BILDBOKSFOTOGRAF BERÄTTAR – Erik Liljeroth 1956
Bildboksfotograf – vilket önskejobb! Att kuska omkring som kameraturist och knäppa vackert-väderbilder. Rena avkopplingen. Det måste vara mysigt. Så resonerar ofta folk, som jag möter. Jo. tack ... Det är inte solsida allt. Fast det kan se ut så på korten. Mitt jobb liknar amatörfotografens semester-masande ungefär lika mycket som ett negativ liknar kopian.
För att ta ett exempel. Jag gjorde en bok om Puck Munthes San Michele härom året. En "Lyx-salighetens ö" - för alla utom för en bildboksfotograf. Ty för mej gällde det att kuta runt och söka kameravinklar. Italienarna själva kallar Capri getternas ö. Och man måste vara något av en bergsget för att i det stingande solskenet forcera branta stigar och klänga sig fram utmed klippväggarna. Blod, svett och tårar ... Churchills okuvliga insulära taktik fick omarbetas efter de lokala förhållandena till: svett, svindel och seghet. En enda mara till klätterstege – det är mitt minne av Capri. Och ofta nog är det till det priset kamerans skönsyner måste köpas.
Vad jag velat slå fast, är att bildboksfotografens jobb fordrar en god fysik plus en portion andlig energi. Det där med den andliga hållfastheten kan låta litet skrytsamt. Men det är bäst att ha den detaljen i ordning. Annars är det fara värt att man faller offer för personlighetsklyvning och tror sej vara ett helt resande filmbolag. Ty sanningen är den, att en bildboksfotograf inte bara är sin egen manusförfattare och regissör, utan också kameraman, belysningstekniker och mörkrumsslav. Tur att könet lägger hinder i vägen. Annars hade man varit script-girl också.
Bäst låter sig kanske jobbet belysas i kalla siffror. Fjorton bildböcker har jag bakom mej vid det här laget och när jag adderar samman slutsummorna är det nästan ja- skulle önska mej en räknesnurra i födelsedagspresent: 28.000 mils resor. 41.000 tagningar och 24.000 sidors "läxplugg". Vill ni hyfsa ekvationen. Lägg i sa fall till ett X. Detta X = en okänd insats av tid. pengar och krafter.
Planritningen till varje bildbok tar ett par månaders tid. när det gäller de svenska landskapsböcker Allhems förlag inriktat mej på. Mitt skrivbord travas fullt med facklitteratur. ty först av allt måste man ”Iäsa in” landskapet. Lära känna dess särart, historia, kulturminnen, arkitektur och topografi. Pricka ut sevärdheterna på specialkartor och ruta in hela landskapet så, att inget fält glömmes bort.
Så kommer den stora dagen, då startskottet går. Knäppandet kan börja. Och kringflackandet. I bil och till fots. Kameraberedskapen får aldrig slappna. Det gäller att ha Hasselbladaren skottklar. Ofta är det längs landsvägen man råkar människorna med de intressantaste ansiktena. Dessutom gäller det att hugga förstlingsintrycket i hampan.
Men det är inte långa stunder man får njuta av den sköna fjädringen i bilen. Strövtågen till fots ger de flesta och bästa kontakterna. Tre mil om dagen får jag ofta traska med två Hasselbladskarneror om halsen, en super-wide med kort brännvidd och en med normaloptik. plus väska med teleobjektiv. Det gör 7 kg. tillsammans. Man känner sig mer som kg-skytt än som kameraskytt.
Statspolisen har jag rastat åtskilliga mil. Många tar nämligen min telekamera för "spionkanon", detta helst som jag snusar runt som en smygande hund för att få vittring på motiven. När jag jobbade med en Göteborgsbok blev jag sålunda spionhaffad och likaså en gång i Trollhättan. Verkligt illa ute var jag dock under ett strandhugg i Mindre Asien, där jag blev arresterad på allvar. Gendarmerna kittlade mej med pistoler i ryggen på ett allt annat än skrattretande sätt. Ett kusligt intermezzo!
Norrbotten blir nästa bok som kommer. Fotojakten över de lappländska vidderna gick delvis per flyg och i ett besvärligt pass mellan två fjällväggar mitt uppe i Sarek pressade nervindarna plötsligt vårt plan mot marken. Den blockbeströdda terrängen rusade mot oss. Det var olidligt hemskt. Pilotens rödblommiga nuna stelnade till en gipsmask. Så tog vi mark med ett brak – och under över alla under: Vi klarade oss utan en skråma.
Bildboksfotograf – vilket önskejobb! Att kuska omkring som kameraturist och knäppa vackert-väderbilder. Rena avkopplingen. Det måste vara mysigt. Så resonerar ofta folk, som jag möter. Jo. tack ... Det är inte solsida allt. Fast det kan se ut så på korten. Mitt jobb liknar amatörfotografens semester-masande ungefär lika mycket som ett negativ liknar kopian.
För att ta ett exempel. Jag gjorde en bok om Puck Munthes San Michele härom året. En "Lyx-salighetens ö" - för alla utom för en bildboksfotograf. Ty för mej gällde det att kuta runt och söka kameravinklar. Italienarna själva kallar Capri getternas ö. Och man måste vara något av en bergsget för att i det stingande solskenet forcera branta stigar och klänga sig fram utmed klippväggarna. Blod, svett och tårar ... Churchills okuvliga insulära taktik fick omarbetas efter de lokala förhållandena till: svett, svindel och seghet. En enda mara till klätterstege – det är mitt minne av Capri. Och ofta nog är det till det priset kamerans skönsyner måste köpas.
Vad jag velat slå fast, är att bildboksfotografens jobb fordrar en god fysik plus en portion andlig energi. Det där med den andliga hållfastheten kan låta litet skrytsamt. Men det är bäst att ha den detaljen i ordning. Annars är det fara värt att man faller offer för personlighetsklyvning och tror sej vara ett helt resande filmbolag. Ty sanningen är den, att en bildboksfotograf inte bara är sin egen manusförfattare och regissör, utan också kameraman, belysningstekniker och mörkrumsslav. Tur att könet lägger hinder i vägen. Annars hade man varit script-girl också.
Bäst låter sig kanske jobbet belysas i kalla siffror. Fjorton bildböcker har jag bakom mej vid det här laget och när jag adderar samman slutsummorna är det nästan ja- skulle önska mej en räknesnurra i födelsedagspresent: 28.000 mils resor. 41.000 tagningar och 24.000 sidors "läxplugg". Vill ni hyfsa ekvationen. Lägg i sa fall till ett X. Detta X = en okänd insats av tid. pengar och krafter.
Planritningen till varje bildbok tar ett par månaders tid. när det gäller de svenska landskapsböcker Allhems förlag inriktat mej på. Mitt skrivbord travas fullt med facklitteratur. ty först av allt måste man ”Iäsa in” landskapet. Lära känna dess särart, historia, kulturminnen, arkitektur och topografi. Pricka ut sevärdheterna på specialkartor och ruta in hela landskapet så, att inget fält glömmes bort.
Så kommer den stora dagen, då startskottet går. Knäppandet kan börja. Och kringflackandet. I bil och till fots. Kameraberedskapen får aldrig slappna. Det gäller att ha Hasselbladaren skottklar. Ofta är det längs landsvägen man råkar människorna med de intressantaste ansiktena. Dessutom gäller det att hugga förstlingsintrycket i hampan.
Men det är inte långa stunder man får njuta av den sköna fjädringen i bilen. Strövtågen till fots ger de flesta och bästa kontakterna. Tre mil om dagen får jag ofta traska med två Hasselbladskarneror om halsen, en super-wide med kort brännvidd och en med normaloptik. plus väska med teleobjektiv. Det gör 7 kg. tillsammans. Man känner sig mer som kg-skytt än som kameraskytt.
Statspolisen har jag rastat åtskilliga mil. Många tar nämligen min telekamera för "spionkanon", detta helst som jag snusar runt som en smygande hund för att få vittring på motiven. När jag jobbade med en Göteborgsbok blev jag sålunda spionhaffad och likaså en gång i Trollhättan. Verkligt illa ute var jag dock under ett strandhugg i Mindre Asien, där jag blev arresterad på allvar. Gendarmerna kittlade mej med pistoler i ryggen på ett allt annat än skrattretande sätt. Ett kusligt intermezzo!
Norrbotten blir nästa bok som kommer. Fotojakten över de lappländska vidderna gick delvis per flyg och i ett besvärligt pass mellan två fjällväggar mitt uppe i Sarek pressade nervindarna plötsligt vårt plan mot marken. Den blockbeströdda terrängen rusade mot oss. Det var olidligt hemskt. Pilotens rödblommiga nuna stelnade till en gipsmask. Så tog vi mark med ett brak – och under över alla under: Vi klarade oss utan en skråma.
Fallhöjd i Invaliddomen
Att få ett fjäll till gravsten kan vara nog så pampigt, men jag var ändå lika tacksam visavis försynen, som den dag då jag slapp dela grav med kejsar Napoleon. Den gången balanserade jag på en ynkligt smal gipsgesims under Invaliddomens tak i Paris. Under mej öppnade sig en marmoravgrund, när jag plötsligt överfölls av en okuvlig lust att nysa. Den nysningen höll på att bli mitt livs sista!
Det har sina poänger att vara bildboksfotograf, oftast är dom dock inte av den livsfarliga sorten. Tro inte att jag hyllar trickfilmen, men mitt fotografideal är faktiskt "Den osynlige mannen". En fotograf av fransmannen Henri Cartier-Bressons typ, som arbetar utan att synas, mannen som så omärkligt kommer sina medmänniskor in på livet, att de aldrig hinner stelna till i pose. Ty det gäller att låta människorna vara sig själva. Först då blir en bild hundraprocentigt dokumentär. Kan man därtill få in en intensivt upplevd atmosfär, ja, då kan den frasfria och osminkande verkligheten höjas till skön konst.
Men för att alldagligheten skall nå därhän, krävs att den är osökt i detta ords vidaste bemärkelse. Blixt och konstljus är nog så bra att ha vid beställningsarbete. Men det är naturens fasad i skuggor och dagrar, som levandegöra arkitekturen och de flyktigaste skiftningarna i ett människoansikte.
Själv föredrar jag morgonljuset. Jag kan inte hjälpa men jag tycker det har en speciell vårlig fräschör över sig. Därför är jag ofta uppe på fotojakt redan klockan fyra-fem på morgonkvisten, då ljuset är dunstigt men samtidigt fint genomflimrt. Någon timma senare får det mera av knivskarp briljans.
Att vara bildboksfotograf betyder att man är bunden vid många motiv som man helt enkelt inte får gå förbi, vare sig de är fotomedgörliga eller ej. Det gäller att tillgodose de redaktionella kraven likaväl som de fotoestetiska. Ibland tvingas man kompromissa med sina egna intentioner, så måste det bli. när jobbet är så omfattande som att kartlägga hela Sverige i bild. Ty det är vad Allhems landskapsböcker syftar till. En överväldigande arbetsuppgift. Men spännande. Man känner sig som en erövrare i eget land. Varje ny stad är något av ett äventyr att utforska. Och gatorna är som noveller, där livet oupphörligt berättar sina mångskiftande historier...
Just nu, när jag skall sätta punkt för denna artikel, är jag redo att ta tillbaks vad jag sade inledningsvis. Att vara bildboksfotograf – det är ett önskeiobb. Trots allt.
Nordisk Tidskrift för Fotografi 7/1956
Det har sina poänger att vara bildboksfotograf, oftast är dom dock inte av den livsfarliga sorten. Tro inte att jag hyllar trickfilmen, men mitt fotografideal är faktiskt "Den osynlige mannen". En fotograf av fransmannen Henri Cartier-Bressons typ, som arbetar utan att synas, mannen som så omärkligt kommer sina medmänniskor in på livet, att de aldrig hinner stelna till i pose. Ty det gäller att låta människorna vara sig själva. Först då blir en bild hundraprocentigt dokumentär. Kan man därtill få in en intensivt upplevd atmosfär, ja, då kan den frasfria och osminkande verkligheten höjas till skön konst.
Men för att alldagligheten skall nå därhän, krävs att den är osökt i detta ords vidaste bemärkelse. Blixt och konstljus är nog så bra att ha vid beställningsarbete. Men det är naturens fasad i skuggor och dagrar, som levandegöra arkitekturen och de flyktigaste skiftningarna i ett människoansikte.
Själv föredrar jag morgonljuset. Jag kan inte hjälpa men jag tycker det har en speciell vårlig fräschör över sig. Därför är jag ofta uppe på fotojakt redan klockan fyra-fem på morgonkvisten, då ljuset är dunstigt men samtidigt fint genomflimrt. Någon timma senare får det mera av knivskarp briljans.
Att vara bildboksfotograf betyder att man är bunden vid många motiv som man helt enkelt inte får gå förbi, vare sig de är fotomedgörliga eller ej. Det gäller att tillgodose de redaktionella kraven likaväl som de fotoestetiska. Ibland tvingas man kompromissa med sina egna intentioner, så måste det bli. när jobbet är så omfattande som att kartlägga hela Sverige i bild. Ty det är vad Allhems landskapsböcker syftar till. En överväldigande arbetsuppgift. Men spännande. Man känner sig som en erövrare i eget land. Varje ny stad är något av ett äventyr att utforska. Och gatorna är som noveller, där livet oupphörligt berättar sina mångskiftande historier...
Just nu, när jag skall sätta punkt för denna artikel, är jag redo att ta tillbaks vad jag sade inledningsvis. Att vara bildboksfotograf – det är ett önskeiobb. Trots allt.
Nordisk Tidskrift för Fotografi 7/1956