Några anteckningar om 1800-talets ferrotyper.
(Samlingar till kamerans och fotografiens svenska historia LXXVII.)
Av Helmer Bäckström.
Det har tidigare i denna tidskrift vid olika tillfällen påpekats, att 1850-talet var en brytningstid inom fotografien. En mångfald av fotografiska förfaringssätt konkurrerade med varandra och rikedomen i detta hänseende var rent förbryllande stor. Det är emellertid de olika varianterna av kollodiummetoden som i första hand intressera. Kollodiumplåten eller »våtplåten», som den även kallades, bestod av en glasskiva, överdragen med ett kollodiumskikt som bärare för den ljuskänsliga substansen. Genom exponering, framkallning och fixering erhölls ett negativ, som sedermera kopierades på saltpapper eller albuminpapper. Betraktas emellertid negativet mot en mörk bakgrund, så verkar det positivt, beroende därpå att silvret i skiktet är ganska ljust till färgen. På så sätt uppkommo de s. k. ambrotyperna eller direkta positiva glasbilderna, vilka helt enkelt åstadkommos genom att svartlackera negativets baksida eller belägga den med svart sammet, svart papper, svart vaxduk e. d. Dessa bilder, vilka givetvis äro unika, voro synnerligen lättframställda och åtnjöto under 1850-talet stor popularitet. Överfördes i stället kollodiumskiktet på svart vaxduk eller läder, kallades bilden panotyp och var mjuk och böjlig. En tredje variant, som emellertid först senare fick nämnvärd betydelse, utgjorde de s. k. melainotyperna eller ferrotyperna, där kollodiumskiktet befann sig på ett svart- eller brunlackerat järnbleck. Detta bildslag skall i denna uppsats bliva föremål för några korta anteckningar.
Enligt nyaste forskningar var det en fransk professor Adolphe Alexandre Martin, som 1852 och 1853 offentliggjorde de direkta positiva kollodiummetoderna i ett par till Société d'encouragement och till franska vetenskapsakademien inlämnade skrifter. Däri angivas förfarandena med på baksidan svartbelagda glasplåtar (d. v. s. ambrotyper) och direkta positiva bilder på järnbleck (d. v. s. ferrotyper). Även i den franska tidskriften La Lumiére för 1852 och 1853 publicerade han dessa förfaranden. Strax därpå offentliggjordes även panotypförfarandet (kollodiumpositiv på vaxduk) av firman Wulff & Co. i Paris 1853. Särskilt ambrotyperna vunno under 1850-talet mycket stor spridning även i vårt land, medan panotyperna voro mer sällsynta. Ifråga om bilderna på järnbleck kan endast sägas, att om de över huvud brukats här i landet vid denna tid, så måste det hava varit mycket sällan. Även utomlands torde de knappast kommit ifråga. De utländska fotografiska handböckerna 1853-1863 behandla mycket utförligt ambrotypien (bilder på glas), rätt allmänt även panotypien men däremot ej ferrotypien.
Ferrotypien brukades först mer allmänt i Amerika. Hamilton L. Smith tog ut patent på förfarandet och Peter Neff anordnade fabrikation av mörklackerat bleck för ferrotypi 1857-63. Detta år började Griswold i Peekshill, N. Y., sin fabrikation av ferrotypplåtar, vilka blevo en stor handelsartikel. Från denna tid börja även de fotografiska handböckerna att mera allmänt syssla med ämnet. Omdömena äro dock olika. Heinlein kallar dessa »mälanotyper» för »eine nutzlose Spielerei», medan däremot Monckhoven uttalar att »ces épreuves sont fort folies et peuvent s'envoyer dans une lettre comme une carte de visite ordinaire».
Se vi på förhållandena här i landet, så tyckes ferrotypien först blivit känd från och med 1870-talets början. C. P. Mazers Handledning i fotografi av år 1864 nämner ej ett ord om densamma. Då de direkta positivförfarandena (daguerreotypi, ambrotypi och panotypi) omkring 1860 eller straxt därefter fullständigt försvunno ur fotografisk praxis, så är det tydligt, att även om någon fotograf skulle råkat få kännedom om dessa amerikanska snabbfotografier, så fanns ingen anledning att införa denna avart av den just då utdömda fotografitypen i praktiken; den skulle inte rönt efterfrågan. Intresset var för ögonblicket helt upptaget av den då nya visitkortsfotografien. Ferrotypien kom sålunda till Europa vid den mest olyckliga tidpunkten för att kunna vinna användning. Publiken måste hinna glömma alla de förutnämnda äldre direkta positivförfarandena först, innan ferrotypien kunde framträda som en nyhet och erbjuda intresse.
Ännu i C. G. Nyblaei Lärobok i Praktisk fotografi 1874 vilken ingående behandlar så många fotografiska förfaranden, nämnes »melainotyper eller ferret, typer» endast helt kort i samband med de föråldrade ambrotyperna och panna= typerna och med anmärkningen att de »ännu i dag äro ganska mycket brukliga i England och Amerika».
I Numa Petersons fotografiska katalog för 15 juni 1876 dyka emellertid ferrotypplåtarna plötsligt upp och de återkomma även i katalogen av 1879. I dessa båda kataloger omnämner endast plåtar av chokladfärg i tvenne storlekar (1/4 plåtar å 2 kr. pr duss. och 1/1 plåtar å 10 kr. pr dussin). Ferrotyp-kollodium kostade 5 kr. pr 500 gr-flaska och fernissan kr. 3: 50. Ifråga om plåtarnas användning kanske det räcker med följande citat ur Nyblaei nyss nämnda bok: »Plåtarna köpas färdiglackerade, collodiet slås omedelbart på plåten och denna nedlägges omedelbart i silverbadet… Man måste hava silverbadet i liggande kyvett; ty i stående hoppar plåten lättav. I kassetten lägges en glasskiva bakom plåten, emedan fjädern i kassettlocket eljest gör plåten buktig. Bilderna färgläggas vanligtvis och fernissas slutligen.»
Ferrotypplåtarna liksom kollodiumplåtar i allmänhet begagnades omedelbart efter tillverkningen, infördes våta i kameran och framkallades genast därefter. Nyblaei anmärkning om bildernas färgläggning gällde knappast allmänt här i landet.
1880-talet tyckes hava varit ferrotypiens glansperiod. Liksom ambrotyperna under 1850-talet och början av 1860-talet utgjorde ett billigare komplement till de dyrare pappersfotografierna, så idkades under 1880-talet ferrotypering på marknader och även i övrigt för en bredare publiks behov och givetvis till mycket billiga priser. Bilderna framställdes helt, medan kunden väntade. Sedan den lilla plåten exponerats, famkallats, fixerats, sköljts och torkats, vilket allt endast tog några minuter, lades den bakom en urtagning i en liten kartong av visitformat samt klistrades fast med en gummerad lapp. Kartongerna voro i allmänhet försedda med något guldtryck (brons) eller prägling, allt likväl av enklaste kvalitet. Ofta inlades korten i omslag av skärt papper. /Se bilden ovan/
Här i landet gick ferrotypien mest under benämningen »gem-fotografi». (Se Schmidts katalog 1884, Numa 1885, 1887, 1889, Nerlien 1885, 1887, 1888 etc.) Ursprungligen voro ferrotyperna unika men sedermera salufördes kameror med ända till 12 objektiver, varigenom ett stort antal bilder på en gång kunde samtidigt upptagas på ett och samma bleck. Baksidan av en sådan kamera visas i bifogade illustration efter en Numa-katalog från 1880-talet. Man ser ett antal rör inuti kameran, vilka rör på framsidan äro försedda med objektiverna. Sedan blecket framkallats, fixerats och sköljts, klippes det sönder i delbilder och dessa inklistrades på resp. kartonger.
Kameror av detta slag finnas först upptagna i Johannes Schmidts katalog från maj 1884. Kameran jämte två kassetter kostade från 85-110 kr., alltefter plåtstorlek (1/I6 och 1/9 plåt) samt objektivantal. Objektivbrädet med 6-12 objektiver betingade därtill 45-110 kr. Såväl Numa Peterson som Nerlien upptogo i sina kataloger liknande kameror fr. o. m. 1885.
Kartonger funnos av många olika mönster. I regel betingade de kr. 1:- à kr. 1: 50 pr 100 eller kr. 9-13 pr 1,000 st. Som exempel på monterade ferrotyper reproduceras här ett par exemoplar ur författarens samlingar. Måhända bör det även nämnas att de äldre katalogerna endast upptaga brunlackerade ferrotypplåtar, medan Nerliens katalog fr. o. m. 1887 även upptager svartlackerade plåtar. Numa Peterson har i sin katalog av 1885 även mässingsinfattningar för »gem» å kr. 1: 25 pr gross och för victoria å kr. 2: — pr gross.
Tydligen menades med »gem» det lilla formatet hos bildytan. Nämnas kan även att det fanns särskilda album för gembilder. Intresset för »gemfotografien» tycks under 1890-talet hava ebbat ganska snabbt. Dylika bilder tillverkades dock fortfarande. Man övergick nu i ej ringa grad till färdigpreparerade ferrotypplåtar med bromsilveremulsionl) (ferrotyp torrplåtar), vilka köptes färdiga och kunde förvaras lång tid. De ägde även förtjänsten av större känslighet, men ansågos giva sämre bildton. Dylika plåtar upptogos först i Stölten och Simmonsens katalog från Malmö 1894. Samtidigt behandlades dylika plåtars användning i Fot. Tidskr. vid flera tillfällen 1894-1896, varvid även redogjordes för fotografiska automater, som levererade ferrotyper. Härom dock en annan gång. Efter 1900 hava väl även ferrotyper tillverkats av park, och marknadsfotografer, men förfarandet har mött en stark konkurrens i framkallningspapperet.
Av Helmer Bäckström.
Det har tidigare i denna tidskrift vid olika tillfällen påpekats, att 1850-talet var en brytningstid inom fotografien. En mångfald av fotografiska förfaringssätt konkurrerade med varandra och rikedomen i detta hänseende var rent förbryllande stor. Det är emellertid de olika varianterna av kollodiummetoden som i första hand intressera. Kollodiumplåten eller »våtplåten», som den även kallades, bestod av en glasskiva, överdragen med ett kollodiumskikt som bärare för den ljuskänsliga substansen. Genom exponering, framkallning och fixering erhölls ett negativ, som sedermera kopierades på saltpapper eller albuminpapper. Betraktas emellertid negativet mot en mörk bakgrund, så verkar det positivt, beroende därpå att silvret i skiktet är ganska ljust till färgen. På så sätt uppkommo de s. k. ambrotyperna eller direkta positiva glasbilderna, vilka helt enkelt åstadkommos genom att svartlackera negativets baksida eller belägga den med svart sammet, svart papper, svart vaxduk e. d. Dessa bilder, vilka givetvis äro unika, voro synnerligen lättframställda och åtnjöto under 1850-talet stor popularitet. Överfördes i stället kollodiumskiktet på svart vaxduk eller läder, kallades bilden panotyp och var mjuk och böjlig. En tredje variant, som emellertid först senare fick nämnvärd betydelse, utgjorde de s. k. melainotyperna eller ferrotyperna, där kollodiumskiktet befann sig på ett svart- eller brunlackerat järnbleck. Detta bildslag skall i denna uppsats bliva föremål för några korta anteckningar.
Enligt nyaste forskningar var det en fransk professor Adolphe Alexandre Martin, som 1852 och 1853 offentliggjorde de direkta positiva kollodiummetoderna i ett par till Société d'encouragement och till franska vetenskapsakademien inlämnade skrifter. Däri angivas förfarandena med på baksidan svartbelagda glasplåtar (d. v. s. ambrotyper) och direkta positiva bilder på järnbleck (d. v. s. ferrotyper). Även i den franska tidskriften La Lumiére för 1852 och 1853 publicerade han dessa förfaranden. Strax därpå offentliggjordes även panotypförfarandet (kollodiumpositiv på vaxduk) av firman Wulff & Co. i Paris 1853. Särskilt ambrotyperna vunno under 1850-talet mycket stor spridning även i vårt land, medan panotyperna voro mer sällsynta. Ifråga om bilderna på järnbleck kan endast sägas, att om de över huvud brukats här i landet vid denna tid, så måste det hava varit mycket sällan. Även utomlands torde de knappast kommit ifråga. De utländska fotografiska handböckerna 1853-1863 behandla mycket utförligt ambrotypien (bilder på glas), rätt allmänt även panotypien men däremot ej ferrotypien.
Ferrotypien brukades först mer allmänt i Amerika. Hamilton L. Smith tog ut patent på förfarandet och Peter Neff anordnade fabrikation av mörklackerat bleck för ferrotypi 1857-63. Detta år började Griswold i Peekshill, N. Y., sin fabrikation av ferrotypplåtar, vilka blevo en stor handelsartikel. Från denna tid börja även de fotografiska handböckerna att mera allmänt syssla med ämnet. Omdömena äro dock olika. Heinlein kallar dessa »mälanotyper» för »eine nutzlose Spielerei», medan däremot Monckhoven uttalar att »ces épreuves sont fort folies et peuvent s'envoyer dans une lettre comme une carte de visite ordinaire».
Se vi på förhållandena här i landet, så tyckes ferrotypien först blivit känd från och med 1870-talets början. C. P. Mazers Handledning i fotografi av år 1864 nämner ej ett ord om densamma. Då de direkta positivförfarandena (daguerreotypi, ambrotypi och panotypi) omkring 1860 eller straxt därefter fullständigt försvunno ur fotografisk praxis, så är det tydligt, att även om någon fotograf skulle råkat få kännedom om dessa amerikanska snabbfotografier, så fanns ingen anledning att införa denna avart av den just då utdömda fotografitypen i praktiken; den skulle inte rönt efterfrågan. Intresset var för ögonblicket helt upptaget av den då nya visitkortsfotografien. Ferrotypien kom sålunda till Europa vid den mest olyckliga tidpunkten för att kunna vinna användning. Publiken måste hinna glömma alla de förutnämnda äldre direkta positivförfarandena först, innan ferrotypien kunde framträda som en nyhet och erbjuda intresse.
Ännu i C. G. Nyblaei Lärobok i Praktisk fotografi 1874 vilken ingående behandlar så många fotografiska förfaranden, nämnes »melainotyper eller ferret, typer» endast helt kort i samband med de föråldrade ambrotyperna och panna= typerna och med anmärkningen att de »ännu i dag äro ganska mycket brukliga i England och Amerika».
I Numa Petersons fotografiska katalog för 15 juni 1876 dyka emellertid ferrotypplåtarna plötsligt upp och de återkomma även i katalogen av 1879. I dessa båda kataloger omnämner endast plåtar av chokladfärg i tvenne storlekar (1/4 plåtar å 2 kr. pr duss. och 1/1 plåtar å 10 kr. pr dussin). Ferrotyp-kollodium kostade 5 kr. pr 500 gr-flaska och fernissan kr. 3: 50. Ifråga om plåtarnas användning kanske det räcker med följande citat ur Nyblaei nyss nämnda bok: »Plåtarna köpas färdiglackerade, collodiet slås omedelbart på plåten och denna nedlägges omedelbart i silverbadet… Man måste hava silverbadet i liggande kyvett; ty i stående hoppar plåten lättav. I kassetten lägges en glasskiva bakom plåten, emedan fjädern i kassettlocket eljest gör plåten buktig. Bilderna färgläggas vanligtvis och fernissas slutligen.»
Ferrotypplåtarna liksom kollodiumplåtar i allmänhet begagnades omedelbart efter tillverkningen, infördes våta i kameran och framkallades genast därefter. Nyblaei anmärkning om bildernas färgläggning gällde knappast allmänt här i landet.
1880-talet tyckes hava varit ferrotypiens glansperiod. Liksom ambrotyperna under 1850-talet och början av 1860-talet utgjorde ett billigare komplement till de dyrare pappersfotografierna, så idkades under 1880-talet ferrotypering på marknader och även i övrigt för en bredare publiks behov och givetvis till mycket billiga priser. Bilderna framställdes helt, medan kunden väntade. Sedan den lilla plåten exponerats, famkallats, fixerats, sköljts och torkats, vilket allt endast tog några minuter, lades den bakom en urtagning i en liten kartong av visitformat samt klistrades fast med en gummerad lapp. Kartongerna voro i allmänhet försedda med något guldtryck (brons) eller prägling, allt likväl av enklaste kvalitet. Ofta inlades korten i omslag av skärt papper. /Se bilden ovan/
Här i landet gick ferrotypien mest under benämningen »gem-fotografi». (Se Schmidts katalog 1884, Numa 1885, 1887, 1889, Nerlien 1885, 1887, 1888 etc.) Ursprungligen voro ferrotyperna unika men sedermera salufördes kameror med ända till 12 objektiver, varigenom ett stort antal bilder på en gång kunde samtidigt upptagas på ett och samma bleck. Baksidan av en sådan kamera visas i bifogade illustration efter en Numa-katalog från 1880-talet. Man ser ett antal rör inuti kameran, vilka rör på framsidan äro försedda med objektiverna. Sedan blecket framkallats, fixerats och sköljts, klippes det sönder i delbilder och dessa inklistrades på resp. kartonger.
Kameror av detta slag finnas först upptagna i Johannes Schmidts katalog från maj 1884. Kameran jämte två kassetter kostade från 85-110 kr., alltefter plåtstorlek (1/I6 och 1/9 plåt) samt objektivantal. Objektivbrädet med 6-12 objektiver betingade därtill 45-110 kr. Såväl Numa Peterson som Nerlien upptogo i sina kataloger liknande kameror fr. o. m. 1885.
Kartonger funnos av många olika mönster. I regel betingade de kr. 1:- à kr. 1: 50 pr 100 eller kr. 9-13 pr 1,000 st. Som exempel på monterade ferrotyper reproduceras här ett par exemoplar ur författarens samlingar. Måhända bör det även nämnas att de äldre katalogerna endast upptaga brunlackerade ferrotypplåtar, medan Nerliens katalog fr. o. m. 1887 även upptager svartlackerade plåtar. Numa Peterson har i sin katalog av 1885 även mässingsinfattningar för »gem» å kr. 1: 25 pr gross och för victoria å kr. 2: — pr gross.
Tydligen menades med »gem» det lilla formatet hos bildytan. Nämnas kan även att det fanns särskilda album för gembilder. Intresset för »gemfotografien» tycks under 1890-talet hava ebbat ganska snabbt. Dylika bilder tillverkades dock fortfarande. Man övergick nu i ej ringa grad till färdigpreparerade ferrotypplåtar med bromsilveremulsionl) (ferrotyp torrplåtar), vilka köptes färdiga och kunde förvaras lång tid. De ägde även förtjänsten av större känslighet, men ansågos giva sämre bildton. Dylika plåtar upptogos först i Stölten och Simmonsens katalog från Malmö 1894. Samtidigt behandlades dylika plåtars användning i Fot. Tidskr. vid flera tillfällen 1894-1896, varvid även redogjordes för fotografiska automater, som levererade ferrotyper. Härom dock en annan gång. Efter 1900 hava väl även ferrotyper tillverkats av park, och marknadsfotografer, men förfarandet har mött en stark konkurrens i framkallningspapperet.