Ivar Lo och fotografin: 1
Jag har skjutit en grävling
"Jag tillverkade en helt hemmagjord
kamera av en gammal kritlåda, en lins
och stycken av plyschkanter till en
avlagd kjol. Jag laddade kameran i
jordkällaren bland potatisen. Med
kameran tog jag bilder av egendomliga
träd och sjöstränder i min skog alldeles
som andra tar bilder av sin älskade."
Ivar Lo Johansson: Analfabeten.
Ivar Lo-Johanssons kamera av en kritlåda vore kanske enbart en kuriositet i en författares självbiografi om inte den författaren hade kommit att skriva fyra sociala fotobildböcker, som fortfarande knappast har överträffats.
Bara tre av dessa bilder, framkallade i potatiskällaren, har tidigare publicerats. För Svensk Fotografisk Tidskrift har Ivar Lo-Johansson nu letat upp alla de kopior han har kvar och de publiceras nu för första gången [1975].
Det måste ha varit 1915, möjligen 1916 han byggde sin lådkamera. Ivar hade velat ha en bild av sin morfar, men han dog nyårsdagen 1914, innan kameran kom till. Det blev ett självporträtt och fyra bilder av föräldrarna.
kamera av en gammal kritlåda, en lins
och stycken av plyschkanter till en
avlagd kjol. Jag laddade kameran i
jordkällaren bland potatisen. Med
kameran tog jag bilder av egendomliga
träd och sjöstränder i min skog alldeles
som andra tar bilder av sin älskade."
Ivar Lo Johansson: Analfabeten.
Ivar Lo-Johanssons kamera av en kritlåda vore kanske enbart en kuriositet i en författares självbiografi om inte den författaren hade kommit att skriva fyra sociala fotobildböcker, som fortfarande knappast har överträffats.
Bara tre av dessa bilder, framkallade i potatiskällaren, har tidigare publicerats. För Svensk Fotografisk Tidskrift har Ivar Lo-Johansson nu letat upp alla de kopior han har kvar och de publiceras nu för första gången [1975].
Det måste ha varit 1915, möjligen 1916 han byggde sin lådkamera. Ivar hade velat ha en bild av sin morfar, men han dog nyårsdagen 1914, innan kameran kom till. Det blev ett självporträtt och fyra bilder av föräldrarna.
Fadern i kammaren
Med kameran upptäckte han storskogen:
– Det var Storskogen som gjorde mig till individualist. Storskogen gjorde mig till författare.
Slätten skapade kollektivister men skogen individualister. Jag utbildades till hänsynslös romantiker. Att jag fått godsbygden, Eklandet, på avstånd åstadkom det.
Storskogen blev min första intima bekantskap. Storskogen blev en person för mig. Dess själ ristades in i mitt eget landskap. Jag älskade den.
(Analfabeten)
Storskogen var Hanveden, skogen norr om föräldrarhemmet i Västerhaninge.
– Den hade sitt höga berg, det högsta i den delen av landskapet, sina åsar. Den hade sina fem små sjöar nersänkta i svarta berghålor. Den var efter vårt landskaps förhållanden en verklig vildmark. Den var ett par mil på största bredden. Den var orsaken till att bland oss ordet vildmark ännu fanns kvar i språket. Annars skulle det för längesen ha varit borta.
(Analfabeten)
För egnahemmarna var den en helt okänd vildmark. De som bodde sunnanskogs hade aldrig träffat dem som bodde nordanskogs, berättar Ivar Lo. Mina föräldrar hade aldrig varit inne i skogen.
Han minns att han tog bilder av "egendomliga träd och av sjöstränder", men de bilderna finns inte kvar. Två bilder har han just hittat, av uven i dagsljus och älgskelettet i Storskogen.
– Det var Storskogen som gjorde mig till individualist. Storskogen gjorde mig till författare.
Slätten skapade kollektivister men skogen individualister. Jag utbildades till hänsynslös romantiker. Att jag fått godsbygden, Eklandet, på avstånd åstadkom det.
Storskogen blev min första intima bekantskap. Storskogen blev en person för mig. Dess själ ristades in i mitt eget landskap. Jag älskade den.
(Analfabeten)
Storskogen var Hanveden, skogen norr om föräldrarhemmet i Västerhaninge.
– Den hade sitt höga berg, det högsta i den delen av landskapet, sina åsar. Den hade sina fem små sjöar nersänkta i svarta berghålor. Den var efter vårt landskaps förhållanden en verklig vildmark. Den var ett par mil på största bredden. Den var orsaken till att bland oss ordet vildmark ännu fanns kvar i språket. Annars skulle det för längesen ha varit borta.
(Analfabeten)
För egnahemmarna var den en helt okänd vildmark. De som bodde sunnanskogs hade aldrig träffat dem som bodde nordanskogs, berättar Ivar Lo. Mina föräldrar hade aldrig varit inne i skogen.
Han minns att han tog bilder av "egendomliga träd och av sjöstränder", men de bilderna finns inte kvar. Två bilder har han just hittat, av uven i dagsljus och älgskelettet i Storskogen.
Med kameran upptäckte jag Storskogen, säger han. Bilderna var ett försök att individualisera den; kameran spelade en stor roll för mig.
Det här förhållandet till naturen, där den får gestalt, med kropp och själ, går igen i flera av Ivar Los romaner. Jag minns det från Lyckan och Måna är död. I andra sammanhang, i citatet här ovan och i statarnovellerna, har han ställt Eklandet mot skogsbygden. På sitt precisa och infallsrika sätt att skapa tydliga, gripbara symboler, har han dragit upp skillnaden mellan statsystemets och storgodsens slättland, där hans mor och alla hennes förfäder hade stigit ner i diket och stått där med mössan i hand, och skogslandet, där egnahemmarna, individualisterna, slog sig ner.
För femtonåringen Ivar Johansson måste det ha varit en sällsam upplevelse att kunna avbilda sin älskade, Storskogen. Bilderna av uven och älgskelettet har något av rit över sig. Det mystiska förhållandet till Storskogen blev på något sätt mer gripbart när upplevelsen förvandlats till bilder. Det gör också att de som bilder fortfarande är fängslande.
Självportättet med grävlingen har sin historia. Ivar var ute för att jaga morkullor, i maj när de sträcker. Han sköt mot något grått under en gran i tron att det var en hare. – Det blev ett väldigt liv under granen, som när en människa sparkar livet ur sig. De där meterna fram till granen, innan jag fann att det var en grävgalt jag skjutit, var hemska! Jag flådde sedan grävlingen och spände upp skinnet att torka, men det ruttnade bort.
Bilden tog han genom att rikta in kameran, ta locket av objektivet och rusa fram och sätta sig.
De övriga bilderna är porträtt av föräldrarna. Ivar Lo har bifogat titlarna Far på stallbacken, Far med en häst, Far inne i kammaren och Far och mor med mjölkhink. Ivars föräldrar lånade sig vänligt till att posera framför kameran, men de tyckte inte om det. De misstrodde både fotograferandet och Ivars försök att skriva i lokaltidningen. I tidningen stod det bara om mördare och tjuvar ansåg de. De ville inte förekomma där och de var kanske rädda att bilderna skulle komma in där också.
Beskrivningen av kameran finns i citatet ur Analfabeten och mycket mer än så kan dess upphovsman inte berätta idag. Bilden av uven i dagsljus är dubbelt så stor som de övriga bilderna, alla kontaktkopior från plåtarna. Det förklaras av att Ivar, för att spara på plåtarna, skar dem mindre. Den stora bilden (7.5 x 10 cm) har det format kameran-kritlådan kunde ta, för de halva plåtarna (c:a 4 x 6 cm) hade han gjort ett slags spår inne i kameran som de kunde skjutas ner i och stå säkert. Exponeringstiden var en minut eller två.
Ivar Lo-Johansson minns idag inte hur han fick kunskaperna att bygga en kamera, förmodligen hade han läst sig till dem. Det kan vara en nöt att knäppa för någon fotohistoriker – var får en grabb i ett litet egnahem i Södertörn 1915 kunskap om kamerans konstruktion, framkallning och kopiering? Plåtarna och kemikalierna köpte han i Stockholm, säger han nu. Jag har för mig att han en annan gång berättat att han skickade efter dem på posten. Det rörde sig om större plåtar, för ateljékameror, som han skar till med en diamant de hade för att skära fönsterrutor. Framkallning och kopiering skedde i en bunke nere i potatiskällaren med ett stearinljus som mörkrumsbelysning.
Pär Rittsel i Svensk Fotografisk Tidskrift 7/75
Det här förhållandet till naturen, där den får gestalt, med kropp och själ, går igen i flera av Ivar Los romaner. Jag minns det från Lyckan och Måna är död. I andra sammanhang, i citatet här ovan och i statarnovellerna, har han ställt Eklandet mot skogsbygden. På sitt precisa och infallsrika sätt att skapa tydliga, gripbara symboler, har han dragit upp skillnaden mellan statsystemets och storgodsens slättland, där hans mor och alla hennes förfäder hade stigit ner i diket och stått där med mössan i hand, och skogslandet, där egnahemmarna, individualisterna, slog sig ner.
För femtonåringen Ivar Johansson måste det ha varit en sällsam upplevelse att kunna avbilda sin älskade, Storskogen. Bilderna av uven och älgskelettet har något av rit över sig. Det mystiska förhållandet till Storskogen blev på något sätt mer gripbart när upplevelsen förvandlats till bilder. Det gör också att de som bilder fortfarande är fängslande.
Självportättet med grävlingen har sin historia. Ivar var ute för att jaga morkullor, i maj när de sträcker. Han sköt mot något grått under en gran i tron att det var en hare. – Det blev ett väldigt liv under granen, som när en människa sparkar livet ur sig. De där meterna fram till granen, innan jag fann att det var en grävgalt jag skjutit, var hemska! Jag flådde sedan grävlingen och spände upp skinnet att torka, men det ruttnade bort.
Bilden tog han genom att rikta in kameran, ta locket av objektivet och rusa fram och sätta sig.
De övriga bilderna är porträtt av föräldrarna. Ivar Lo har bifogat titlarna Far på stallbacken, Far med en häst, Far inne i kammaren och Far och mor med mjölkhink. Ivars föräldrar lånade sig vänligt till att posera framför kameran, men de tyckte inte om det. De misstrodde både fotograferandet och Ivars försök att skriva i lokaltidningen. I tidningen stod det bara om mördare och tjuvar ansåg de. De ville inte förekomma där och de var kanske rädda att bilderna skulle komma in där också.
Beskrivningen av kameran finns i citatet ur Analfabeten och mycket mer än så kan dess upphovsman inte berätta idag. Bilden av uven i dagsljus är dubbelt så stor som de övriga bilderna, alla kontaktkopior från plåtarna. Det förklaras av att Ivar, för att spara på plåtarna, skar dem mindre. Den stora bilden (7.5 x 10 cm) har det format kameran-kritlådan kunde ta, för de halva plåtarna (c:a 4 x 6 cm) hade han gjort ett slags spår inne i kameran som de kunde skjutas ner i och stå säkert. Exponeringstiden var en minut eller två.
Ivar Lo-Johansson minns idag inte hur han fick kunskaperna att bygga en kamera, förmodligen hade han läst sig till dem. Det kan vara en nöt att knäppa för någon fotohistoriker – var får en grabb i ett litet egnahem i Södertörn 1915 kunskap om kamerans konstruktion, framkallning och kopiering? Plåtarna och kemikalierna köpte han i Stockholm, säger han nu. Jag har för mig att han en annan gång berättat att han skickade efter dem på posten. Det rörde sig om större plåtar, för ateljékameror, som han skar till med en diamant de hade för att skära fönsterrutor. Framkallning och kopiering skedde i en bunke nere i potatiskällaren med ett stearinljus som mörkrumsbelysning.
Pär Rittsel i Svensk Fotografisk Tidskrift 7/75
De sociala fotobildböckerna
Ivar Lo på statarreportage. Foto Gunnar Lundh.
Ivar Lo återupptog fotograferandet en hel del år senare. Det var 1929 i arbetet med boken Zigenare.
– Jag hade inte råd att hålla mig med fotograf.
Dess första upplaga innehåller två bilder som han tagit själv med en lådkamera han köpt för fyra kronor. Man misslyckades nästan aldrig med den, berättar han, det blev aldrig riktigt dåligt. Bilderna är från Ringsjön i Skåne. De övriga bilderna i boken kommer från Text och Bild och från Ungern. Ivar Lo reste ju kors och tvärs genom Europa under arbetet med zigenarboken.
Det är de sista bilderna han gjort. Jag upptäckte att fotografin var en hel konst för sig och att jag inte både kunde skriva och fotografera, berättar han nu. Många år senare, i Danmark alldeles efter krigsslutet, köpte han en av de få kameror tyskarna inte köpt upp, men det var något fel på objektivet, så bilderna blev helt konstiga. Åtminstone är det hans egen förklaring, men han gav bort kameran till någon, som faktiskt lyckats göra bilder med den!
Därmed är vi i tiden framme vid Ivars samarbete med fotograferna för reportagen och fotoböckerna. I tio års tid reste han med Gunnar Lundh och skildrade statarmiljön. Av det blev det sedan Statama i bild 1948.
Så kampanjen kring åldringsvården, som också den började som bildreportage, oftast i VI, innan boken Ålderdom kom till. De flesta bilderna togs av Sven Järlås, som mot slutet av arbetet inte orkade med de deprimerande mijöerna och ersattes av Jöran Forsslund (omslagsbilden är hans bl a).
Tillsammans med Tore Johnson gjorde Ivar Lo under några år Okänt Paris (1954). Under femtiotalet återupptog författaren zigenardebatten och reste tillsammans med Anna Riwkin, vilket resulterade i Zigenarväg (1955).
De här böckerna ska vi med hjälp av Ivar Lo-Johanssons kommentarer och ett delvis opublicerat bildmaterial återkomma till under nästa år i tidskriften. De har ju fortfarande en unik ställning bland den svenska dokumentärfotografin, inte minst beroende på Ivar Los förmåga att få fotograferna att villigt eller motvilligt arbeta i linje med författarens intentioner. De fick inte ta alla de konstnärliga bilder de ville, berättar Ivar, jag fick ibland ta tag i dem och ställa dem framför motiven. Det är kanske i nte ett arbetssätt att rekommendera, allra minst i denna tidskrift, men faktiskt så har nästan alla av Ivars fotografer gjort sina bästa arbeten just i hans sällskap! Och finns det inte en tydlig släktskap mellan Ivar Los porträtt av fadern och t ex Sven Järlås bilder av åldringar, bilder som skälldes ut för att alla satt och stirrade in i kameran?
Pär Rittsel i Svensk Fotografisk Tidskrift 7/75. Se för övrigt mina artiklar om Gunnar Lundh och Anna Riwkin
– Jag hade inte råd att hålla mig med fotograf.
Dess första upplaga innehåller två bilder som han tagit själv med en lådkamera han köpt för fyra kronor. Man misslyckades nästan aldrig med den, berättar han, det blev aldrig riktigt dåligt. Bilderna är från Ringsjön i Skåne. De övriga bilderna i boken kommer från Text och Bild och från Ungern. Ivar Lo reste ju kors och tvärs genom Europa under arbetet med zigenarboken.
Det är de sista bilderna han gjort. Jag upptäckte att fotografin var en hel konst för sig och att jag inte både kunde skriva och fotografera, berättar han nu. Många år senare, i Danmark alldeles efter krigsslutet, köpte han en av de få kameror tyskarna inte köpt upp, men det var något fel på objektivet, så bilderna blev helt konstiga. Åtminstone är det hans egen förklaring, men han gav bort kameran till någon, som faktiskt lyckats göra bilder med den!
Därmed är vi i tiden framme vid Ivars samarbete med fotograferna för reportagen och fotoböckerna. I tio års tid reste han med Gunnar Lundh och skildrade statarmiljön. Av det blev det sedan Statama i bild 1948.
Så kampanjen kring åldringsvården, som också den började som bildreportage, oftast i VI, innan boken Ålderdom kom till. De flesta bilderna togs av Sven Järlås, som mot slutet av arbetet inte orkade med de deprimerande mijöerna och ersattes av Jöran Forsslund (omslagsbilden är hans bl a).
Tillsammans med Tore Johnson gjorde Ivar Lo under några år Okänt Paris (1954). Under femtiotalet återupptog författaren zigenardebatten och reste tillsammans med Anna Riwkin, vilket resulterade i Zigenarväg (1955).
De här böckerna ska vi med hjälp av Ivar Lo-Johanssons kommentarer och ett delvis opublicerat bildmaterial återkomma till under nästa år i tidskriften. De har ju fortfarande en unik ställning bland den svenska dokumentärfotografin, inte minst beroende på Ivar Los förmåga att få fotograferna att villigt eller motvilligt arbeta i linje med författarens intentioner. De fick inte ta alla de konstnärliga bilder de ville, berättar Ivar, jag fick ibland ta tag i dem och ställa dem framför motiven. Det är kanske i nte ett arbetssätt att rekommendera, allra minst i denna tidskrift, men faktiskt så har nästan alla av Ivars fotografer gjort sina bästa arbeten just i hans sällskap! Och finns det inte en tydlig släktskap mellan Ivar Los porträtt av fadern och t ex Sven Järlås bilder av åldringar, bilder som skälldes ut för att alla satt och stirrade in i kameran?
Pär Rittsel i Svensk Fotografisk Tidskrift 7/75. Se för övrigt mina artiklar om Gunnar Lundh och Anna Riwkin
Ivar Lo-Johansson och fotografin: 2
”Det är nog bra om en författare är begåvad. Mest handlar det om fysik och envishet.”
Vi sitter vid Ivar Los arbetsbord. Jag fotograferar medan det ännu finns dagsljus. Samma bilder har tagits år efter år. Miljön är densamma. Utsikten över Riddarfjärden, Ivar bakom det gamla skrivbordet.
– Jag köpte det här skrivbordet när jag skulle bli författare. Någon hade köpt det och inte kunnat betala, så jag fick det billigt, 75 kronor tror jag.
Gunnar Lundh tog samma bilder på 40-talet. Liknande bilder har jag sett från 30-talet. Bokhyllan, lampan och till och med askkoppen är desamma. Ivar Lo har åldrats. Ansiktet är tyngre, håret vitare. Men gestalten är densamme, den envist arbetande skrivaren med de stadiga lantarbetarnävarna. Pennan ligger med avtagen huv, den är i arbete.
Skrivbordet köpte han när han »skulle bli författare». Han blev författare, bestämde sig och började arbeta envist och regelbundet. Han hade rest och skrivit de fem reseböckerna, de han behövde skriva för att få perspektiv på sitt Sverige. Så tog han itu med allt det som var nödvändigt att skriva om statarna, romanerna, de etthundraelva novellerna, reportagen och debattartiklarna. Det tog tio år.
Sedan ägnade han tio år åt de sju självbiografiska böckerna. Nu har han arbetat sig igenom åtta volymer om passionerna, hundra noveller sammanlagt.
– Det är nog bra om en författare är begåvad säger han, lite begåvning kan inte skada, men mest handlar det om fysik och envishet.
Den glömda historien
Statarna tillhör den glömda historien. De unga, de vet ju inget om statarna. De läser för lite historia i skolorna och den historien saknar också rötter.
Det här är ju historia jag själv varit med om. De var ju en slump, som gjorde att jag kom att leva under den period som började med oxen och gick över hästen till traktorn. Jag fick ju också vara med om att jobba tillsammans med fackförbundet, se misären och vara med till slutet. Det tycks efteråt som en slump.
Det var inte så mycket den materiella misären jag vände mig mot, den kunde fackförbundet sköta om, utan den psykologiska misären. Det var slavmentaliteten, som låg bäst till för mig att skildra, undergivenheten, beroendet av husbonden. Den yrkesstolthet som t ex typograferna alltid haft, den fanns ju inte hos statarna. De skämdes för att de var statare. Därför möttes mina skriverier av så mycket motstånd i klassen själv. Fattigdomen verkar ju konservativt. I litterära frågor blir den än mer konservativ.
Man fick slåss på två fronter. Mot godsägarna och mot klassens rädsla att bli utskälld.
Men kanske är jag själv skyldig till att statarna blev en så homogen massa. Nu efteråt framstår den som en likartad massa, men det var naturligtvis en mängd olika individer. Jag arbetade ju med kollektivromanen som metod. Men det var en stillastående grupp.
Pojken i hasselbusken
Jag var kär i en statarflicka när jag var femton-sexton år. Hade jag gift mig hade jag blivit statare i stället. Hon gifte sig sedan och blev statarhustru på en sörmlandsgård. Men jag hade mina griller i huvudet, det ansågs olämpligt. Den som läste ansågs vara en dålig arbetare, och det var han ju naturligtvis också.
Vilka läser nu? Ligger det också nu en pojke i hasselbusken och läser böcker som jag gjorde? De finns där alltid men de är inte många. Det går oupptäckta begåvningar på landet nu som förr. Det krävs begåvning att upptäcka begåvning.
Nu sägs det att studenterna luras in på fel yrkesväg. Det finns ju ingen annan yrkesvägledning än livet självt. Skolan borde åtminstone lära eleverna att hitta i litteraturen, och att hitta den. Mycket av det bästa står ju idag i bibliotekens magasin. Man måste kunna hitta i biblioteken, slå i katalogerna.
Vår litteraturhistoria har alltid skrivits för en liten borgerlig klick. Och folk litar på kritiken. En litteraturhistoria borde ju följa idéerna, och inte göra författarna till nyckelfigurer. Den enda, som försökt göra åtminstone ansatsen till en sådan, är Axel Strindberg med Människor mellan krig.
Vi har en stor, i varje fall omfattande, arbetarlitteratur i Sverige. Men vi har inte en enda litteraturhistoriker av proletärt ursprung, åtminstone inte någon som lyckats göra sig hörd. Därför står arbetarlitteraturen oupptäckt. Så småningom har de tvingats upptäcka vissa verk, men då har de sett estetiskt. Miljön har de inte kunnat sätta sig in i. Och arbetarpressen har alltid varit noga med att få akademiker som kritiker.
Jag skulle gärna själv vilja skriva en litteraturhistoria från helt andra synpunkter. Det blir väl aldrig av. (Ivar, jag vill upprepa i tryck, vad jag svarade: Börja i FiB/K! Pär.)
Chokladkartonger och FiB/K
Jag har ju aldrig skrivit om politik. Den politiska diskussionen blir så abstrakt, det är bara konst och litteratur som kan göra det abstrakta verkligt. Det krävs stor konstnärlighet för att föra fram abstrakta ting. Jag ställer mycket höga krav på konstnärlighet i litteraturen. För att föra fram ärendet. Därför måste vi lära oss att skriva. Allt det stoff som verkligheten vräker upp, har inte så stor betydelse. Litteraturen måste gå andra vägar. Konsten har egna lagar. Verkligheten måste bearbetas. Bilderna på tv-rutan, faktastoffet i tidningarna det försvinner förbi så snabbt. Men en diktad gestalt minns man mycket länge.
Det är svårare att skriva en novell än en roman. Novellen har passat mig för de här böckerna, jag har kunnat förflytta mig i tid och rum. En roman, den rullar på när man väl kommit igång. I en novell är varje ord viktigt. Romanen kräver ett annat slags arbete. Alltför många skriver för tunna romaner, de låter den inte växa färdigt. Jag har alltid drömt om att skriva en bra novell.
Men novellen sitter trångt. Folket i Bild har en viktig uppgift att publicera noveller.
Allmänheten blir lurad. Författarna märker att de inte kan sälja noveller, då får de göra romaner. Och folk stoppas i svullna romaner. Förlagen kunde lika gärna skicka ut chokladkartonger i stället för läsecirkelromanerna, de ser ju ändå bara ut som böcker.
Tänk när gamla FiB tryckte upp förstaupplagorna i 100 000 exemplar. Det vore en stor sak om FiB/Kulturfront kunde fortsätta med bokutgivningen, starta ett förlag. Men då måste också tidningen syssla mer med litteratur. Åtminstone ge en orientering så att folk lär sig hitta böckerna.
Angreppen mot tidningen från socialdemokratiska partidistriktet i Stockholms län är dumt och kortsiktigt. ABF bojkottade ju mina statarböcker. De ströks från boklistorna. Det var ingen skillnad mellan prästerna, som fördömde mina böcker från predikstolarna, och ABF, där de fördömdes från katedrarna.
Återutgivningar på gång
Det var arbetsamt att göra urvalet till Statarskolan i litteraturen, som Författarförlaget just givit ut. Det är en redovisning, inte en prestation. Jag har inte ändrat ens där jag haft lust att ändra. Det vore oärligt att försöka låtsas att jag skrev bättre då än vad jag gjorde. Men jag fann till min förvåning att det fanns en linje genom hela boken, att jag hållit en linje från den allra första tiden. Den liknar förresten mycket Jan Myrdals Ett femtiotal.
Fax, som givit ut en del av mina gamla saker igen, ska nu ge ut mina reseböcker. Jag menade något allvarligt med dem. Jag ville nyskapa reseskildringen. Jag hade bara läst om hur man reser i lyxkupe till Indien. Och så kommer Traktorn uti mars på förlaget Bra böcker.
Jag har egentligen bara skrivit fyra böcker: reseskildringarna, statarberättelserna, självbiografin och passionerna.
En hel del av Ivar Lo-Johanssons tidigare produktion går alltså att skaffa på nytt. Men mycket finns endast på biblioteken och ibland på antikvariaten. Fotoböckerna, självbiografin som förlaget inte har råd att trycka på nytt. På arbetsbordet ligger korrekturet till den nya boken Ordets makt, berättelsen om språket. Med den har Ivar arbetat på samma sätt som med novellerna i passionssviten. Suttit på bibliotek, grävt i arkiv efter fakta och detaljer. Skaffat det arbetsmaterial av historia och miljöer som låtit hans berättarglädje och språk blomstra. Nu är det första korrekturet färdigt, men en hel del återstår. Vi diskuterar några handgrepp och facktermer i berättelsen om hur den första svenska boken trycktes. Jag far hem efter facklitteratur. Ivar är ivrig och noggrann; hur gör man typerna av bly, hur var handgreppen på tryckpressen? Så småningom stämmer skildringen av hantverket, det är naturligtvis det enda som duger i det goda författarhantverket. De övriga kapitlen slipar han på samma sätt. Detaljerna prövas, han tar hjälp av folk med fackkunskaper. Ur sidorna växer miljön och livet fram. Det noggranna filandet är en nödvändig del av Ivars fabulerande.
Lite hittar jag ju på själv förstås, säger han. Jag har hållit på att lära mig skriva hela livet. På den sista tiden tycker jag att jag har kommit en bit längre. n
Intervju i Fib Kulturfront 3/1973 i samband med två uppslag med Gunnar Lundhs statarbilder
Vi sitter vid Ivar Los arbetsbord. Jag fotograferar medan det ännu finns dagsljus. Samma bilder har tagits år efter år. Miljön är densamma. Utsikten över Riddarfjärden, Ivar bakom det gamla skrivbordet.
– Jag köpte det här skrivbordet när jag skulle bli författare. Någon hade köpt det och inte kunnat betala, så jag fick det billigt, 75 kronor tror jag.
Gunnar Lundh tog samma bilder på 40-talet. Liknande bilder har jag sett från 30-talet. Bokhyllan, lampan och till och med askkoppen är desamma. Ivar Lo har åldrats. Ansiktet är tyngre, håret vitare. Men gestalten är densamme, den envist arbetande skrivaren med de stadiga lantarbetarnävarna. Pennan ligger med avtagen huv, den är i arbete.
Skrivbordet köpte han när han »skulle bli författare». Han blev författare, bestämde sig och började arbeta envist och regelbundet. Han hade rest och skrivit de fem reseböckerna, de han behövde skriva för att få perspektiv på sitt Sverige. Så tog han itu med allt det som var nödvändigt att skriva om statarna, romanerna, de etthundraelva novellerna, reportagen och debattartiklarna. Det tog tio år.
Sedan ägnade han tio år åt de sju självbiografiska böckerna. Nu har han arbetat sig igenom åtta volymer om passionerna, hundra noveller sammanlagt.
– Det är nog bra om en författare är begåvad säger han, lite begåvning kan inte skada, men mest handlar det om fysik och envishet.
Den glömda historien
Statarna tillhör den glömda historien. De unga, de vet ju inget om statarna. De läser för lite historia i skolorna och den historien saknar också rötter.
Det här är ju historia jag själv varit med om. De var ju en slump, som gjorde att jag kom att leva under den period som började med oxen och gick över hästen till traktorn. Jag fick ju också vara med om att jobba tillsammans med fackförbundet, se misären och vara med till slutet. Det tycks efteråt som en slump.
Det var inte så mycket den materiella misären jag vände mig mot, den kunde fackförbundet sköta om, utan den psykologiska misären. Det var slavmentaliteten, som låg bäst till för mig att skildra, undergivenheten, beroendet av husbonden. Den yrkesstolthet som t ex typograferna alltid haft, den fanns ju inte hos statarna. De skämdes för att de var statare. Därför möttes mina skriverier av så mycket motstånd i klassen själv. Fattigdomen verkar ju konservativt. I litterära frågor blir den än mer konservativ.
Man fick slåss på två fronter. Mot godsägarna och mot klassens rädsla att bli utskälld.
Men kanske är jag själv skyldig till att statarna blev en så homogen massa. Nu efteråt framstår den som en likartad massa, men det var naturligtvis en mängd olika individer. Jag arbetade ju med kollektivromanen som metod. Men det var en stillastående grupp.
Pojken i hasselbusken
Jag var kär i en statarflicka när jag var femton-sexton år. Hade jag gift mig hade jag blivit statare i stället. Hon gifte sig sedan och blev statarhustru på en sörmlandsgård. Men jag hade mina griller i huvudet, det ansågs olämpligt. Den som läste ansågs vara en dålig arbetare, och det var han ju naturligtvis också.
Vilka läser nu? Ligger det också nu en pojke i hasselbusken och läser böcker som jag gjorde? De finns där alltid men de är inte många. Det går oupptäckta begåvningar på landet nu som förr. Det krävs begåvning att upptäcka begåvning.
Nu sägs det att studenterna luras in på fel yrkesväg. Det finns ju ingen annan yrkesvägledning än livet självt. Skolan borde åtminstone lära eleverna att hitta i litteraturen, och att hitta den. Mycket av det bästa står ju idag i bibliotekens magasin. Man måste kunna hitta i biblioteken, slå i katalogerna.
Vår litteraturhistoria har alltid skrivits för en liten borgerlig klick. Och folk litar på kritiken. En litteraturhistoria borde ju följa idéerna, och inte göra författarna till nyckelfigurer. Den enda, som försökt göra åtminstone ansatsen till en sådan, är Axel Strindberg med Människor mellan krig.
Vi har en stor, i varje fall omfattande, arbetarlitteratur i Sverige. Men vi har inte en enda litteraturhistoriker av proletärt ursprung, åtminstone inte någon som lyckats göra sig hörd. Därför står arbetarlitteraturen oupptäckt. Så småningom har de tvingats upptäcka vissa verk, men då har de sett estetiskt. Miljön har de inte kunnat sätta sig in i. Och arbetarpressen har alltid varit noga med att få akademiker som kritiker.
Jag skulle gärna själv vilja skriva en litteraturhistoria från helt andra synpunkter. Det blir väl aldrig av. (Ivar, jag vill upprepa i tryck, vad jag svarade: Börja i FiB/K! Pär.)
Chokladkartonger och FiB/K
Jag har ju aldrig skrivit om politik. Den politiska diskussionen blir så abstrakt, det är bara konst och litteratur som kan göra det abstrakta verkligt. Det krävs stor konstnärlighet för att föra fram abstrakta ting. Jag ställer mycket höga krav på konstnärlighet i litteraturen. För att föra fram ärendet. Därför måste vi lära oss att skriva. Allt det stoff som verkligheten vräker upp, har inte så stor betydelse. Litteraturen måste gå andra vägar. Konsten har egna lagar. Verkligheten måste bearbetas. Bilderna på tv-rutan, faktastoffet i tidningarna det försvinner förbi så snabbt. Men en diktad gestalt minns man mycket länge.
Det är svårare att skriva en novell än en roman. Novellen har passat mig för de här böckerna, jag har kunnat förflytta mig i tid och rum. En roman, den rullar på när man väl kommit igång. I en novell är varje ord viktigt. Romanen kräver ett annat slags arbete. Alltför många skriver för tunna romaner, de låter den inte växa färdigt. Jag har alltid drömt om att skriva en bra novell.
Men novellen sitter trångt. Folket i Bild har en viktig uppgift att publicera noveller.
Allmänheten blir lurad. Författarna märker att de inte kan sälja noveller, då får de göra romaner. Och folk stoppas i svullna romaner. Förlagen kunde lika gärna skicka ut chokladkartonger i stället för läsecirkelromanerna, de ser ju ändå bara ut som böcker.
Tänk när gamla FiB tryckte upp förstaupplagorna i 100 000 exemplar. Det vore en stor sak om FiB/Kulturfront kunde fortsätta med bokutgivningen, starta ett förlag. Men då måste också tidningen syssla mer med litteratur. Åtminstone ge en orientering så att folk lär sig hitta böckerna.
Angreppen mot tidningen från socialdemokratiska partidistriktet i Stockholms län är dumt och kortsiktigt. ABF bojkottade ju mina statarböcker. De ströks från boklistorna. Det var ingen skillnad mellan prästerna, som fördömde mina böcker från predikstolarna, och ABF, där de fördömdes från katedrarna.
Återutgivningar på gång
Det var arbetsamt att göra urvalet till Statarskolan i litteraturen, som Författarförlaget just givit ut. Det är en redovisning, inte en prestation. Jag har inte ändrat ens där jag haft lust att ändra. Det vore oärligt att försöka låtsas att jag skrev bättre då än vad jag gjorde. Men jag fann till min förvåning att det fanns en linje genom hela boken, att jag hållit en linje från den allra första tiden. Den liknar förresten mycket Jan Myrdals Ett femtiotal.
Fax, som givit ut en del av mina gamla saker igen, ska nu ge ut mina reseböcker. Jag menade något allvarligt med dem. Jag ville nyskapa reseskildringen. Jag hade bara läst om hur man reser i lyxkupe till Indien. Och så kommer Traktorn uti mars på förlaget Bra böcker.
Jag har egentligen bara skrivit fyra böcker: reseskildringarna, statarberättelserna, självbiografin och passionerna.
En hel del av Ivar Lo-Johanssons tidigare produktion går alltså att skaffa på nytt. Men mycket finns endast på biblioteken och ibland på antikvariaten. Fotoböckerna, självbiografin som förlaget inte har råd att trycka på nytt. På arbetsbordet ligger korrekturet till den nya boken Ordets makt, berättelsen om språket. Med den har Ivar arbetat på samma sätt som med novellerna i passionssviten. Suttit på bibliotek, grävt i arkiv efter fakta och detaljer. Skaffat det arbetsmaterial av historia och miljöer som låtit hans berättarglädje och språk blomstra. Nu är det första korrekturet färdigt, men en hel del återstår. Vi diskuterar några handgrepp och facktermer i berättelsen om hur den första svenska boken trycktes. Jag far hem efter facklitteratur. Ivar är ivrig och noggrann; hur gör man typerna av bly, hur var handgreppen på tryckpressen? Så småningom stämmer skildringen av hantverket, det är naturligtvis det enda som duger i det goda författarhantverket. De övriga kapitlen slipar han på samma sätt. Detaljerna prövas, han tar hjälp av folk med fackkunskaper. Ur sidorna växer miljön och livet fram. Det noggranna filandet är en nödvändig del av Ivars fabulerande.
Lite hittar jag ju på själv förstås, säger han. Jag har hållit på att lära mig skriva hela livet. På den sista tiden tycker jag att jag har kommit en bit längre. n
Intervju i Fib Kulturfront 3/1973 i samband med två uppslag med Gunnar Lundhs statarbilder
