Christer Strömholm 1978

Det är tio år sedan Christer Strömholm ställde ut i Sverige. Nu har han öppnat en stor retrospektiv utställning på Ca­mera Obscura i Stockholm.

De som såg hans utställningar för tio, tolv år sedan och som har böckerna Pos­te Restante och Till minnet av mig själv i gott minne kommer att möta många välbekanta bilder på utställningen. And­ra har nu chansen att upptäcka en stor fotograf, också mätt med internationel­la mått och en ensamvarg i svensk fotografi. Utställningen heter Privata bilder, vilket antyder vad det handlar om; en subjektiv fotografi med rötter i en helt annan tradition än den som kommit att dominera här.

Det privata med bilderna är att de alla speglar fotografens minnen, upple­velser, erfarenheter och vånda. Med be­satthet har han arbetat år efter år med några få ämnen: döden, instängdheten, sexualiteten. För en målare eller poet är sådant självklart. Vi är mindre vana att fotografer lämnar ut sitt inre så här.

En del av året bor Christer Ström­holm och Angelica Julner i Glimminge, en liten by bredvid Glimmingehus i öst­ra Skåne. Bostaden är byns nedlagda skola, några präktiga tegelhus, som bl a bjuder på ljusa och rymliga ateljéer. Angelica fyller en halv byggnad med si­na combines, som är surrealistiska sammanställningar av föremål. Materialför­rådet är välfyllt med tyger, smycken, djurskelett, krimskrams och välprepare­rade djurlik – det mesta loppmarknadsfynd från Paris.
I ateljén står den nya grafikpressen, med vilken de bägge nu börjar göra bilder.
Också Christers arbetsvåning är gar­nerad med egendomliga föremål, men den domineras helt av fotografin. Här visas Christers pedantiska sida till fullo. Negativen och kontaktarken i minutiös ordning. Högar av kopior i noggrann rättning. Som kompaniofficer skulle han ha varit en sann plåga! Men varför skul­le det inte vara ordning – ordningen är den nödvändiga arbetsdisciplinen.
Det intryck man får är att här går Christer och ruvar på sina bilder, prö­var och omprövar bilderna, ställer dem mot varandra i olika kombinationer, och att detta ruvande är viktigare än att till varje pris få bilderna visade eller publi­cerade.
Bildarkivet har fyllts under vissa pe­rioder – under de många vistelserna i Paris, där han bor delar av året, och un­der resor till bl a Spanien, Japan och USA. Under andra perioder har det bli­vit färre bilder. Åren som rektor för Fotoskolan gav inte många möjligheter att plåta och många gånger har ekono­min tvingat honom till andra sysslor.

Det finns de som ibland undrar hur Christer håller sig vid liv. Han har själv redovisat några av de egendomliga jobb han har haft under åren – bartender, guide, kock osv – medan andra källor måhända förblir oredovisade. Som en katt har han alltid kommit ner på fötter och inte för inte var det han som perso­nifierade myglaren på film, låt vara att verksamhetsområdet då inte var hans eget. En sak har han dock aldrig tum­mat på och det är de egna bilderna. Bortsett från ett år som pressfotograf på Stockholmstidningen har han aldrig levt på att fotografera, inte ens försökt.
För att kunna arbeta med sina bilder har han utvecklat en egen och säregen överlevnadskonst. Kring bilderna går det en gräns. Utanför den är mycket tillå­tet, innanför den finns det inte rum för några dragningar.

Legendernas Strömholm

Ibland ser man inte Christer Strömholm för det moln av myter och legender som omger honom. Några ser bara detta moln och imponeras storligen – eller fnyser föraktfullt. En hel del av molnet har Christer blåst upp själv under åren. På Fotoskolan fick de övriga lärarna ägna första veckan åt att höja elever­nas förväntan innan den store fotogra­fen själv trädde in, omsusad av halvt an­tydda legender. En hel del har sedan lagts till av de som berättat historierna vidare. Det kan vara skäl att summera bakgrunden en smula.

Hans bakgrund är högborgerlig. Släktträdet är fullhängt med officerare och respektabla statstjänare. Fadern var ma­jor. Men det borgerliga livet rämnade. När Christer var sex år skildes föräld­rarna och sju år senare, 1931, föll allti­hopa med Kreugerkraschen. Paradvå­ningarna, sommarpalatsen och lustjak­terna fick överges för modesta tvårum­mare mot gården i många familjer. Kraschen påverkade också familjen Strömholm, som också mötte ett annat hot. Den socialdemokratiska nedrust­ningspolitiken lade ner faderns regemen­te och dessa händelser ledde fram till hans självmord.

Här bör man hitta ursprunget till en del av Christers bildvärld, i den instäng­da "familjetryggheten" som vilade på otrygg grund. Christer blev, som han säger, en typisk trettiotalspojke, förse­nad i utvecklingen. Han skickades till sjöss och trots allt ser han det som en nyttig uppfostran efter den skyddade barndomen. Trettiotalet är för honom nu en period av förvirring men också en långsam utbrytning från den högbor­gerliga miljön. Han skickades till Tysk­land för att lära sig tyska och fann att den nazism som beundrades hemma var något helt annat. Några kvarvarande oppositionella, som han mötte, gjorde stort intryck. Därefter hamnade han i Frankrike, hans familj hade av tradi­tion varit fransksinnad. I Marseille 1938 kom han i kontakt med republikaner och frivilliga från spanska inbördeskri­get. Marseille var en huvudort för leve­ranserna till Spanien och Christer, som hade pass och körkort, fick jobbet att köra och hämta post i Spanien. Tre vän­dor hann han köra där han mötte flyk­tingarna från Ebrofronten. Han var tju­go år och for hem till Sverige för mili­tärtjänst. Uppvaknandet ledde till ställ­ningstaganden.

Så kom kriget i Finland och Sverige tömdes nästan på krigsmateriel och sol­dater. Christer anmälde sig genast och redan på tåget till Finland mötte han Conny Andersson, en socialdemokratisk ungklubbist som blivit krigsveteran vid Jarrama och Brunete i Spanien. Conny blev något av en guru för Christer. I ett bidrag till Christers utställningskatalog berättar Conny nu om hur Christer fick sitt elddop vid en pv-kanon på Salla­fronten.

Det blev fred i Finland men i stället gick tyskarna in i Danmark och Norge. Conny Anderssons grupp höll ihop och tog tåget upp mot Röros och kastade sig in i kriget. Den hann med några strider innan det norska motståndet bröt sam­man. Resten av kriget tillbringade Christer i Stockholm. Nycop nämner honom i sina memoarer som "dubbel­agent", själv har han berättat några dra­matiska episoder men inte mer. Nu ser han den här tiden som tio helt bortkas­tade år – han borde egentligen ha fyllt femtio i stället i sommar.

Från grafikplåten till foto

Bildintresset hade vaknat redan under åren före kriget. Under och efter kriget studerade han måleri för Otte Sköld och Isaac Grünewald i Stockholm och fort­satte sedan med gästspel vid konstakade­mierna i Paris, Florens och Faenza. Han tog upp grafiken och man kan kanske säga att det var "framkallandet" av gra­fiska plåtar i skål som förde honom över till fotografin. Det började med ett brödjobb i sällskap med en journalist. Dennes kändisintervjuer skulle alltid av­slutas med en bild av honom själv med armen runt intervjuoffret!

Tiden är nu början av femtiotalet och platsen oftast Paris. Till det närmaste umgänget hörde Rune Hassner och To­re Johnson – de två unga "skinn- och vinknuttarna", som Rune kallade dem. På varsin motorcykel susade de mellan krogar och vingårdar, då och då också hem till Sverige för att sälja modebilder. Christer reste bakpå Runes motorcykel mellan åtskilliga vingårdar. Verksamhe­ten finns omsorgsfullt beskriven i en bortglömd liten volym (Rune Hassner: Liftare och läckergommar. W&W 1953). Boken, som ännu inte kan läsas utan ständiga utbrott av munterhet, var ett utdrag ur författarens ("känd modefo­tograf och motorcyklist med vin-degus­tation. som hobby") anteckningsböcker, "något illa medfarna av rödviner och bearnaiser". Christer kallade sig på den tiden Christer Christian och bidrog till boken med bland annat omslag och teck­ningar.

De bägge kompisarna reste också runt bland fotografer. Förmodligen betydde flera av dessa visiter inte så mycket för Christers eget fotograferande. Jag har en känsla av att han skulle ha kommit att gå sin egen väg, oberoende av någ­ra förebilder. Men han nämner nu sitt "fotografins ABC", med vilket han me­nar de fotografer som betytt något för honom: Atget, Brassaï och Cartier. Atget som vandrande Parisskildrare. Bras­saïs metod att välja miljöer och regis­sera bilder intresserade honom, och lär­de honom att själv välja en annan me­tod. Också hos Cartier-Bresson är det metoden Christer talar om, Cartiers pro­menerande, medan bilderna intresserar honom mindre. Sedan har jag inga fler idoler, säger Christer och så kommer vi ändå fram till några fler namn. Ge­ne Smith och William Klein som pionjär för fotografens tydliga närvaro i bilder­na.

Kravskola, redovisningsskola

Christer Strömholm skulle också utan sina bilder ha en plats vikt åt sig i svensk fotohistoria genom sin tid som rektor för Fotoskolan. Under Christers tid som rektor gick 1 200 elever genom skolan.

Den listan måste se ut som fotografins Vem är vem idag, ty mängder av dessa elever är idag framträdande fotografer – frilansare, pressfotografer, reklamfo­tografer. Och alla har de Fotoskolan att tacka för mycket. Åsikterna växlar så här efteråt, men ingen av dem gick därifrån utan att ha lärt och förändrats. Det var en skola utan motstycke och dess historia borde skrivas på allvar, in­te minst nu, när den framtida fotografutbildningen utreds.

Det hela började egentligen redan 1956, när Christer och Tor Ivan Odulf kom hem från Paris och satte igång någ­ra små kurser i fotografi hos Kursverk­samheten i lokalerna på Hagagatan i Stockholm. Tolv elever hade man förs­ta året och undervisningen bestod mest i samtal om bilder. Det nya var att ele­verna själva fick prata om bilderna. Elevantalet växte och gradvis utveckla­des en undervisningsmetod, som byggde på att färdiga produkter skulle visas upp. Undervisningen kom därmed till stor del att handla om hur man närmar sig motivet, hur man etablerar kontakt med dem man ska plåta – så att man också kan komma tillbaka till samma plats.

Kurserna växte och några grupper reste även till Paris för en tids intensivt fotograferande. Det blev två kurser, en om bildens beståndsdelar och en om människofotografering. Sen ville dom inte sluta, säger Christer, så vi fick hit­ta på fler kurser. Till slut hade man 500 personer igång, därtill 250 som deltog i en föreläsningsserie. Det blev dags för ett nytt steg, och hobbykurserna ersat­tes av en dagskola.
Fotoskolan, Stiftelsen Kursverksamhe­ten vid Stockholms Universitet startade på vårterminen 1962 som en dagskola. Första terminen kom åtta elever men antalet växte snabbt. Tre år senare ha­de man sextio elever från elva länder.
Undervisningen byggde på redovis­ningsplikt och den plikten gällde även lärarna. Det var inte meningen att lä­rarna skulle kunna allt, eller låtsas kun­na allt. Eleverna kunde kritisera lärar­na och varandra och kritiken var ofta hård.

Det var en kravskola, där vi krävde att eleverna skulle lära sig något. Vi gav uppgifter som skulle redovisas föl­jande morgon och då skulle bilderna vara färdiga kl 0800, möjligen 0804 –precis som i verkliga livet. Hela foto­grafin hänger på tiden, från 125-delen, över framkallningstiden till presslägg­ningen.

Denna kravskola fungerade i flera år. 63, 64, 65, 66 var jättebra år. Vi höll ett hårt tempo och hade ganska primitiva lokaler. Det fanns inga studiebidrag i början men så småningom drabbade de Fotoskolan. Gradvis bidrog det till att förändra skolan. Eleverna frågade inte längre "vad lär man sig" utan "hur myc­ket bidrag får man?" Eleverna började ställa krav på att skolan skulle fixa peng­ar, miljö och komfort. 1968-69 var det bara stämpelklockan som fattades. Skol­överstyrelsen hade då infört ett par sek­reterare, förrådsförvaltare, klassbok och 45-minuters lektioner. Tor Ivan och jag hade bestämt oss för att hålla på i tio år. År 1968 beslöt vi oss för att tiden var ute och slutade.

Det har då och då antytts att Chris­ter Strömholm skulle öppna en skola på nytt, men några sådana planer har han inte.

Vi behöver inget daghem för fotogra­fer. Det går inte längre att ställa sådana krav på eleverna som vi gjorde. Vi hade inga 8-timmars arbetsdagar. I dagens samhälle med alla regler skulle det va­ra ytterst svårt att få fram annat än mycket snälla fotografer. Det kan vara något att fundera över: vad har föränd­rats i Sverige sedan sextiotalet? San­nerligen en hel del.

Ett sätt att leva

Christer Strömholm gör en stor visning på Camera Obscura. Han visar sina gam­la bilder för att bli av med dem, sätta punkt. Det är dags att gå vidare nu.

Man kanske kan göra 250 bra bilder under ett liv. Jag har gjort 150 hittills och har alltså 100 kvar att ta.

Hälften av Christer Strömholms bil­der hänger nu på galleriväggarna. Ett rum ägnas konstnärsporträtt, som inte visats förr. Det är målare och skulptö­rer mest, men inte någon fotograf!
Hela den Strömholmska fotografin är privata bilder, fotograferingar som han gjort med sig själv som uppdragsgivare. De koncentreras till några ämnen, som han arbetat med år efter år.

Jag började fotografera ting, berättar han, relationerna mellan föremål. Lång­samt kom jag in på människor, ansikten. Jag höll länge på med relationerna mel­lan människor men också relationerna mellan människor och djur, bostäder och föremål.

I Glimminge visade Christer en del av det han nu utforskar. Man kan beskri­va det som relationer mellan bilder – de märkliga ting som händer när man ställer två bilder bredvid varandra – el­ler mellan människor och bilder. Ep del av fynden visade han med sina Polarnid­bilder 8x10 tum i Aktuell Fotografi i november förra året. En gammal grupp­bild där det mesta bleknat bort utom de iprickade pupillerna, en familjegrupp där någon skurit ut en person, av kär­lek eller motvilja. Sådana fynd och sam­manställningar och kombinationer av bilder och föremål, som de bilder han samtidigt visade i FOTO, är en del av det han sysslat med på sistone.
Utställningens titel Privata bilder an­ger en av fotografens grundläggande för­utsättningar. Fotograferandet är ett sätt att leva. Rune Jonsson skrev någonstans om att föra dagbok med kameran. Chris­ter Strömholm använder kameran för att iaktta omvärlden men också för att finna och bearbeta sina egna minnen och upplevelser.
Nu erbjuder han oss att ta del av sin värld. Försumma inte tillfället.

Till slut: Glöm inte att sätta ut kopis­tens namn med fetstil, sa Christer. Jag behöver en bra kopist och han gör det mycket bättre och snabbare än jag. Varför finns det förresten ingen utbild­ning av kopister? Det borde vara en sär­skild linje vid en fotoskola för att hålla detta högstående yrke vid liv! Christer Strömholms fine kopist heter Lars Säfström. Nu var det sagt.

Pär Rittsel, Svensk Fotografisk Tidskrift 5/78