoende publicitetens fana, som genom ihärdighet
och snille lyckats foga en vigtig länk till kedjan af de vetenskapliga
uppfinningar, hvilka utmärkt vårt århundrade, som i arbetets ära såg
sin och, fri från själslyten, hvilka stundom vidlåda män af ovanlig be-
gåfning, i lugn anspråkslöshet gjorde ett verksamt bruk af sina goda
gåfvor utan att smickras af beröm, utan att såras af glömska.
Georg Schieutz, eller, som han från inträdet i statens tjenst staf-
vade namnet, Scheutz, föddes i Jönköping den 23 sept. 1785 och
handleddes under sina första gossår af den hos föräldrarne boende
konrektorn vid stadens trivialskola, G. V. Alander, en man af då
ovanlig insigt i naturvetenskapliga och naturhistoriska ämnen, parad
med en brinnande forskningslust och en älskvärd personlighet. I
denne mans sällskap gjorde gossen resor i provinserna och fick sin
iakttagelseförmåga tidigt väckt och skärpt.
Redan 1794 antogs Scheutz till »cautionsstudent» i Lund,
men kom efter lärarens död, 1796, i andra klassen af Jönköpings
skola, från hvilken han sändes till Vexjö gymnasium, der han af
Håkan Sjögren fick lära hebreiska men hellre i sällskap med kam-
raterna deltog i vidsträckta fotvandringar med botaniska studier till
mål. Först höstterminen 1803 begynte han idka studier vid Lunds
akademi, under det han samtidigt handledde yngre piltar, emedan
modern, som då var enka, ej trodde sig, med ännu outredda affärer,
ega råd att underhålla honom vid akademien. Med höga betyg af-
lade han under loppen af åren 1804 och 1805 »examen theologicum»,
latinsk skrifning och disputationsprof »pro exercitio», kameral-examen
och juridisk examen, hvarefter han 1805 inskrefs som auskultant i
Göta hofrätt.
I elfva år trampade han nu den juridiska tjenstemannabanan,
dels i Jönkiöping och dess hofrätt underlydande trakter, dels
i Stockholm, utan att uppnå någon lön, ehuru han med berömmelse
tjenstgjort både som aktuarie, som t. f. borgmästare i Ulricehamn,
som t. f. domhafvande i olika domsagor, som t. f. kämnerspreses i
Jönköping och som vice auditör vid Svea artilleriregemente. Vid
det sistnämnda erhöll han väl den 8 nov. 1814 kongl. fullmakt som
auditör, »med tour och befordringsrätt», men i juni 1816 erhöll
han, på begäran, afsked från denna lönlösa tjenst och egnade sig
nu åt annan verksamhet.
Redan 1811 hade han begifvit sig till Stockholm, der han erhöll
inträde i konungens kansli och gjorde åtskilliga literära bekantskaper,
bland annat med d. v. utgifvaren af »Journalen», kong]. bibliotekarien
Wallmark, till hvars blad han inlemnade en och annan literär recension.
Familjeangelägenheter återförde honom 1812 till Jönköping, der han
realiserade sina tillgångar, sedan han genom Wallmarks upplysningar
fått veta så mycket om »vårt tillkommande finanssystem», att han vågade
utbyta fastigheter mot sedlar!
Återkommen till Stockholm 1813, fortsatte och utvidgade han
sina literära förbindelser och förvärfvade snart ett aktadt namn i dessa kretsar.
Redan 1814 begagnade en af Hammarskölds vänner Scheutz’ namn,
då han ville varna honom för en befarad indiskretion, och 1816 finna vi
Scheutz bland jurymännen i ett af tryckfrihetsmålen mellan Grewesmöhlen
och baron Boije.
Med protokollssekreteraren Cederborgh, som utgaf tidningen
Anmärkaren, kom han snart i närmare beröring, i det han nästan
allt ifrån tidningens början då och då i den samma skref en artikel;
1816 inköpte Scheutz Cederborghs tryckeri och blef med-
delegare uti och medredaktör af tidningen hvarefter »Anmärkaren»
först fick fart, så att den redan innan årets slut lemnade egarne någon
vinst, hvilken under loppet af 1818 alltjämt tillväxte.
1819 gjorde Scheutz och Cederborgh förnyadt kontrakt, en-
ligt hvilket äfven Scheutz skulle uttaga tillståndsbevis å en tidning,
hvilken skulle utgifvas i händelse Anmärkaren, för hvilken Ceder-
borgh fortfarande var »ansvarig utgifvare», blefve indragen, hvilket
väl var att vänta, då Scheutz mer och mer gjort något af tidningen.
Så uttog Scheutz den 16 sept. 1819 tillståndsbevis för Anmärkarne,
af hvilken också första numret utgafs den 26 jan. 1820, sedan An-
märkaren två dagar förut blifvit indragen. Nu bröt Cederborgh helt
oväntadt sina förbindelser med Scheutz och fick efter en mot Scheutz
förnärmande ansökan »i nåder» rätt att å nyo utgifva den indragne
Anmärkaren, som också den 12 febr. 1820 åter utkom. En skarp
och obehaglig polemik mellan de båda förra kontrahenterna öfver-
skylde icke Cederborghs handlingssätt, men underrättar oss om mäng-
den af Scheutz’ arbete i Anmärkaren och visar oss, att de förtjenster,
tidningen inlagt, voro helt och hållet att tillskrifva Scheutz.
Med Anmärkarne blef hållningen klarare och publiken större; magister
Johansson, som äfven biträdt i Anmärkaren, följde Scheutz’ blad,
och den 29 nov. 1820 förvandlade sig halfveckobladet Anmärkarne
(i liten qvart) till den betydligt större Argus, Politisk, literär ock com-
merciel tidning, för hvilken J. Johansson och G. Scheutz gemensamt
stodo som »ansvarige redaktörer». Den tiden hade ännu icke sett
en sådan tidning. Hon ville framkalla ett allmänt tänkesätt, en natio-
nalanda, hon ville skaffa den vacklande opinionen säker grund, så
att denna kunde öfvergå i ett på skäl grundadt omdöme och deraf
härflytande tänkesätt. »Om våra publicister akta sig», säger Argus
i sitt första nummer, »att genom ogrundade insinuationer och sqvaller
förvirra och nedfiäcka den hos mängden börjande vanan att under-
söka före omdömet, så kan man hoppas, att den dag ej är så af-
lägsen, då en nationalanda (common spirit) skall infinna sig äfven
hos oss, ty denna anda är icke annat än ett på förstånd och insigter
grundadt allmänt tänkesätt öfver offentliga angelägenheter.»
Scheutz’ verksamhet som tidningsredaktör är i hög grad hedrande
och skall alltid stå som ett ärofullt och fläckfritt minne icke blott i
den svenska publicitetens, utan äfven i den svenska samhällsutveck-
lingens historia. Han hade en djup aktning för publicistens kall,
redbar vilja, lugnt mod, omutlig sanningskärlek och en ledig penna.
Anmärkaren hade under Scheutz’ ledning tredubblat sin läsekrets,
Anmärkarne steg ännu mera, och Argus blef för en tid landets mest
spridda tidning, trots de ogynsamma postförhållanden, hvilka då
rådde och en tid hotat att alldeles omöjliggöra försändelsen till lands-
orten af de Stockholmsblad, hvilka icke åtnjöto af K. M:t beviljad
portofrihet.
Skyddad af indragningsmakten hade byråkratien nästan
redan glömt, att tryckfriheten fanns till. De nu för tiden omöjligaste
saker fingo länge opåtaldt passera, och när ändtligen en klagoskrift
ingafs till justitieombudsmannen eller en rättegång anhängiggjordes,
var det icke annat än tryckandet af handlingarna i målet, som föll
en s. k. oppositionstidning in. Indragningar och rättegångar väntade
ändå de stackars fromma bladen utan politisk hållning, utan annat
mål än att få utgifningskostnaderna ersatta genom tillräcklig pre-
numeration och, om möjligt, äfven någon vinst.
Den förste svenske tidningsutgifvare efter 1809, som framträdt med
bestämdt politisk hållning, med ett icke literärt eller ekonomiskt utan
klart fattadt politiskt mål, var Georg Scheutz, och många artiklar, som finnas
i hans tidningar, kunna än i dag läsas med både nytta och nöje.
Utom häfdandet i allmänhet af rätten till offentlig diskussion i allmänna
angelägenheter, var det i synnerhet det fria utbytet ock det fria ar-
betet, statsförmynderskapets förminskande, det officiela spioneriets
afskaffande, offentlighet och rättvisa i lagskipning, yrkande på för-
verkligandet i statslifvet af befintliga grundlagsenliga rättigheter,
samt fordran på folkundervisning, som karakteriserar Scheutz’ publi-
cistiska bana.
Det på sin tid namnkunniga Vermdémåiet kan man kalla Scheutz’
politiska debut, helst hans uppträdande i denna sak verkade som
en elektrisk stöt i hela landet. En länsman hade i maj 1819 efter
de angifvelser, han sjelf med stryk aftvungit en mördare, häktat
dennes föräldrar, bror, syster och dessas tjenstfiicka samt med för-
skräckliga bastonader i häktet sökt afpressa alla och verkligen af-
pressat några bekännelse om delaktighet i brottet, till hvilket de
vid den efteråt, på yrkande af de misshandlades husbonde, företagna
undersökningen befunnos fullkomligt oskyldiga. Scheutz tog in
handlingarna i målet, artiklar om saken, referater om rättegången
och gjorde det omöjligt för domaren å Vermdö och landshöfdinge-
ämbetet i Stockholms län att få saken i tysthet begrafven.
Justitieombudsmannen anbefalde åtal mot den i misshandlingen delaktige
landssekreteraren och den i en olaglig häktningsåtgärd delaktige
landshöfdingen, alla försök att komma ifrån saken misslyckades, men
hela Sverige darrade af fasa, att dylika laglösheter kunde bedrifvas,
och att sådana försök kunde vågas att straffiöst komma ifrån dem
och i stället vältra straff på de misshandlades husbonde, som af
landshöfdingen i Stockholms län instämdes för försök till myteri!
I Anmärkarne förde Scheutz hufvudsakligen strid mot protektionism,
skråväsen, handelsförbud o. s. v., ofta med artiklar i dialogform, och
allmänheten stod dä gerna ut med en dylik artikel, om hon än, som
ofta hände, fick den i småbitar, under loppet af månader. För Argus
lemnade åtskilliga regeringsåtgärder strax i tidningens början ett
stoff, som äfven i sin mon bidrog att väcka sympati för tidningens
moderata klander; men när det officiela rapportsystemet i januari
1822 åter kommit på tal, då indrogs Argus, och hofkansleren dedu-
cerade utförligt i konseljen tidningens »smädliga natur», hvarpå Karl
Johan gillade indragningen och begagnade tillfället att sjelf uttala
sig om rapportsystemets nytta och laglighet. Johansson, som redan
förut affekterat att ensam uppbära både makten och äran af Argus’
redaktion, fick nu ensam vara hufvudredaktör för Argus den andre,
liksom senare samma år (1822) för Argus den tredje, och då äfven
denna 1827 blifvit indragen, för Nya Argus. Under tiden undanträngde
Johanssons öfvermod och åtskilliga hans af Scheutz ogillade åtgöranden
och artiklar den sistnämnde mer och mer från medarbetarskapet, åt
hvilket han dock fortfor att under större delen af 1820-talet egna en
del af sin tid, hvaremot han intill slutet af 1833 jämte Johansson qvar-
stod som förläggare och fortfor att trycka Johanssons tidning intill dess
totala afsomnande 1836. Under den tid, Scheutz’ bolag om tidningen
fortfor, hade han uppfunnit en valspress, om hvilken han yttrar (i
Biogr. lexikon):
»Utfördes att begagnas för Argus; men genom brist på mekaniska
verkstäder den tiden blef den ej färdig, förr än uppfinnarens bolag
om denna tidning hade upphört och upplagan ej vidare erfordrade
bruket af snällpress.»
Scheutz hade i ungdomen ämnat taga bergsexamen och dertill
förberedt sig genom studier på egen hand, men förmenades af en
bland professorerna i Upsala att undergå förhör, emedan han icke
gjort sina studier på professorns föreläsningar. Så omintetgjordes
visserligen den bana, han vid 25 år önskat beträda, men han hade
dock qvar sina mekaniska, fysiska, kemiska och matematiska studier
och fullföljde dem under hela sitt lif. Som förläggare och författare
verkade han mer och mer inom dessa områden, ju mer han af
Johansson undanträngdes från den politiska verksamheten, liksom
han som förläggare, författare och öfversättare verkade för vår vittra literatur.
Tre och en fjerdedels årgång af Journal för manufaktur
och hushållning utgaf han från 1825, Bibliotek för konst, slöjd och
tillämpad vetenskap från 1832, Svenska industriföreningens tidskrift från
1833 (Scheutz var länge denna förenings sekreterare), Spegeln, ett
allmogeblad (1837-38), Tidning för näringarne (1840) m. m. Af vittra
arbeten må nämnas: öfversättningar af Shakspeares Julius Caesar,
Köpmannen i Venedig och Kung Lear (denna sistnämnda otryckt),
af Werners Dalens söner m. m., äfven som på hans förlag och under
hans bearbetning öfversättningar utgifvits från Walter Scott och åt-
skilliga klassiska författare. 1840 utgaf Scheutz en politisk brochyr,
kallad Släktvälde och idévälde, i hvilken han visar, hur samhällsfor-
merna äro grundade på det förra men syfta i sin utveckling åt
det senare, ehuru ännu icke just många idéer hunnit utveckla en
samhällsbildande kraft.
Med 1842 upphörde Scheutz att ega boktryckeri; han ingick i stället
sistnämnda år som ständig medarbetare i Aftonbladet,
hufvudsakligen för tekniska och ekonomiska uppsatser
och notiser, i hvilken egenskap han. med få afbrott, ända till några
år före sin död tillhört denna tidnings redaktion. Inom bok-litera-
turen var han äfven fortfarande verksam. Endast några af hans ar-
beten kunna vi dock här anföra: 1843 utgaf han en elementarbok i
naturhistorien, »Vägen till naturens riken», 1856 »Den praktiske
affärsmannen», en handbok för handlande och handtverkare, 1857
»Jorden», illustrerade naturbilder, 186o »Illustreradt Stockholm» m. m.
m. m. Bland hans talrika öfversättningar från dessa årtionden nämna
vi endast Liebnitz’s kemiska bref och hans sista arbete Wagner’s
Rom, hvars 14:e och sista häfte utkom 1872.
Men det blef dock ej på literaturens område, Scheutz skulle göra
sitt namn mest bekant. »Emellanåt har han kommit att göra åt-
skilliga uppfinningar», skrifver han 1847 i Biogr. lex. om sig sjelf,
»hvilka till en del blifvit patenterade, till en del äro i tryck beskrifna
och till en del förblifvit obekanta eller hvila som blotta förslag i
uppfinnarens portfölj.» Den förnämsta af dessa är utan jämförelse -
Scheutska räknemaskinen.
Ifrån 1812 hade i England arbetats på utförandet af Babbage’s
förslag att genom maskineri frambringa felfria matematiska tabeller,
och regeringen hade på dessa försök offrat 17,000 £, utan att man
dock hunnit längre än till att bringa den räknande maskinen att
kunna beräkna tal med fem siffror, beroende af två differenser. Den
tryckande delen – utan hvilken felfriheten aldrig kan uppnås – har
deremot der aldrig kommit till stånd. Efter att 1834 i Edinburgh
Review ha läst en berättelse om Babbage’s maskin, trodde Scbeutz
sig finna, säger han, »att man ej någonsin skulle hinna vidare, med all
Englands tekniska färdighet, så länge man följde samma plan.
Han uttänkte derför en annan, hvilken blifvit utförd af hans son, ensam.»
Sonen Edvard Scheutz (född 1821) deltog redan som 17-årig yngling
och elev vid teknologiska institutet i detta faderns arbete, vid hvars
utveckling från plan till ritning de samarbetade och hvars utförande
i modell, som 1843 besigtigades och godkändes af svenska veten-
skapsmän, var sonens verk. Svenska riksdagen gaf sedermera, i
tvänne omgångar, ett understöd af tillsammans 10,000 rdr rmt åt
uppfinnarne för att sätta dem i stånd att låta utföra räknemaskinen,
och med denna, som blef färdig 1853 (från J. V. Bergströms me-
kaniska verkstad i Stockholm), begåfvo sig uppfinnarne, far och son,
år 1854 till London och derifrån till 1855 års verldsexposition i Paris,
der de belönades med stora guldmedaljen, hvarpå Georg Scheutz
1856 blef medlem af svenska vetenskapsakademien och riddare af
vasaorden samt kort derpå erhöll en rysk orden, 1858 nordstjerne-
orden och 186o af riksdagen en årlig pension å 1,200 rdr. Maskinen,
som består af 4,320 olika bitar, väger 10 centner och är, då den är
placerad på sin fot och täckt med sitt fodral, ungefär så stor som
ett litet piano. Den består af tre delar: räknemaskinen, tryckmaski-
nen och numeratorn. Att närmare redogöra för dess beskaffenhet
tillåter oss hvarken utrymme, förmåga eller planen för denna minnes-
teckning. Vi vilja endast anföra, att det första exemplaret af en rik
amerikanare inköptes för 1,200 £ och skänktes till Dudley Observa-
toriet i Albany, staten Newyork; att ett nytt bestäldes af engelska
regeringen hos firman Donkin i London, åt hvilken Edvard Scheutz
öfverlåtit uteslutande rättighet att efter hans ritningar förfärdiga dy-
lika maskiner; att denna maskin sedan 1859 arbetar i den engelska
statistiska byråns tjenst och att det höga pris af 2,000 £, firman
Donkin begärt för hvarje nytt exemplar, sedermera afskräckt köpare.
En bok om 605 tabellsidor, kallad »English Life Table», har från
nämnda statistiska byrå utgått under redaktion af dr William Farr,
uträknad och tryckt af den Scheutz’ska maskinen, åt hvilken Farr i
sitt företal egnar de största loford.
Georg Scheutz var en kort tid gift med Anna Sjömann, bördig
från samma stad som han sjelf och blef enkling, då sonen Edvard
ännu var späd. Sedan ha de två följts troget åt, som far och son,
som vänner och samarbetare, som egare af samma hem. Den gamle
har således aldrig stått ensam, tvärt om, hans arbeten ha underhjelpts
och fullförts af sonen och sonen har med fadern kunnat samråda
om sina. Och när synen började svika den gamle, fick han låna
både synens och handens biträde af sin son. Intill 85 års ålder hade
han behållit sina krafter oförminskade; sedan lade ögonsvag-
heten sin förlamande hand öfver hans arbetsförmåga, och då sjönko
småningom hans krafter. Den 22 maj 1873 afled han stilla, 88 år
gammal, och jordfästes på Johannes’ kyrkogård i närvaro af sina
närmaste och några få vänner.
Korrigerad version av Projekt Runebergs skannade text.
Harald Ossian Wieselgren föddes 2 november 1835, son till prästen och skriftställaren Per Wieselgren, studerade i Lund och kom sedan till kungliga biblioteket i Stockholm. Han redigerade Svenskt biografiskt lexikon; ny följd (del II-VI 1859-1868) och medverkade i Ny Illustrerad tidning (1866-1876).
1880 utgavs Ur vår samtid, femtio porträtt med nekrologer. I förordet skrev författaren »Under sexton år har jag i Ny Illustrerad Tidning författat mer än fem hundra biografier och smärre porträtt-texter och, då de förra i allmänhet blifvit mottagna med samma välvilja som de träsnittsporträtt, hvilka ledsagat dem, har tidningens mångårige förläggare, P. A. Norstedt & Söner, anmodat mig att efterkomma en från många uttalad önskan att i bokform samla ett urval af dessa bilder och texter.» Porträtten i boken är skurna av Edward Skill, Ida Falander och Evald Hansen. Bland de avbildade och beskrivna personerna finns Haralds far Per Wieselgren.
Historien kring Babbage och Scheutzarnas räknemaskin finns beskriven av
Uta C. Merzbach i "Georg Scheutz and the First Printing Calculator" (Smitsonian Institution Press 1977) och av
Michael Lindgren i "Glory and Failure. The diffrence engines of Johann Müller, Charles Babbage and Georg and Edvard Scheutz" (Linköpings universitet 1987)