Erik Liljeroth
Erik Liljeroth (1920–2009) är nog den mest förbisedde av alla våra viktiga fotografer. Hans enorma produktivitet resulterade i den stora serien landskapsböcker i över 800 000 exemplar och 18 mindre volymer Slott och herresäten för Allhems. Han började som porträttfotograf och debuterade 1949 med en bok om hemstaden Kristianstad som följdes av en Parisbok året därpå. Sedan jobbade han för Allhems under hela sitt yrkesverksamma liv. Så här säger Open Library på webben:
"One of Sweden's most famous photograph[er]s, travelled all around the world and have made over 102 picture-books. He have worked with the royalty of Europe, for example two Swedish kings and Queen Elizabeth II of England.
Berömd är väl inte rätt ord och hela världen är en överdrift. Men han var hovfotograf åt Gustav VI Adolf och siffran 102 böcker nämner han själv i en intervju i Kristianstadsbladet 1999. Siffran får sin poäng om man minns att K W Gullers stoltserade med 101 böcker! En liten pik åt en konkurrent.
Jag begriper inte siffran 102, men han hade räknat själv i sin egen bokhylla, och då uppenbarligen med alla omtryckta och utökade upplagor från Allhem. Räknat i antalet sidor och bilder (300–400 per bok), så överträffar hans produktion Gullers 101 böcker med råge – och jämförelsen mellan de två går att dra längre.
Bägge ansågs (länge) som alltför kommersiella och produktiva i mer sparsmakade fotokretsar. Gullers dessutom politiskt besvärlig som USA-vän under Vietnamåren. Liljeroth var okänd för de flesta fotointresserade – trots att, eller på grund av, att hans böcker kom ut i stora och påkostade upplagor. Också dessa landskapsböcker och stadsmonografier ska få ett kapitel.
Att jämföra de bägge fotograferna bildmässigt kräver tid och eftertanke. Men ett första intryck är att Liljeroth inte är så insmickrande som Gullers lätt blir när han fotograferar till exempel till exempel industriarbetare – mer företagsreklam och glättad Sverigebild än Liljeroths snabbare reportagebilder. Liljeroth behövde ju aldrig sälja sig och sina bilder. Han hade ett stort förlag i ryggen med höga ambitioner och en till synes obegränsad budget.
Gullers ganska tunna volymer vinner på ett kräsnare urval än Liljeroths luntor på 400 sidor, medan Liljeroth tar poäng på bredd, mångfald, nerv och närvaro. Han lär ha skaffat en snabb sportbil för att hinna med ett par tre landskap om året! Och det märks på gott och ont. Det var till och med så att han arbetade parallellt med flera landskap och passade på att åka dit vädret funkade ena veckan och sedan till nästa landskap om regnet upphört där.
Bägge fotograferna är stadigt förankrade i en bildtradition, där STFs Årets bilder hörde till läromedlen. K W Gullers hade kanske mer internationella utblickar i bagaget och dessutom en bakgrund som bildjournalist. Men, som sagt, analysen får anstå. Och bägge fotograferna är värda att granskas i ett modernt fotohistorisk perspektiv.
Om man placerar dem i tiden, så var Gullers åtta år äldre. Och han började tidigare. Gullers jobbade under krigsåren som fotograf åt bland annat Vi och Se samt de engelska Illustrated och Picture Post. Och hade bilder i New York Times och en utställning i London. Liljeroth var i sin tur sex år äldre än Rune Hassner och Tore Johnson.
När Liljeroth debuterar i bokform 1949 har Gullers redan hunnit med två böcker om Stockholm, en om Göteborg och en om Italien plus två Sverigeböcker. 1951 gör de dock bägge böcker om London respektive England. Liljeroths Parisbok är årsbarn med Runne Hassners Parispromenad och föregår till exempel Tore Johnsons två Parisböcker med två respektive fyra år.
Erik Liljeroth började som assistent till sin far Erik Alfred Liljeroth i Kristianstad men tröttnade snart på att fotografera brudpar. Han blev assistent hos Ateljé Uggla och Arne Wahlberg i Stockholm. Sedan blev det 40 år som resande fotograf. Det berättar Krisitianstadsbladet i en minnesartikel från 8 april 2009: "En legendarisk fotograf är borta".
"One of Sweden's most famous photograph[er]s, travelled all around the world and have made over 102 picture-books. He have worked with the royalty of Europe, for example two Swedish kings and Queen Elizabeth II of England.
Berömd är väl inte rätt ord och hela världen är en överdrift. Men han var hovfotograf åt Gustav VI Adolf och siffran 102 böcker nämner han själv i en intervju i Kristianstadsbladet 1999. Siffran får sin poäng om man minns att K W Gullers stoltserade med 101 böcker! En liten pik åt en konkurrent.
Jag begriper inte siffran 102, men han hade räknat själv i sin egen bokhylla, och då uppenbarligen med alla omtryckta och utökade upplagor från Allhem. Räknat i antalet sidor och bilder (300–400 per bok), så överträffar hans produktion Gullers 101 böcker med råge – och jämförelsen mellan de två går att dra längre.
Bägge ansågs (länge) som alltför kommersiella och produktiva i mer sparsmakade fotokretsar. Gullers dessutom politiskt besvärlig som USA-vän under Vietnamåren. Liljeroth var okänd för de flesta fotointresserade – trots att, eller på grund av, att hans böcker kom ut i stora och påkostade upplagor. Också dessa landskapsböcker och stadsmonografier ska få ett kapitel.
Att jämföra de bägge fotograferna bildmässigt kräver tid och eftertanke. Men ett första intryck är att Liljeroth inte är så insmickrande som Gullers lätt blir när han fotograferar till exempel till exempel industriarbetare – mer företagsreklam och glättad Sverigebild än Liljeroths snabbare reportagebilder. Liljeroth behövde ju aldrig sälja sig och sina bilder. Han hade ett stort förlag i ryggen med höga ambitioner och en till synes obegränsad budget.
Gullers ganska tunna volymer vinner på ett kräsnare urval än Liljeroths luntor på 400 sidor, medan Liljeroth tar poäng på bredd, mångfald, nerv och närvaro. Han lär ha skaffat en snabb sportbil för att hinna med ett par tre landskap om året! Och det märks på gott och ont. Det var till och med så att han arbetade parallellt med flera landskap och passade på att åka dit vädret funkade ena veckan och sedan till nästa landskap om regnet upphört där.
Bägge fotograferna är stadigt förankrade i en bildtradition, där STFs Årets bilder hörde till läromedlen. K W Gullers hade kanske mer internationella utblickar i bagaget och dessutom en bakgrund som bildjournalist. Men, som sagt, analysen får anstå. Och bägge fotograferna är värda att granskas i ett modernt fotohistorisk perspektiv.
Om man placerar dem i tiden, så var Gullers åtta år äldre. Och han började tidigare. Gullers jobbade under krigsåren som fotograf åt bland annat Vi och Se samt de engelska Illustrated och Picture Post. Och hade bilder i New York Times och en utställning i London. Liljeroth var i sin tur sex år äldre än Rune Hassner och Tore Johnson.
När Liljeroth debuterar i bokform 1949 har Gullers redan hunnit med två böcker om Stockholm, en om Göteborg och en om Italien plus två Sverigeböcker. 1951 gör de dock bägge böcker om London respektive England. Liljeroths Parisbok är årsbarn med Runne Hassners Parispromenad och föregår till exempel Tore Johnsons två Parisböcker med två respektive fyra år.
Erik Liljeroth började som assistent till sin far Erik Alfred Liljeroth i Kristianstad men tröttnade snart på att fotografera brudpar. Han blev assistent hos Ateljé Uggla och Arne Wahlberg i Stockholm. Sedan blev det 40 år som resande fotograf. Det berättar Krisitianstadsbladet i en minnesartikel från 8 april 2009: "En legendarisk fotograf är borta".
Med egna ord
I Nordisk tidskrift för fotografi 1956 skrev han själv:
"Fjorton bildböcker har jag bakom mej vid det här laget och när jag adderar samman slutsummorna är det nästan jag skulle önska mej en räknesnurra i födelsedagspresent: 28 000 mils resor, 41 000 tagningar och 24 000 sidors 'läxplugg'. Vill ni hyfsa ekvationen? Lägg i så fall till ett X. Detta X = en okänd insats av tid, pengar och krafter...
Ibland tvingas man kompromissa med sina egna intentioner, så måste det bli, när jobbet är så omfattande som att kartlägga hela Sverige i bild. Ty det är vad Allhems landskapsböcker syftar till. En överväldigande arbetsuppgift.
Men spännande. Man känner sig som en erövrare i eget land. Varje ny stad är något av ett äventyr att utforska. Och gatorna är som noveller, där livet oupphörligt berättar sina mångskiftande historier."
Självporträttet kommer från omslaget till Uppsalaboken 1957. Där noteras att han vanligtvis använder Hasselblad och Rolleiflex. Här greppar han dock en gammal Kodak Medalist av årgång 1941.
"Fjorton bildböcker har jag bakom mej vid det här laget och när jag adderar samman slutsummorna är det nästan jag skulle önska mej en räknesnurra i födelsedagspresent: 28 000 mils resor, 41 000 tagningar och 24 000 sidors 'läxplugg'. Vill ni hyfsa ekvationen? Lägg i så fall till ett X. Detta X = en okänd insats av tid, pengar och krafter...
Ibland tvingas man kompromissa med sina egna intentioner, så måste det bli, när jobbet är så omfattande som att kartlägga hela Sverige i bild. Ty det är vad Allhems landskapsböcker syftar till. En överväldigande arbetsuppgift.
Men spännande. Man känner sig som en erövrare i eget land. Varje ny stad är något av ett äventyr att utforska. Och gatorna är som noveller, där livet oupphörligt berättar sina mångskiftande historier."
Självporträttet kommer från omslaget till Uppsalaboken 1957. Där noteras att han vanligtvis använder Hasselblad och Rolleiflex. Här greppar han dock en gammal Kodak Medalist av årgång 1941.
Självporträtt från Stockholmsboken 1967.
Kulturfotografen Sören Hallgren, som intervjuade Erik Liljeroth tillsammans med Åsa Thorbeck när Nordiska museet tog över bildarkivet, beskriver honom som en pensionär som lämnat vilket jobb som helst och aldrig mer rörde en kamera. Golf och hustruns antikvitetsbutik tog hans kvarvarande tid. Men samtidigt var han fortfarande sur över att Allhems ratat hans bästa bilder i bok efter bok. Så bildskapare var han, även om arbetstakten gav få tillfällen till kontemplation!
Att klara Småland, Karlskrona, Lund och Göta kanal parallellt gick väl an (alla utkom 1964) men Norrbotten, Södermanland och Sofiero plus Kyrkans värld (1965) samtidigt, det krävde sin logistik.
Läs för övrigt Eva Dahlmans Gullersbiografi. Liljeroth har ingen skrivit om. Fast Gösta Flemming noterar hans verksamhet i sin Millennium. Än mer bortglömd är Jan Mark, som fick "plåta det som Liljeroth inte hann med". Jag återkommer till honom med en intervju och en presentation.
Pär Rittsel mars 2010
Att klara Småland, Karlskrona, Lund och Göta kanal parallellt gick väl an (alla utkom 1964) men Norrbotten, Södermanland och Sofiero plus Kyrkans värld (1965) samtidigt, det krävde sin logistik.
Läs för övrigt Eva Dahlmans Gullersbiografi. Liljeroth har ingen skrivit om. Fast Gösta Flemming noterar hans verksamhet i sin Millennium. Än mer bortglömd är Jan Mark, som fick "plåta det som Liljeroth inte hann med". Jag återkommer till honom med en intervju och en presentation.
Pär Rittsel mars 2010
Här nedan fem uppslag från boken Göteborg. Layouten med utfallande helsidesbilder skapar ibland kollisioner, men det funkar förvånansvärt ofta.
Sex bilder från olika platser. Se 171 bilder i Nordiska museets arkiv på Digitalt Museum.