Hur var det nu med måleri och fotografi?
T C Turner, Islington, anonym pojke, visitkort. Friedrich Dürck, Oscar I, olja.
Mycken akademisk klokskap* har ägnats åt att tolka och beskriva, till en början hur fotograferna tog över måleriets poser och estetik, med tiden mer nyanserat också hur porträttmålarna lärde sig av fotograferna så att målare, fotografer och grafiker påverkades av varandra från 1850-talet och framåt (Söderlind).
Kungaporträttet följde en åtminstone 200-årig tradition där ordnar, uniform, svärd, himmel i bakgrunden och handskar i högerhanden var obligatoriska ingredienser. Och samma pose kan man ju hitta i otaliga civila visitkortsporträtt. Ena handen vilar på ett bord etc. En annan mall är tronen/länstolen där en hand vilar på armstödet, den andra i knäet.
Men vad ingen tycks ha ägnat en tanke – eller i varje fall inte skrivit ner – är målarnas och fotografernas gemensamma problem att fixera den porträtterade. Målarna behövde många upprepade "sittningar" och det gällde då att få personen att inta samma pose på samma plats dag efter dag. Alltså ett bord eller en stol som stod på ett bestämt ställe. Kanske t o m en liten markering på golvet framför ena foten.
Fotograferna hämmades av de långa exponeringstiderna och behövde mer stöd än ett nackstöd kunde ge. Alltså ena handen eller armen stödd mot ett bord eller ett armstöd att stödja sig mot! Lösningen blev identisk med måleriets gamla patentposer. Men alltså inte bara av respekt för konsthistoriska normer för fursteporträtt. Jag har medvetet valt två mycket väsensskilda bilder som illustrerar samma yrkesproblem.
* Se t ex Ursula Peters: Stilgeschichte der Fotografie in Deutschland 1839–1900 (DuMont 1979) och Solfrid Söderlind: Porträttbruk i Sverige 1840–1865 (Carlssons 1993).
Kungaporträttet följde en åtminstone 200-årig tradition där ordnar, uniform, svärd, himmel i bakgrunden och handskar i högerhanden var obligatoriska ingredienser. Och samma pose kan man ju hitta i otaliga civila visitkortsporträtt. Ena handen vilar på ett bord etc. En annan mall är tronen/länstolen där en hand vilar på armstödet, den andra i knäet.
Men vad ingen tycks ha ägnat en tanke – eller i varje fall inte skrivit ner – är målarnas och fotografernas gemensamma problem att fixera den porträtterade. Målarna behövde många upprepade "sittningar" och det gällde då att få personen att inta samma pose på samma plats dag efter dag. Alltså ett bord eller en stol som stod på ett bestämt ställe. Kanske t o m en liten markering på golvet framför ena foten.
Fotograferna hämmades av de långa exponeringstiderna och behövde mer stöd än ett nackstöd kunde ge. Alltså ena handen eller armen stödd mot ett bord eller ett armstöd att stödja sig mot! Lösningen blev identisk med måleriets gamla patentposer. Men alltså inte bara av respekt för konsthistoriska normer för fursteporträtt. Jag har medvetet valt två mycket väsensskilda bilder som illustrerar samma yrkesproblem.
* Se t ex Ursula Peters: Stilgeschichte der Fotografie in Deutschland 1839–1900 (DuMont 1979) och Solfrid Söderlind: Porträttbruk i Sverige 1840–1865 (Carlssons 1993).
Vem står och vem sitter? Studionormer.
Så här började det. Napoleon III med fru och barn hos Disderi 1859. Det var starten både för visitkortsboomen och en seglivad norm för familjefotografiet: Mannen, överhuvudet, står beskyddande över famljen, där hustrun sitter och håller i barnen.
Vad var det Falstaff Fakir skrev: Ord och handling äro ett hos mannen, två hos qvinnan och tre hos barn och tjänstefolk.
Nivåerna illustrerades hos fotografen
Inte bara kungligheter tog efter – som här danske kronprins Fredrik i okänd ateljé – utan det var så här de flesta familjer ville bli eller blev fotograferade.
Det intressanta är vilka reaktioner de bilder väcker som vänder på mönstret.
Vad var det Falstaff Fakir skrev: Ord och handling äro ett hos mannen, två hos qvinnan och tre hos barn och tjänstefolk.
Nivåerna illustrerades hos fotografen
Inte bara kungligheter tog efter – som här danske kronprins Fredrik i okänd ateljé – utan det var så här de flesta familjer ville bli eller blev fotograferade.
Det intressanta är vilka reaktioner de bilder väcker som vänder på mönstret.
Undantagen som bekräftar vaddå?
Jag involverades en gång i en mejl- diskussion, där man undrade om ett avbildat par var gifta med varandra eller bara syskon. Detta för att kvinnan stod och mannen satt, vilket uppenabrligen stred mot någon gammal regel/fördom. En alternativ tolkning varatt han kanske var invalid!
Hos Gustav Nilsson i Borås i början av förra århundradet fanns tydligen inga fasta regler. Men här behöver man ju inte tvivla på vilken relation de hade.
Tillägg:
Solfrid Söderlind (se not ovan) citerar en handbok som säger att kvinnan ska stå, annars blir höjdskillnaden [oftast?] för stor. (se Nihlén här under).
Hos Gustav Nilsson i Borås i början av förra århundradet fanns tydligen inga fasta regler. Men här behöver man ju inte tvivla på vilken relation de hade.
Tillägg:
Solfrid Söderlind (se not ovan) citerar en handbok som säger att kvinnan ska stå, annars blir höjdskillnaden [oftast?] för stor. (se Nihlén här under).
Två bilder till att begrunda. I Thure Nihléns Uddevallaateljé sitter båda, kanske för att han är markant längre än henne, men han sitter ändå något högre och med handen på en uppslagen bok. Visste vi hans yrke kanske vi skulle ta det för givet. Nu signalerar det vem som har hand om ordet i familjen.
Hos E Jonsson (?) i Östersund intar nästa gängliga mustaschbärare en beskedligare roll. Eller tolkar vi en rak, robust kvinna som står annorlunda än en vekare kvinna med handen mot hakan?
Här är tre parbilder (av en slump med mustascher) för ytterligare funderingar:
Hos E Jonsson (?) i Östersund intar nästa gängliga mustaschbärare en beskedligare roll. Eller tolkar vi en rak, robust kvinna som står annorlunda än en vekare kvinna med handen mot hakan?
Här är tre parbilder (av en slump med mustascher) för ytterligare funderingar:
Tre bilder från ett album med Göteborgsbilder. Intressanta förmål på borden. Framför "moster Emma" står ett inramat kvinnoproträtt.
Det högra paret, Ida och Fritz, förlovade sig och gick till fotografen 1907. Hjalmar Brink hade då flyttat från
Kungsgatan till Ö Hamngatan och brydde sig fortfarande inte om vem som skulle stå och sitta.