Camera obscura. — Niepece. Daguerre. — Daguerreotypi. — Fotografi.
— Fotolitografi. — Talbotypi. — Panotypi. — Stereoskopet.
Om man för en menniskoålder sedan sagt åt någon bland den tidens så kallade upplyste män att man skulle kunna så inrätta en spegel, att bilden af en person, som ställde sig framför den, qvarstannade, så skulle han sannolikt hafva förklarat en dylik tanka för en dårskap; hade samtalet egt rum för ett par århundraden tillbaka, vore det icke mindre sannolikt att den vise mannen korsat sig och på sin höjd medgifvit, att något sådant endast
vore möjligt afgrunmed dens biträde. I sjelfva verket förtäljer sagan om en gammal svartkonstnär, som förstått att ögonblickligen få ett fat med vatten att frysa på det sättet, att bilden af den, som speglade sig deruti, qvarstadnade uti isen. Denna berättelse är väl i det hela ej annat än ett prof på den gamla erfarenheten att menniskorna kunna hålla det otroligaste för möjligt; men den säger oss äfven att åtminstone den allmänna idéen om ljusbilderna redan tidigt spökat i mer än en menniskohjerna. En grundlig kemist skulle det väl icke falla in att ovilkorligt förkasta en dylik idé; ty den nyare, på rön och försök grundade naturkunskapen kunde ej länge förbise att ljuset, i synnerhet solljuset, mångfaldigt förändrande inverkar på de ämnen det träffar. Att det hvita chlorsilfret svartnar i dagsljuset visste redan sextonde århundradets alkemister; år 1777 beskref Scheele de genom ett prisma uppkomna regnbågsfärgernas verkningar på chlorsilfver, och hade redan funnit att svartnandet hastigast följer i den fioletta strålen. År 1801 iakttog Ritter att äfven utom färgskimret en kemiskt verksam strålning genom prismat ägde rum och att det sålunda i ljusstrålen måste gifvas äfven icke lysande beståndsdelar, som utöfva en kemisk verkan. Saker, Stående i sammanhang med ljusets kemiska verkningar, tillkomme i mängd under tidernas lopp, och flera bland de använda ämnena voro redan före hans uppfinning kända och pröfvade såsom känsliga för ljuset. I hvardagslifvet hade man sedan urminnes tid prof i mängd på kemisk ljusverkan. Blekerskan, som utbreder sin linneväf i solskenet, idkar omedvetet en kemisk konst; hon nyttjar solstrålen för att bringa de färgade ämnena i lintrådarna till närmare förening med luftens syre, som dervid ger dem en ljusare färg. Lika uråldrigt bekant, men mindre önskvärd, är ljusets blekande egenskap, när den visar sin förmåga på en elegant dams drägt. Hänger ett stycke färgadt tyg i en modehandlerskas fönster, der det är blottställt för urblekning, så inträffar ofta att fönsterbågarna beskugga vissa delar af tyget, hvilka då behålla sin ursprungliga färg. Så uppstå, utan all konst och alldeles osökt, ljusmålningar under hvardagslifvets vanliga bestyr.
De intagande sköna och trogna afbilder af solbelysta föremål, som Camera obscura eller ett enkelt solglas förmå åstadkomma på en yta, måtte hafva fört mången lärds tanke på ljusbildningen. Hvar och en, som första gången såg dessa ljusets verkningar, måste nödvändigt inom sig tänka: huru skönt skulle det ej vara, om dessa bilder för alltid kunde qvarblifva på glasskifvan eller papperet! — Wedgewood och Davy i England voro de första, som gjorde något så när lyckade försök bekanta (1803). De genomdränkte papper och skinn med en silfverlösning och gjorde derpå profiler eller så kallade skuggbilder, som de likväl ej visste göra känslolösa för dagsljuset, så att de endast kunde beskådas vid lampsken, om ej papperet slutligen skulle blifva helt och hållet brunt. Först år 1819 fann John Herschel det så efterlängtade fästemedlet i undersvafvelsyradt natron. Då kunskapen om Daguerres upptäckt spriddes kring verlden grep man otåligt derefter, och hos konsthandlarna sågos innan kort så kallade ljusbilder, men hvilka till en början voro af alltför liten betydele i artistiskt hänseende. Man hade lagt blad, mossa och dylikt på ett med silfverlösning genomdränkt papper, betäckt alltsammans med en glasskifva och utsatt det för solskenet. Resultatet var grofva hvita afbildningar på brun botten. Lyckligtvis offentliggjorde fransmännen så väl konsten som profstyckena, och då insågs snart att dessa bilder, huru obetydliga de ock måste anses såsom konstverk, likväl inneburo frön till vidare utvecklingar, och att man här hade framför sig en ny, likaså intressant, som vigtig företeelse. En stor uppfinning var grundlagd, och att äran af densamma tillfaller tvenne fransmän skall utan afund erkännas, så mycket äfven fransmannen å sin sida äro böjda att förbise och förklena af andra nationer gjorda uppfinningar. Idéen fanns visserligen redan förut; men icke denna, utan utförandet, gör uppfinnaren.
Historien om denna uppfinnings tillkomst är lika egen som intressant. Två för hvarandra obekanta män, Niepce och Daguerre, företogo sig att utveckla den och arbetade flera års tid, hvar för sig. Niepce hade redan uppnått anmärkningsvärda resultater; men intrasslat sig i alltför omständliga och osäkra förfaranden;. Daguerre, som följde en helt annan väg, hade på den ej gjort några särdeles framsteg; men då de begge försökarne slutligen gjorde hvarandras bekantskap, omfattar den sednare med hänryckning den förras idéer och förarbetar dem på ett helt nytt och lyckadt sätt. Den så länge sökta ljusmålningskonsten har sedan blifvit jemförelsevis lätt att utveckla vidare.
Niepces försök gå tillbaka ända till år 1814. Han använde hufvudsakligen kådaktiga ämnen, och i synnerhet Asfalt, hvars finkänslighet för ljuset han upptäckte, och hvarmed han erhöll bilder på glas och metall, ehuru ofta först efter 5–6 timmars förlopp. Resultaterna häraf, hafva såsom vi sedan skola erfara, visst icke förblifvit onyttiga. Under fortgången af sina studier nyttjade Niepce äfven silfverplåtar och iodgas.
Förbindelsen emellan Niepce och Daguerre förskrifver sig från 1829. Den förre dog 1833; men först 1839 hade Daguerre kommit så vida med sin uppfinning, att han dermed kunde framträda offentligt. Regeringen tillhandlade sig den emot lifräntor för Daguerre och Niepces son, samt offentliggjorde den som »en gåfva åt hela verlden». Och verlden helsade den oväntade sköna gåfvan med förvåning och hänförelse.
Daguerres uppfinning inskränkte sig till bilder på silfverplåtar; och denna gren af konsten är det, som fått uppfinnarens namn, och kallas Daguerreotypi, under det att med Fotografi menas ljusmålning på papper och andra ämnen än metall. Daguerreotypien visade vid sitt framträdande två väsentliga brister, som dock snart skulle afhjelpas; ty naturligtvis hade intresset och ifvern för den nya konstens utveckling gifvit alla länders lärda en kraftig sporre. Daguerre behöfde ännu 20 minuter för att upptaga en bild; derföre var det ej heller att tänka på porträttering, efter hans ursprungliga metod. Då upptäcktes ett kraftigt understödsmedel för Jodens verkan, i Bremen; så att en plåts känslighet kunde stegras till en hittills knappt tänkbar grad. Dessutom saknade hans bilder varaktighet; de voro i detta han-seende jemförliga med stoftet på fjärilvingar, och försvunne efter en tid. af sig ejelfva, om de ej lades under glas. Detta fel afhjelpte kemisten Fizeau, genom uppfinningen af daguerreotypers förgyllning.
Sedan hela den bildade verlden hade blifvit medarbetare i konsten, kunde vidare framsteg ej länge uteblifva. Ämnen, medel, och metoder förökade sig med förvånande hastighet. Snart återkom man till ljusmålningen på papper, och bragte den, medelst tillämpning af de nya rönen, till en hög grad af fullkomlighet. Men då äfven det jemnaste och tunnaste papper icke är tillräckligt jemnt och tunnt för att kunna upptaga och genomsläppa ljusbildernas finaste drag, hvilket är ett vilkor för den förbättrade ljusmålningen, sökte man frambringa andra ytor till deras uppfångande. Bland dessa ytor intager den af torkad ägghvita ett utmärkt rum; den fås genom att låta en väl vispad och silad Ägghvita rinna i ett tunnt lager öfver en planslipad glasskifva, samt låta detta lager torka på glaset, der det bildar en tunn hinna af nästan fullkomlig genomskinlighet. Ägghvita nyttjas likväl nu mera blott till vissa utomordentligt fina ljusmålningar, emedan den torkar så långsamt och är svår att förvara. Man sökte och fann snart ett annat ämne, som kan anbringas på samma sätt, men torkar hastigt, och kan förvaras utan svårigheter. Detta är pappersämne, kemiskt upplöst, eller hvad man med ett ord kallar kollodion. Råämnet är bomull, som genom behandling med vissa syror förvaras till bomullskrut, i hvilket skick det låter lösa sig i svafvelsyreether; lösningen är kollodion (»collodium»), och utbredes, likasom ägghvitan, på en glasskifva, hvarifrån ethern inom en eller annan minut bortdunstar och qvarlemnar en pappershinns, fullkomligt jemn och nästan lika genomskinlig som ägghvitshinnan.
Sedan man sålunda gjort ljusstrålen till ritmästare, förvandlades han slutligen till litograf: man har funnit medel att ifrån äggvits- eller kollodii-hinnan öfverflytta ljusbilderna på litografisk sten; ja till och med att omedelbart uppfånga dem derpå, så att man sedan kan litografiskt mångdubbla dem, likt andra stentryck.
De fulländade ljusmålningar vi nu ha tillfälle att beskåda, skulle likväl ej kunnat frambringas i denna fullkomlighet blott genom förbättringar i ljusmålningskonstens kemiska förfaranden; dertill fordrades motsvarande förbättringar hos de optiska verktygen. Härtill ha Tyskarna hufvudsakligen bidragit. Professor. Petzval i Wien anställde för detta ändamål vidlyftiga optiska försök och invecklade beräkningar; hans bemödanden kröntes med framgång, och resultaterna ha kommit ljusmålningskonsten till godo genom de öfver hela verlden nu mera begagnade Voigiländerska kamerorna, så kallade efter instrumentmakaren Voigtländer i Wien, som först konstruerade dem, efter de af Petzval utredda optiska grunderna.
Då kameran är ljusmålningskonstens förnämsta redskap, är det nödvändigt att äga begrepp om dess väsendtligaste delar, innan man fördjupar sig i konstens öfriga detaljer. Namnet kamera är latinskt och det fullständiga, Camera obscura (mörk kammare), innehåller äfven definitionen på redskapets hufvudbeståndsdel. Hvart och ett rum, hvarifrån dagsljuset är utestängda, på ett enda litet hål när, är ett slags ljusmålningsinstrument; och huru ljuset der målar, har något hvar haft tillfälle att se, som gifvit akt på skimret från hålet på en stängd fönsterlucka, eller från en liten glugg i en stängd bod, när det faller på den motsatta väggen. Står ett solbelyst träd utanföre ett sådant hål, så ser man det afbildadt på väggen, men i uppnedvänd ställning; flyger en fågel förbi hålet, eller går en menniska eller en häst förbi på marken utanföre, så ser man deras bilder skrida fram på väggen, men åt motsatt håll och i uppnedvänd ställning. Är hålet mycket litet och väggen hvit, så visa sig alla dessa bilder i sina naturliga färger, ehuru bildernas gränser äro töckniga och färgerna matta. Dessa rön måste sannolikt hafva gjorts af otaliga menniskor och i alla tider; men så vidt man vet var det först i det 16:de århundradet, som någon tillämpning deraf för konsten blef påtänkt. Det skedde genom en naturforskare i Neapel, vid namn Giambattista Porta. Han fann att om man förser hålet på en mörk kammare med en glasruta, som icke är plan, utan linsformig, eller lik ett solglas, och uppfattar bilden på en tät skärm, helt nära glaset, eller nära dettas brännpunkt, så blir den fullkomligt noggrann, till former så väl som färger. Till följd af denna upptäckt fann han det mörka rummet kunna inskränkas till en liten låda, på hvars mot hålet motsatta insida bilden kastas, ehuru äfven här uppnedvänd, och med urbildens venstra sida åt höger samt den högra åt venster. Orsaken till omvändningen inses lätt, om man besinnar, att alla ljusstrålar gå i raka linier, och att då strålarna från ett föremål, som är många gånger större än hålet, ingå genom detta, korsa de hvarandra i hålet, och sprida sig i omvänd ordning bakom hålet. Borttager man bakväggen, och i dennas ställe anbringar en ruta af mattslipadt spegelglas, samt genom något skymmande ämne undanhåller ljuset från rutans utsida, så ser man bilden på denna, ehuru äfven här uppnedvänd. Som uppnedvändningen fanns obeqväm, företog man en förändring med kameran, som afhjelpte denna obeqvämlighet. Man lemnade bakväggen qvar, man borttog i stället lådans tak eller lock, inställde i lådan en snedt lutande spegel, och anbragte i takets ställe en mattslipad glasskifva..
— Fotolitografi. — Talbotypi. — Panotypi. — Stereoskopet.
Om man för en menniskoålder sedan sagt åt någon bland den tidens så kallade upplyste män att man skulle kunna så inrätta en spegel, att bilden af en person, som ställde sig framför den, qvarstannade, så skulle han sannolikt hafva förklarat en dylik tanka för en dårskap; hade samtalet egt rum för ett par århundraden tillbaka, vore det icke mindre sannolikt att den vise mannen korsat sig och på sin höjd medgifvit, att något sådant endast
vore möjligt afgrunmed dens biträde. I sjelfva verket förtäljer sagan om en gammal svartkonstnär, som förstått att ögonblickligen få ett fat med vatten att frysa på det sättet, att bilden af den, som speglade sig deruti, qvarstadnade uti isen. Denna berättelse är väl i det hela ej annat än ett prof på den gamla erfarenheten att menniskorna kunna hålla det otroligaste för möjligt; men den säger oss äfven att åtminstone den allmänna idéen om ljusbilderna redan tidigt spökat i mer än en menniskohjerna. En grundlig kemist skulle det väl icke falla in att ovilkorligt förkasta en dylik idé; ty den nyare, på rön och försök grundade naturkunskapen kunde ej länge förbise att ljuset, i synnerhet solljuset, mångfaldigt förändrande inverkar på de ämnen det träffar. Att det hvita chlorsilfret svartnar i dagsljuset visste redan sextonde århundradets alkemister; år 1777 beskref Scheele de genom ett prisma uppkomna regnbågsfärgernas verkningar på chlorsilfver, och hade redan funnit att svartnandet hastigast följer i den fioletta strålen. År 1801 iakttog Ritter att äfven utom färgskimret en kemiskt verksam strålning genom prismat ägde rum och att det sålunda i ljusstrålen måste gifvas äfven icke lysande beståndsdelar, som utöfva en kemisk verkan. Saker, Stående i sammanhang med ljusets kemiska verkningar, tillkomme i mängd under tidernas lopp, och flera bland de använda ämnena voro redan före hans uppfinning kända och pröfvade såsom känsliga för ljuset. I hvardagslifvet hade man sedan urminnes tid prof i mängd på kemisk ljusverkan. Blekerskan, som utbreder sin linneväf i solskenet, idkar omedvetet en kemisk konst; hon nyttjar solstrålen för att bringa de färgade ämnena i lintrådarna till närmare förening med luftens syre, som dervid ger dem en ljusare färg. Lika uråldrigt bekant, men mindre önskvärd, är ljusets blekande egenskap, när den visar sin förmåga på en elegant dams drägt. Hänger ett stycke färgadt tyg i en modehandlerskas fönster, der det är blottställt för urblekning, så inträffar ofta att fönsterbågarna beskugga vissa delar af tyget, hvilka då behålla sin ursprungliga färg. Så uppstå, utan all konst och alldeles osökt, ljusmålningar under hvardagslifvets vanliga bestyr.
De intagande sköna och trogna afbilder af solbelysta föremål, som Camera obscura eller ett enkelt solglas förmå åstadkomma på en yta, måtte hafva fört mången lärds tanke på ljusbildningen. Hvar och en, som första gången såg dessa ljusets verkningar, måste nödvändigt inom sig tänka: huru skönt skulle det ej vara, om dessa bilder för alltid kunde qvarblifva på glasskifvan eller papperet! — Wedgewood och Davy i England voro de första, som gjorde något så när lyckade försök bekanta (1803). De genomdränkte papper och skinn med en silfverlösning och gjorde derpå profiler eller så kallade skuggbilder, som de likväl ej visste göra känslolösa för dagsljuset, så att de endast kunde beskådas vid lampsken, om ej papperet slutligen skulle blifva helt och hållet brunt. Först år 1819 fann John Herschel det så efterlängtade fästemedlet i undersvafvelsyradt natron. Då kunskapen om Daguerres upptäckt spriddes kring verlden grep man otåligt derefter, och hos konsthandlarna sågos innan kort så kallade ljusbilder, men hvilka till en början voro af alltför liten betydele i artistiskt hänseende. Man hade lagt blad, mossa och dylikt på ett med silfverlösning genomdränkt papper, betäckt alltsammans med en glasskifva och utsatt det för solskenet. Resultatet var grofva hvita afbildningar på brun botten. Lyckligtvis offentliggjorde fransmännen så väl konsten som profstyckena, och då insågs snart att dessa bilder, huru obetydliga de ock måste anses såsom konstverk, likväl inneburo frön till vidare utvecklingar, och att man här hade framför sig en ny, likaså intressant, som vigtig företeelse. En stor uppfinning var grundlagd, och att äran af densamma tillfaller tvenne fransmän skall utan afund erkännas, så mycket äfven fransmannen å sin sida äro böjda att förbise och förklena af andra nationer gjorda uppfinningar. Idéen fanns visserligen redan förut; men icke denna, utan utförandet, gör uppfinnaren.
Historien om denna uppfinnings tillkomst är lika egen som intressant. Två för hvarandra obekanta män, Niepce och Daguerre, företogo sig att utveckla den och arbetade flera års tid, hvar för sig. Niepce hade redan uppnått anmärkningsvärda resultater; men intrasslat sig i alltför omständliga och osäkra förfaranden;. Daguerre, som följde en helt annan väg, hade på den ej gjort några särdeles framsteg; men då de begge försökarne slutligen gjorde hvarandras bekantskap, omfattar den sednare med hänryckning den förras idéer och förarbetar dem på ett helt nytt och lyckadt sätt. Den så länge sökta ljusmålningskonsten har sedan blifvit jemförelsevis lätt att utveckla vidare.
Niepces försök gå tillbaka ända till år 1814. Han använde hufvudsakligen kådaktiga ämnen, och i synnerhet Asfalt, hvars finkänslighet för ljuset han upptäckte, och hvarmed han erhöll bilder på glas och metall, ehuru ofta först efter 5–6 timmars förlopp. Resultaterna häraf, hafva såsom vi sedan skola erfara, visst icke förblifvit onyttiga. Under fortgången af sina studier nyttjade Niepce äfven silfverplåtar och iodgas.
Förbindelsen emellan Niepce och Daguerre förskrifver sig från 1829. Den förre dog 1833; men först 1839 hade Daguerre kommit så vida med sin uppfinning, att han dermed kunde framträda offentligt. Regeringen tillhandlade sig den emot lifräntor för Daguerre och Niepces son, samt offentliggjorde den som »en gåfva åt hela verlden». Och verlden helsade den oväntade sköna gåfvan med förvåning och hänförelse.
Daguerres uppfinning inskränkte sig till bilder på silfverplåtar; och denna gren af konsten är det, som fått uppfinnarens namn, och kallas Daguerreotypi, under det att med Fotografi menas ljusmålning på papper och andra ämnen än metall. Daguerreotypien visade vid sitt framträdande två väsentliga brister, som dock snart skulle afhjelpas; ty naturligtvis hade intresset och ifvern för den nya konstens utveckling gifvit alla länders lärda en kraftig sporre. Daguerre behöfde ännu 20 minuter för att upptaga en bild; derföre var det ej heller att tänka på porträttering, efter hans ursprungliga metod. Då upptäcktes ett kraftigt understödsmedel för Jodens verkan, i Bremen; så att en plåts känslighet kunde stegras till en hittills knappt tänkbar grad. Dessutom saknade hans bilder varaktighet; de voro i detta han-seende jemförliga med stoftet på fjärilvingar, och försvunne efter en tid. af sig ejelfva, om de ej lades under glas. Detta fel afhjelpte kemisten Fizeau, genom uppfinningen af daguerreotypers förgyllning.
Sedan hela den bildade verlden hade blifvit medarbetare i konsten, kunde vidare framsteg ej länge uteblifva. Ämnen, medel, och metoder förökade sig med förvånande hastighet. Snart återkom man till ljusmålningen på papper, och bragte den, medelst tillämpning af de nya rönen, till en hög grad af fullkomlighet. Men då äfven det jemnaste och tunnaste papper icke är tillräckligt jemnt och tunnt för att kunna upptaga och genomsläppa ljusbildernas finaste drag, hvilket är ett vilkor för den förbättrade ljusmålningen, sökte man frambringa andra ytor till deras uppfångande. Bland dessa ytor intager den af torkad ägghvita ett utmärkt rum; den fås genom att låta en väl vispad och silad Ägghvita rinna i ett tunnt lager öfver en planslipad glasskifva, samt låta detta lager torka på glaset, der det bildar en tunn hinna af nästan fullkomlig genomskinlighet. Ägghvita nyttjas likväl nu mera blott till vissa utomordentligt fina ljusmålningar, emedan den torkar så långsamt och är svår att förvara. Man sökte och fann snart ett annat ämne, som kan anbringas på samma sätt, men torkar hastigt, och kan förvaras utan svårigheter. Detta är pappersämne, kemiskt upplöst, eller hvad man med ett ord kallar kollodion. Råämnet är bomull, som genom behandling med vissa syror förvaras till bomullskrut, i hvilket skick det låter lösa sig i svafvelsyreether; lösningen är kollodion (»collodium»), och utbredes, likasom ägghvitan, på en glasskifva, hvarifrån ethern inom en eller annan minut bortdunstar och qvarlemnar en pappershinns, fullkomligt jemn och nästan lika genomskinlig som ägghvitshinnan.
Sedan man sålunda gjort ljusstrålen till ritmästare, förvandlades han slutligen till litograf: man har funnit medel att ifrån äggvits- eller kollodii-hinnan öfverflytta ljusbilderna på litografisk sten; ja till och med att omedelbart uppfånga dem derpå, så att man sedan kan litografiskt mångdubbla dem, likt andra stentryck.
De fulländade ljusmålningar vi nu ha tillfälle att beskåda, skulle likväl ej kunnat frambringas i denna fullkomlighet blott genom förbättringar i ljusmålningskonstens kemiska förfaranden; dertill fordrades motsvarande förbättringar hos de optiska verktygen. Härtill ha Tyskarna hufvudsakligen bidragit. Professor. Petzval i Wien anställde för detta ändamål vidlyftiga optiska försök och invecklade beräkningar; hans bemödanden kröntes med framgång, och resultaterna ha kommit ljusmålningskonsten till godo genom de öfver hela verlden nu mera begagnade Voigiländerska kamerorna, så kallade efter instrumentmakaren Voigtländer i Wien, som först konstruerade dem, efter de af Petzval utredda optiska grunderna.
Då kameran är ljusmålningskonstens förnämsta redskap, är det nödvändigt att äga begrepp om dess väsendtligaste delar, innan man fördjupar sig i konstens öfriga detaljer. Namnet kamera är latinskt och det fullständiga, Camera obscura (mörk kammare), innehåller äfven definitionen på redskapets hufvudbeståndsdel. Hvart och ett rum, hvarifrån dagsljuset är utestängda, på ett enda litet hål när, är ett slags ljusmålningsinstrument; och huru ljuset der målar, har något hvar haft tillfälle att se, som gifvit akt på skimret från hålet på en stängd fönsterlucka, eller från en liten glugg i en stängd bod, när det faller på den motsatta väggen. Står ett solbelyst träd utanföre ett sådant hål, så ser man det afbildadt på väggen, men i uppnedvänd ställning; flyger en fågel förbi hålet, eller går en menniska eller en häst förbi på marken utanföre, så ser man deras bilder skrida fram på väggen, men åt motsatt håll och i uppnedvänd ställning. Är hålet mycket litet och väggen hvit, så visa sig alla dessa bilder i sina naturliga färger, ehuru bildernas gränser äro töckniga och färgerna matta. Dessa rön måste sannolikt hafva gjorts af otaliga menniskor och i alla tider; men så vidt man vet var det först i det 16:de århundradet, som någon tillämpning deraf för konsten blef påtänkt. Det skedde genom en naturforskare i Neapel, vid namn Giambattista Porta. Han fann att om man förser hålet på en mörk kammare med en glasruta, som icke är plan, utan linsformig, eller lik ett solglas, och uppfattar bilden på en tät skärm, helt nära glaset, eller nära dettas brännpunkt, så blir den fullkomligt noggrann, till former så väl som färger. Till följd af denna upptäckt fann han det mörka rummet kunna inskränkas till en liten låda, på hvars mot hålet motsatta insida bilden kastas, ehuru äfven här uppnedvänd, och med urbildens venstra sida åt höger samt den högra åt venster. Orsaken till omvändningen inses lätt, om man besinnar, att alla ljusstrålar gå i raka linier, och att då strålarna från ett föremål, som är många gånger större än hålet, ingå genom detta, korsa de hvarandra i hålet, och sprida sig i omvänd ordning bakom hålet. Borttager man bakväggen, och i dennas ställe anbringar en ruta af mattslipadt spegelglas, samt genom något skymmande ämne undanhåller ljuset från rutans utsida, så ser man bilden på denna, ehuru äfven här uppnedvänd. Som uppnedvändningen fanns obeqväm, företog man en förändring med kameran, som afhjelpte denna obeqvämlighet. Man lemnade bakväggen qvar, man borttog i stället lådans tak eller lock, inställde i lådan en snedt lutande spegel, och anbragte i takets ställe en mattslipad glasskifva..
Den genom glaslinsen insläppta bilden återkastades då af spegeln uppåt, till k. Det egentliga locket, gh, tjenade till skydd emot dagsljuset, hvilket icke får falla utifrån på bilden om den. skall synas tydligt. Den kamera, som nyttjas till ljusmålning, har likväl icke denna inrättning; den är utan.spegel,och har vid bakväggen blott en mattslipad glasskifva, som är insatt i en flyttbar ram, men denna sättes i en särskild afdelning af lådan, som kan skjutas utanpå eller inuti den hvari synglaset (som här är sammansatt af flera, efter Petzvals anordning) har sin plats; så att man genom fram- och återskjutning af dessa afdelningar kan bringa synglaset och den mattslipade glasskifvan på längre eller kortare afstånd ifrån hvarandra. När man för en gifven urbild ordnat detta afstånd så, att afbilden visar sig tydligast, har glasskifvan gjort sin tjenst och borttages, för att utbytas mot den metallplåt eller den med papper, kollodium eller ägghvita öfverdragna glasskifva, hvarpå ljusmålningen skall uppfångas. Det afstånd, hvarpå afbilden visar sig klarast för ögat, är likväl icke fullkomligt detsamma, som lemnar de fullkomligaste ljusmålningarne, emedan linsernas kemiska brännpunkter ej noggranna sammanfalla med de optiska. När en ljusstråle brytes af ett genomskinligt ämne, t. ex. ett glasprisma, och dervid sönderdelas i de bekanta regnbågsfärgerna, har man genom vissa rön funnit ljuset äfven sönderdelade i ofärgade strålar, som icke synas, men röja sig genom sin kemiska verkan, och enligt all sannolikhet är det just dessa, som spela hufvudrollen vid ljusbilders alstrande. Konstnärn måste derföre vara noga bekant med egenskaperna hos sina glas, för att vid kamerans anordning efter en gifven urbild kunna taga skilnaden emellan deras optiska och kemiska brytningsförmåga i beräkning.
Daguerreotypistens arbete börjar med den försilfrade koppajrplåtens putsning och polering, ett göromål som fordrar största noggrannhet och möda. Man använder härvid först trippel, sprit och bomull, och derefter polerpulver samt mjukt skinn. Den största försigtighet mot repor i den speglande silfverytan är dervid att iakttaga, och när denna yta slutligen är färdig, får den icke vidröras med fingrarna. Sedan göres silfverspegeln känslig för ljuset, d. v. s. den öfverdrages med ett lager, som hastigt förändrar sig genom ljusets inflytande. Denna egenskap äga företrädesvis silfvrets kemiska föreningar med iod, brom chlor, och all ljusmålning, man må använda silfverplåtar eller papper, kollodium, ägghvita o, s, v., måste alltid börjas med ytans öfverdragande med en eller flera ljuskänsliga ämnen. Med metallplåtar sker det på den torra vägen; med andra på den våta. Chlor, iod och brom äro kemiska elementar, eller sådana ämnen, som kemisten ej lyckats sönderdela i enklare ämnen. Jod finnes i hafsvattnet och öfvergår från detsamma i åtskilliga växter. Den liknar i fast tillstånd blyerts, men förvandlas lätt i en fiolett gas, som har en genomträngande lukt. Brom förekommer äfven i hafsvatten, och är en brun vätska, som äfven lätt förvandlas i en gas, hvilken har en vidrig lukt. Chlor är en gulgrön gas, hvars bekantskap något hvar gjort genom chlorkalkens lukt; den utgör en hufvudbeståndadel af chlorvätesyra, saltsyra och chlorkalium (koksalt); Alla dessa tre elementen förena sig lätt med silfver, det må vara i fast form eller upplöst. I fotografiskt hänseende är iod att anse såsom det vigtigaste elementet; de båda andra begagnas hufvudsakligen såsom påskyndande hjelpmedel.
Utbredandet af det ljuskänsliga lagret, plåtens införande i kameran, dess återuttagande derutur, bestyren med bildens utveckling och qvarhållande måste ske under fullkomligt uteslutande af det vanliga dagsljuset, d. v. s. antingen vid en sparsam belysning med lampa eller vaxljus; eller i ett rum, hvars fönster äro af gult glas, ty det gula ljuset har nästan ingen fotografisk verkan; också visa sig alla rent gula föremål svarta i fotografisk bild. Silfverplåtens öfverdragande med iod sker vanligen på följande satt. Plåten lägges öfver en låda, i hvilken antingen torr eller i vatten upplöst iod befinnes; och ifrån påläggningsögonblicket måste tiden för jodgasens verkan på silfret beräknas sekundvis, ty den härtill erforderliga tiden är ej densamma för upptagandet af ett porträtt, ett landskap, ett monument o. s. v. Plåten, som under ioderingen undersökes emellanåt, blir efter hand ljusgul, mörkgul, rödaktig, kopparfärgad, fiolett, blå, grön, och det beror på ändamålet och metoden huru många skiftningar af denna färgrad den skall genomgå. I allmänhet fordrar den endast med iod behandlade plåten allt för lång tid till bildens upptagande; man flyttar den derföre öfver en låda med brom för att göra den känsligare. I denna låda befinnes ett kalklager, hvari man gjutit brom; stundom tillsättes äfven chlor. Öfver dessa ämnens gaser genomgår plåten nya färgskiftningar, af hvilka man efter nödig öfning kan märka när den rätta tiden att upphöra med ioderingen är inne. Till slut flyttas plåten ännu en gång för en kort stund öfver iodlådan, och är derpå färdig att emottaga bilden. Man upptager vanligen bilden omedelbart efter ioderingen; men flera timmar efteråt kan plåten befinnas brukbar, om den förvarats i fullkomligt mörker. Innan man skrider till sjelfva afbildningen, måste kamerans uppställning på behörigt afstånd ifrån urbilden, jemte andra förberedelser, redan vara ombesörjda, så att ingenting vidare återstår än plåtens inskjutning.
Den har för detta ändamål blifvit i den mörka ateliern redan inlagd i ett mot ljuset skyddande träfodral, hvilket kan inskjutas i kameran, på samma ställe der den mattslipade glasskifvan, med hvars tillhjelp kamerans afstånd afpassats, haft sin plats. Först när plåten befinnes der, d. v. s. på det ställe, der den skall emottaga intryck af ljuset, borttages fodralet och plåten befinnes dermed bar i lådan. Men denna är ännu alldeles mörk; ty röret med objektivglaset har ännu den ljusutestängande kapseln på skrufven. Är urbilden rörlig, såsom vid porträttering, så afbidar konstnären nu det ögonblick, då urbilden innehar rätta ställningen och allt är färdigt för ljusets inträngande; han aftager då kapseln, och ljusstrålarnas hemlighetsfulla arbete i lådan börjar. Att för hvarje gång veta huru många sekunder röret får lemnas obetäckt, lyckas blott efter lång erfarenhet och utgör just en af konstens största svårigheter. I alla händelser betäcker konstnären åter sitt glas efter en kort stunds förlopp, skjuter öfver plåten det skyddande träfodralet, tager den i detta inneslutna plåten ur lådan och bär den tillbaka in i den mörka ateliern. Här tyckes den, belyst af vaxljuset, föga hafva förändrat sig; till någon bild synes knappast spår.
Men nu kommer det märkvärdigaste, nemligen att genom qvicksilfver göra bilden synlig. Något litet af denna metall befinnes utbredt på en kopparplåt som ligger på bottnen af en låda. På omkring en fots afstånd öfver denna botten lägges plåten med bildsidan vänd nedåt och lutande 45° mot den med qvicksilfver öfverdragna kopparplåten, hvarefter lådan tillsluter. Ehuru qvicksilfver bortdunstar eller bortgår till ångform i hvarje temperatur, så skulle likväl ett par dagar kunna åtgå innan den här åsyftade verkan af qvicksilfverångorne hunna visa sig. Men för att ej behöfva vänta så länge, ställer man en påtänd lampa under ett hål på lådans botten, så att hettan må träffa kopparplåten därstädes. Hettan påskyndar då qvicksilfverångans utveckling. På lådans sida befinnes en glasruta, hvarigenom man kan se in i lådan och betrakta den ioderade plåten. Der ser det nu ut, som om en ande roade sig att med osynlig pensel måla något; man ser drag, dagrar och skuggor mer och mer tydligt framträda. Men tydligheten har efter en bestämd tid nått en gräns, som ej får öfverskridas. Låter man den målande ångan fortfara, så öfvertäckes bilden och förvandlas till ett oredigt töcken. Man måste alltså taga ut plåten, så snart den synes färdig.
Nu mera behöfver man icke ängsligt akta bildplåten för dagsljuset. Man kunde låta den vara, som den är; ty den af qvicksilfverpunkter bestående bilden fortfar att blifva synlig, äfven om silfverbottnen skulle ytterligare byta om färg. Men bilden gör bättre effekt, om silfverspegeln blottas; man bortskaffar fördenskull iodsilfret från plåten, och detta sker derigenom, att man nedförer denne i en lösning af undersvafvelsyradt natron. Plåten sköljes slutligen med destilleradt vatten och torkas medelst uppvärmning. På densamma befinner sig nu en naturlig bild, uppkommen derigenom att qvicksilfverångorna kondenserats i ofantligt fina droppar på silfverytan, och mer och mer tätt der ljuset fått tillfälle att kraftigare träffa den ljuskänsliga iodsilfverhinnan, men glesare der ljuset verkat svagare. Häraf uppkomma dagrar och skuggor, af speglande qvicksilfverdroppar och en slät speglande silfveryta; och för att tydligt se bilden måste man derföre hålla plåten så, att silfvret kan återspegla någonting mörkt; kort sagdt; den måste betraktas snedt för att synas tydligt. Denna obeqvämlighet utgör hufvudsaken hvarföre den egentliga fotografien på papper och andra icke speglande ämnen utträngt daguerreotypien, eller ljusmålningen på metall.
Genom iodens borttvättande blir daguerreotypplåten oemottaglig för vidare verkan af ljuset; men bilden eger alltför. liten varaktighet. Den får det blott genom Fizeaus förgyllningsmetod /1840/, som består helt enkelt deri, att man lägger plåten vågrätt på en jernskifva, öfverdrager den med en utspädd lösning af chlorguld, och bringar vätskan hastigt att afdunsta genom att under jernplåten antända en stark spritlåga. Snart ser man då bilden antaga en klarare färgton; ty chlorguldet sönderdelas, chIoren, deri förenas, med qvicksilftet, efter hvars afdunstning genom hettan guldet kvarstandar i metallisk form. Fortsättandes af denna operations skulle likväl ej medföra bildens bibehållande, utan dess förstöring; derföre får den blott räcka några ögonblick, hvarefter plåten hastigt, bortryckes och lägges i ett fat med rent vatten. Sedan uthärdar den aftorkning och annars icke alltför grof beröring.
Man kan medelst galvanoplastiken taga kopior af de förgyllda bilderna, utan att originalerna lida något deraf. Den galvanoplastiska kopparbilden kommer naturligtvis att visa, urbilden riktigt, d. v. s. ej, såsom daguerreotypen, med högra sidan åt venster samt tvärtom, och den ser ganska bra ut. Man kan i sjelfva verket knappt förstå, huru en sådan med plåten likasom sammanvuxen bild kan åstadkomma en så fullkomlig motbild, som likväl blott beror af de enskilda partiernas olika höjd, och djup. Äfven en oförgyld daguerreotyp gifver en galvanoplastisk motbild, men originalet på silfverplåten går dervid förlorads.
Många försök att etsa daguerreotyper hafva blifvit gjorda, för att kunna aftrycka dem såsom kopparstick. Vi antyda blott detta, då saken i alla fall ännu ej är mogen.
Fotografien
Ehuru till utseendet fullkomligt olik, men hvilande på liknande grunder; utmärker sig den egentligen så kallade Fotografien på papper, ägghvita o. d, genom större bestämdhet i färg, ehuru den saknar den ytterliga finhet i detaljer, som tillhör Daguerreotypien. Den frambringar sina bilder helt och hållet på våta vägen, d. v. s. de verksamma elementerna användas här icke såsom gaser, utan i flytande skick. Det är emedlertid äfven här, silfvret, som i sina föreningar med iod, brom och chlor spelar hufvudrollen. Under det dessa föreningar upplösas af ljuset, frigöres silfvret i form af ett mer eller mindre mörkt stoft, som utgör de fotografiska bildernas tusch. Fotografen eger ofta ett mycket rikhaltigt apotek af allehanda kemiska ämnen, hvart och ett tjenande till olika ändamål, såsom operationens påskyndande, bildens förstärkande, färgtonens förändrande o. s. v.
Om man i ett glas har en lösning af salpetersyrad silfveroxid (t. ex. upplöst frätsten) och dertill blandar en lösning af koksalt, så visar sig snart en hvit fällning, som utgöres af chlorsilfver. Utsättas denna några ögonblick för dagsljuset, så skall den småningom öfvergå från hvit till fiolett, derpå till grått och slutligen till svart. Då hvarje färgförändring hos ett ämne kan betraktas som det yttre tecknet till en med sjelfva ämnet försiggående förändring, så har det äfven här försiggått något med denna fällning genom ljusets verkan. Öfvergjutes fällningen med en lösning af undersvafvelsyradt natron och omskakas något litet, så ser man största delen af densamma småningom försvinna och slutligen qvarligga endast små svarta korn. Har hafva vi för ögonen hela raden af fotografernas operationer: alstrandet af det ljuskänsliga lagret — detsammas delvisa svärtande (bildens tillkomst) — och slutligen borttagandet af det icke svärtade (fixerandet). Härvid är endast att iakttaga att den mellersta af dessa tre operationer ofta delas i tvenne hälfter; vid den ena verkar ljuset och vid den andra något annat passande ämne. Tager man åter två små profglas med silfverlösning, ställer dem på en mörk plats och blandar deri något litet iodkaliumlösning, så blir resultatet en gul fällning af jodsilfver. Lemnas det ena glaset qvar på sitt ställe och det andra förflyttas i dagsljuset för några sekunder samt derefter flyttas tillbaka i mörkret, så synes vid de båda glasens jemförande ingen skilnad; denna framträder först, sedan man slagit några droppar pyrogallussyra i båda glasen; det första glaset förblir dervid oförändradt, under det att det andras innehåll, som nåtts af dagsljuset, genast börjar mörkna. Har ser att .ljuset endast inledt förändringen, men att pyrogallussyran.fulländat den. Medelst några droppar undersvafvelsyradt natron kan man afbryta förändringen eller svartnandet. Ämnen, hvilka verka på samma sätt, som pyrogallussyran, finnas i stor mängd; i fotografiskt konstspråk kallas de reducerande.
För utbildningen af fotografien på papper har Engelsmannen Talbot gjort hufvudsaken; han anses till och med som. densammas uppfinnare.
Då alla för ljuset känsliga ämnen svartna eller blifva bruna af ljuset, och man för fotografien ej känner något passande ämne, som ursprungligen vore mörkt och ljusnade i dagen, så kan man äfven icke vänta att en riktig bild skall erhållas omedelbart ur kameran. Man ser tvärtom urbildens dagrar framträda i afbilden såsom skuggor, emedan ljuset är starkare i dagrarna, hvaremot urbildens skuggor visa sig som dagrar. Ett sådant återgifvande af urbilden blir naturligtvis alldeles ingen afbild i vanlig mening; Fotograferna kalla dem derföre blott en negativbild. Men den negativa afbilden kan, om den fulländas och genom fixering göres oföränderlig för ljuset, nyttjas till åstadkommande af andra bilder, i hvilka ljus och skuggor visa sig liksom hos det afbildade föremålet, eller i öfverensstämmelse med naturen. Dessa få derföre namn af positiva bilder. För att åstadkomma dessa behöfs icke vidare någon kamera, utan endast en kopierram. Svaga negativa bilder kunna likväl under, vissa omståndigheter, i synnerhet om man lägger dem på svart botten, visa sig såsom positiva; på detta rön bero de så kallade Panotypierna. De tagas på svart vaxduk, som är försedd med ett fint kollodiumöfverdrag och uppkomma direkt på nyssnämnda sätt, utan att behöfva undergå någon omvändning.
Vill man taga en positiv kopia af den negativa bilden, så behöfver man endast i mörkret insätta ett känsligt pappersblad i kopierramen och på detta lägga den negativa bilden, med bildsidan nedåt; samt slutligen betäcka bladen med en glasskifva och ställa ramen i ljuset. Ljuset genomtränger den negativa bilden, dess dagrar lättare, dess skuggor svårare, och sålunda uppstår på det undra bladet en positiv bild som man nu endast behöfver fixera. Då det negativa originalet alldeles icke lidit något genom kopierandet, så kan man taga hundratals kopior deraf, ehuru bättre och.sämre, ty alldeles lika blifva de ej. För att varseblifva ljusets verkan på, det underliggande bladet, begagnar man sig af det enkle medlet att gifva detta blad något större bredd än originalet; på den öfverskjutande kanten kan man då beqvämt märka öfvergångarne från hvitt till grått, lila, blått, avart, brunt o. s. v.
Vi hafva här antagit att den negativa bilden, på sätt och vis den positivas tryckform, vore af papper. Men äfven om papperet skulle genomdränkas med olja, vax o. d., för att göras mera genomskinligt, är det likväl alltför groft sammansatt, för att icke betydligt hindra ljusets genomgång. Dessutom komma alla orenligheter och ojemnheter i pappersmassan att göra sig märkbara på kopian; kort sagdt, kopior af negativa fotografier på papper kunna ej blifva annat än bristfälliga. Man har derföre tidigt sökt någon annan mottagare af den negativa bilden. Rent glas skulle äga den nödiga genomskinligheten, om det tillika ägde förmågan att insuga de kemiska vätskorna och fasthålla resultatet af ljusets verkan. Men ensamt äger glaset ej denna förmåga. Det måste derföre erhålla ett fint öfverdrag och härtill erbjuda sig de förut omnämda tvenne passande ämnena: ägghvita och kollodion. Med, tillhjelp af dessa bildupptagare får man positiva bilder af utomordentlig skärpa och finhet. Efter upptäckten af medlen förökade sig äfven metoderna, anvisningarna och recepterna, som redan bilda en egen litteraturgren *).
*) För dem, som kanske skulle vilja göra sig förtroliga med det praktiska utförandet af denna konst, torde följande bok kunna tjena till handledning: Vademcum für den praklischen Photographen. (Grundlig anvisning till åstadkommandet af ljusbilder på papper, glas, sten, metall o. s. v.), af Julius Krüger (Leipzig 1856).
Vi hafva likväl ej ännu varit inne i fotografens atelier, och dit måste vi dock inträda för några minuter, för att gifva vår framställning af det följande mera tydlighet. Ibland andra apparater, som i ateliern träffa vårt öga, se vi en hel mängd kärl och skålar af postlin, glas eller guttaperka; som tjena till upptagandet af de olika vätskor, hvari bladen eller glasskifvorna måste blötas, och som vanligen kallas bad.
Vi antaga till en början att fotografien sker på papper. Då måste man föret hafva åt pappersbladen gifvit vederbörliga iod-, brom- eller cyanbad; antingen hvar för sig eller i sammansättning, alltefter som man finner lämpligt för det gifna ändamålet. Man upplöser iodkalium i vatten, blöter papperet i lösningen och låter det torka. Detta arbete kan förrättas vid dagsljus. När de ioderade pappersbladen skola begagnas, måste de göras ljuskänsliga. Detta sker i ett annat bad, som hufvudsakligen innehåller en lösning af salpetersyrad silfveroxid. De däri ingående hjälpmedlen omnämna vi icke för korthetens skull; vi skola här också tala endast om ioden, då alldeles detsamma gäller för både chlor, brom och cyan. Så snart de med iod- beredda bladen komma i badet, begynner en tvåfaldig elementomsättning: silfver, och iod förena sig till olösligt iodsilfver, under det att iodkaliet förena sig med salpetersyran till salpetersyradt kali (salpeter), som qvarstadnar upplöst i badet. Naturligtvis blir badet, genom hvarje nytt blad fattigare på silfver, och slutligen alldeles obrukbart. När de kemiska utbytena skett, hvartill fordras omkring fem minuter, upptagas bladen och sköljas val i distilleradt vatten. Härigenom aflägsnas alla för fotografien otjenliga ämnen, och blott det känsliga iodsilfret qvarstadnar i papperets porer. Bladet kan nu, genast vått som det är, sättas på en glasram, som införes i kameran och det befinnes känsligast i detta tillstånd. Med någon förändring låter det sig äfven göra att för längre tid gömma känsliga blad i förråd. De äro likväl alltid mindre känsliga än de nyss beredda. Till detta behof måste papperet före preparerandet genomdränkas med vax. Papper, som preparerats bart, är brukbart endast under loppet af samma dag.
Antagom att bladet varit insatt i kameran, att det mottagit afbilden och är i ordning att tagas ut igen; betraktas det nu så visar det icke något tecken till bild. Man skulle kunna tro att försöket misslyckats. Men erinrar man sig att vid daguerreotypering, eller ljusbilders upptagande på silfverplåtar, äfven ett dylikt förhållande äger rum, så kan man äfven har lugnt afbida utgången. Bladet flyttas ur kamerani det andra badet, der. andra ämnen skola fullända hvad ljuset börjat, och der bilden skall erhålla egenskapen att verka på människoögat, d. v. s. att, synas. Dessa ämnen kunna vara ganska många; i badet finnes kanhända ättika, jernvitriol, men i alla händelser, såsom ett af de bästa medlen, pyrogallussyra, ett ämne som genom sublimation afsöndras ur galläpplesyra eller till och med omedelbart ur galläpplen. Ättiksyran verkar som ett slags regulator, och hindrar de kemiska förändringarna att ske alltför brådstörtadt. Det på kärlets botten liggande bildpapperet börjar nu långsamt att färgas; först blifva bildens mörkaste delar synliga, till att börja med, endast såsom spridda fläckar; småningom framkomma de finare delarna, och. slutligen försvinner hela bilden under en öfverallt svart färg, så att den synes fullkomligt förstörd. Men håller man det svarta bladet emot vaxljuset eller atelierns gula fönsterrutor så finner man att bilden i all sin klarhet finnes qvar. Bilden skulle likväl ohjälpligen förderfvas, om den för länge finge ligga qvar i detta utvecklingsbad; man upptager derföre bladet, i afpassad tid, sköljer det mycket väl med rent vatten och nedlägger det slutligen i en lösning af undersvafvelsyradt natron; detta kan försiggå vid dagsljus. Undersvafvelsyradt natron upplöser alla af ljuset icke träffade delar af de olika silfverföreningarne; papperets förut gula botten blir hvit, och bilden framträder klart. Nu mera kan den ligga hur länge som helst i badet, utan att förderfvas. Man slutar med att flitigt afskölja bilden i rent vatten, hvarefter den upphänges till torkning. Dessa arbeten äro naturligtvis desamma, antingen man har att göra med negativa bilder eller de positiva som alstras i kopierram.
Det går äfven an att genast torka bilderna sedan de, kommit ur utvecklingsbadet och blifvit sköljda, eller utan att föra dem i natron eller det så kallade fixerbadet; eller ock att blott förs en kort stund lägga dem i detta. Bilderna visa sig då på gulaktig botten och förete en mängd fina mellanfärger, som natronet anars skullc bortfrätit. Men sådana bilder äro mindre brukliga och såsom negativa hafva de det felet att de kopior de alstra, behöfva för lång tid att bildas; ehuru de för öfrigt blifva sköna.
Hvad som har blifvit sagda om pappersbilderna gäller äfven om de på ägghvita och kollodion, ty dessa äro endast finare representanter af papper. Emellertid består skilnaden deruti, att hos dessa sednare det första badet vanligen uraktlåtes; emedan man plägar blanda de lösliga, iod- o. s. v. preparaterna med ägghvitan eller kollodiet. Blandningen hälles på glasskifvan så att den blir fullkomligt täckt. Kollodionlagret torkar mycket hastigt af sig sjelft, och öfvergår till en mycket fin hinna; Ägghvitan torkar långsammare och en på detta sätt beredd glasskifva måste slutligen utsättas för en hastig upphettning, hvarigenom ägghvitan göres olöslig, liksom hos ett hårdkokt ägg. Märkvärdigt är att de båda ämnena, oaktadt de på glasskifvan befinnas endast såsom ytterst fina hinnor, likväl i silfverbadet uppsuga och upplösa så mycket silfver, att en ytterst tydlig bild kan åstadkommas.
Det faller af sig sjelft att man till positiva bilder kan taga så väl papper, som kollodion och ägghvita. Pappersbilderna äro likväl de vanligaste, till och med för porträtter, som alltid torde utgöra de flesta alstren af denna konst. Det händer väl högst sällan, att bilden, sådan den alstrats i kameran, skulle kunna tillfredsställa en målares anspråk; hvad som brister i afseende på harmoni o. d. måste derföre af en skicklig konstnär upphjelpas med penseln; d. v. s. bilderna måste retoucheras; men af en icke blott insigtsfull, utan äfven anspråkslös konstnär; ty ju mindre hans biträde märkes, ju högre uppskattas bilden.
Dessa äro i allmänhet hufvudmetoderna af en konst, som med ovanlig hastighet utbredt och fullkomnat sig inom den civiliserade verlden. Den sista Pariserexpositionen erbjöd en rik och glänsande profkarta på alla i denna väg hittills gjorda rön. De olika ländernas arbeten karakteriserade sig tydligt för kännaren genom särskilda egenheter, beroende till största delen på hvarje lands -särskilda atmosfer, ljustillgång och luftvärme.
Hvar och en af de här ofvan omnämnda metoderna har sitt särskilda företräde och passar bäst för särskilda ändamål. Daguerreotypien lemnar visserligen endast ett exemplar af bilden och dertill ett bakvändt, men det sker hastigt och .med stor trohet, och passar derföre bäst till porträtter. Fotografien på papper, isynnerhet vaxpapper, tjenar företrädesvis till aftagandet at landskap, aflägsna perspektiver o. s. v. Fotografien på glasskifvor med ägghvitslager lemnar teckningar af en finhet och skärpa, som knappt uppnås med grafstickeln och erbjuder sig derföre såsom bästa medlet till efterbildande af minnesvårdar, statyer och skulpturarbeten. Det med kollodion öfverdragna glaset går nära nog upp med det sistnämda, men låter ännu säkrare och beqvämare behandla sig. Häraf inses hvarföre enskilda metoder vunnit företräde hos olika nationer. Fransmännen bedrifva alla sätten med stor förkärlek; i Tyskland har Daguerreotypien trädt i bakgrunden för Fotografien på kollodion; äfven i England träffar man företrädesvis den och fotografien på ägghvita. Nordamerikarnarne göra nästan uteslutande porträtter och använda dertill framför allt Daguerres konst, under det Italienarne, hvilkas land är så rikt på konstverk och märkvärdiga byggnader, för det mesta arbeta på ägghvitsytor.
Ljusmålningen har, utom dess vanliga pittoreska användande, befunnits nyttig på flera andra sätt. Dertill hör t. ex. kopierandet af värdefulla koppar- och stålstick, manuskripter o. s. v., vidare qvarhållandet af de, genom mikroskopet uppkomna, förstorade afbildningarne af ytterst små naturföremål (Mikrotypi); öfverhufvudtaget återgifvandet af märkvärdigheter på naturvetenskapens och medicinens område. Såsom något för det senare fallet särskildt anmärkningsvärdt och vigtigt märker man fotografierandet af sinnessjuka personer. Till och med polisen har förstått att draga nytta af konsten. Farliga bofvar blifva, utan att veta derom, fotografiskt porträtterade; rymma de, så efterskickar man ett illustreradt efterlysningsbref, d. v. s. man bifogar porträttet.. Att miniatyrmålare begagna ett litet fotografiskt porträtt såom teckning på elfenbensskifvan och derefter utföra det i naturliga färger, förekommer ofta, och har rekommenderat sig såsom fördelaktigt; det inbesparar tecknandet och gör likheten säkrare.
Sedan vi nu tagit en öfverblick af de fotografiska alstrens mångfald, återstår att taga i betraktande de svårigheter, som möta vid månget problems lösande, hvarvid all mensklig händighet skulle förblifva onyttig, men hvilket liksom lekande löser sig genom den ändamålsenligt ledda ljusstrålen. Man ställe sig framför en stor göthisk dôme, antingen framför portalsidan med sina tusenfaldigt omvexlande sirater, bildstoder, genombrutna torn o. s. v. eller framför den enkla bredsidan med sin långa rad af fönster, af hvilka hvart och ett har sin egen ornamentik; man tänke sig en obelisk, uppifrån och ned betäckt med tusende hieroglyfiska bilder, en inskription i spikskrift, som upptager en hel klipvägg, en af talrika figurer bestående basrelief och man skall tveka vid förslaget att troget återgifva en dylik urbild. Tecknaren skulle möjligen behöfva lika många månader härtill, som ljusstrålen behöfva sekunder, och så har han kanhända fulländat mycket konsträtt, men endast i groft, jemfördt med ljusbilden, ty de små enskildheterna har han öfverhoppat, antingen emedan han ej såg dem, eller ej kunde återgifva dem. Men ljusbilden innehåller dem alla och till och med så utförligt, att man ofta först genom mikroskop kan upptäcka dem.
Redan sedan första offentliggörandet af den nya konsten måste den önskan uppstå, att bilderna skulle kunna erhållas med sina naturliga färger. Talrika försök hafva i detta hänseende blifvit gjorda, i synnerhet i Frankrike, ljusbildningens vagga, och derefter i Nordamerika; ja från det senare landet förknnnades till och med tid efter annan att uppfinningen var gjord. Men underrättelserna kommo för bittida. Vid något eftersinnande måste vi säga oss att målet ej kan uppnås med våra nuvarande medel. Våra närvarande ljusbilder bestå helt och hållet af fint sönderdelade metaller, och dessa kunna vi ej befalla aflägga sina naturliga färger, för att antaga andra. Dessa färger måste redan för den fina sönderdelningens skull närma sig svart; endast qviksilfret gör derifrån ett undantag och öfvergår till hvitt, emedan det ordnar sig i runda droppar, af hvilka hvar och en hafva sin ljuspunkt. Underbart blir dock alltid det, som åstadkommes genom detta enda ämne. En hvit sidenklädning kan på den Daguerreska plåten antaga den skönaste sidenglans; perlamor, hvit marmor framställa sig äfven högst naturligt; äfven några färgade tyger, i synnerhet de så kallade naturellfärgerna, återgifva ofta den naturliga färgen. Men härmed äro dock möjligheterna uttömda; gult, rödt, blått och grönt vågar man ännu ej vänta sig så snart. Skulle det någonsin lyckas att fästa ljusstrålarnas färger genom optiskt-kemiska förfaranden, men äfven fästa dem varaktigt; och kunde detta åstadkommas i stort och för billigt pris, så vore med detsamma färgerikonsten, tyg- och tapettryckeriet, o. s. v. öfverflödiga; ty man behöfde då blott färgade mönster. och kunde kopiera deras färger efter behag på tyg, papper, m. m.
Ett mycket sinnrikt bruk af fotografien har skett af Engelsmannen Thompson i Weymouth: han har användt den till hafsbottnens undersökande. Han inneslöt för detta ändamål en kamera i en vattentät låda, hvars ena sidovägg utgjordes af en stark spegelglasskifva. Apparaten, försedd med en kollodionplåt, anordnades för ungefär 30 fots focus. Sedan han nedsänkt hela apparaten på ett 3 famnars djupt ställe i Weymouthviken, drog han med ett snöre undan skymmskifvan för glasväggen och lät apparaten verka omkring 10 minuter. Derefter upptogs den och den uppfångade bilden utvecklades på vanligt sätt. Den lemnade en trogen kopia af på hafsbottnen liggande sjöväxter och klippstycken. Han hade sålunda förskaffat sig ett sinnrikt medel, att utan stor kostnad erhålla kännedom om tillståndet hos under vattnet befintliga föremål, såsom bropelare, slussportar, skeppsvrak o. d.
Vi hafva ännu ej hunnit till slutet af kapitlet. Denna nya konst är så fruktbar, att den ej åtnöjer sig med att yppigt frodas för sig sjelf, utan börjar sammanväxa med andra konster. Sådana föreningar finner man i det fotografiska stentrycket och i de nu så omtyckta stereoskoperna, två tillämpningar af fotografien vi ej kunna förbigå.
Georg Scheutz: Industriens bok; uppfinningarne och slöjderna. Skildrade från historisk och teknisk ståndpunkt. Första serien, Phillip J Meyer, Stockholm. Tryckt hos F L Blomqvist 1861.
Skannad av PR 2009.
Daguerreotypistens arbete börjar med den försilfrade koppajrplåtens putsning och polering, ett göromål som fordrar största noggrannhet och möda. Man använder härvid först trippel, sprit och bomull, och derefter polerpulver samt mjukt skinn. Den största försigtighet mot repor i den speglande silfverytan är dervid att iakttaga, och när denna yta slutligen är färdig, får den icke vidröras med fingrarna. Sedan göres silfverspegeln känslig för ljuset, d. v. s. den öfverdrages med ett lager, som hastigt förändrar sig genom ljusets inflytande. Denna egenskap äga företrädesvis silfvrets kemiska föreningar med iod, brom chlor, och all ljusmålning, man må använda silfverplåtar eller papper, kollodium, ägghvita o, s, v., måste alltid börjas med ytans öfverdragande med en eller flera ljuskänsliga ämnen. Med metallplåtar sker det på den torra vägen; med andra på den våta. Chlor, iod och brom äro kemiska elementar, eller sådana ämnen, som kemisten ej lyckats sönderdela i enklare ämnen. Jod finnes i hafsvattnet och öfvergår från detsamma i åtskilliga växter. Den liknar i fast tillstånd blyerts, men förvandlas lätt i en fiolett gas, som har en genomträngande lukt. Brom förekommer äfven i hafsvatten, och är en brun vätska, som äfven lätt förvandlas i en gas, hvilken har en vidrig lukt. Chlor är en gulgrön gas, hvars bekantskap något hvar gjort genom chlorkalkens lukt; den utgör en hufvudbeståndadel af chlorvätesyra, saltsyra och chlorkalium (koksalt); Alla dessa tre elementen förena sig lätt med silfver, det må vara i fast form eller upplöst. I fotografiskt hänseende är iod att anse såsom det vigtigaste elementet; de båda andra begagnas hufvudsakligen såsom påskyndande hjelpmedel.
Utbredandet af det ljuskänsliga lagret, plåtens införande i kameran, dess återuttagande derutur, bestyren med bildens utveckling och qvarhållande måste ske under fullkomligt uteslutande af det vanliga dagsljuset, d. v. s. antingen vid en sparsam belysning med lampa eller vaxljus; eller i ett rum, hvars fönster äro af gult glas, ty det gula ljuset har nästan ingen fotografisk verkan; också visa sig alla rent gula föremål svarta i fotografisk bild. Silfverplåtens öfverdragande med iod sker vanligen på följande satt. Plåten lägges öfver en låda, i hvilken antingen torr eller i vatten upplöst iod befinnes; och ifrån påläggningsögonblicket måste tiden för jodgasens verkan på silfret beräknas sekundvis, ty den härtill erforderliga tiden är ej densamma för upptagandet af ett porträtt, ett landskap, ett monument o. s. v. Plåten, som under ioderingen undersökes emellanåt, blir efter hand ljusgul, mörkgul, rödaktig, kopparfärgad, fiolett, blå, grön, och det beror på ändamålet och metoden huru många skiftningar af denna färgrad den skall genomgå. I allmänhet fordrar den endast med iod behandlade plåten allt för lång tid till bildens upptagande; man flyttar den derföre öfver en låda med brom för att göra den känsligare. I denna låda befinnes ett kalklager, hvari man gjutit brom; stundom tillsättes äfven chlor. Öfver dessa ämnens gaser genomgår plåten nya färgskiftningar, af hvilka man efter nödig öfning kan märka när den rätta tiden att upphöra med ioderingen är inne. Till slut flyttas plåten ännu en gång för en kort stund öfver iodlådan, och är derpå färdig att emottaga bilden. Man upptager vanligen bilden omedelbart efter ioderingen; men flera timmar efteråt kan plåten befinnas brukbar, om den förvarats i fullkomligt mörker. Innan man skrider till sjelfva afbildningen, måste kamerans uppställning på behörigt afstånd ifrån urbilden, jemte andra förberedelser, redan vara ombesörjda, så att ingenting vidare återstår än plåtens inskjutning.
Den har för detta ändamål blifvit i den mörka ateliern redan inlagd i ett mot ljuset skyddande träfodral, hvilket kan inskjutas i kameran, på samma ställe der den mattslipade glasskifvan, med hvars tillhjelp kamerans afstånd afpassats, haft sin plats. Först när plåten befinnes der, d. v. s. på det ställe, der den skall emottaga intryck af ljuset, borttages fodralet och plåten befinnes dermed bar i lådan. Men denna är ännu alldeles mörk; ty röret med objektivglaset har ännu den ljusutestängande kapseln på skrufven. Är urbilden rörlig, såsom vid porträttering, så afbidar konstnären nu det ögonblick, då urbilden innehar rätta ställningen och allt är färdigt för ljusets inträngande; han aftager då kapseln, och ljusstrålarnas hemlighetsfulla arbete i lådan börjar. Att för hvarje gång veta huru många sekunder röret får lemnas obetäckt, lyckas blott efter lång erfarenhet och utgör just en af konstens största svårigheter. I alla händelser betäcker konstnären åter sitt glas efter en kort stunds förlopp, skjuter öfver plåten det skyddande träfodralet, tager den i detta inneslutna plåten ur lådan och bär den tillbaka in i den mörka ateliern. Här tyckes den, belyst af vaxljuset, föga hafva förändrat sig; till någon bild synes knappast spår.
Men nu kommer det märkvärdigaste, nemligen att genom qvicksilfver göra bilden synlig. Något litet af denna metall befinnes utbredt på en kopparplåt som ligger på bottnen af en låda. På omkring en fots afstånd öfver denna botten lägges plåten med bildsidan vänd nedåt och lutande 45° mot den med qvicksilfver öfverdragna kopparplåten, hvarefter lådan tillsluter. Ehuru qvicksilfver bortdunstar eller bortgår till ångform i hvarje temperatur, så skulle likväl ett par dagar kunna åtgå innan den här åsyftade verkan af qvicksilfverångorne hunna visa sig. Men för att ej behöfva vänta så länge, ställer man en påtänd lampa under ett hål på lådans botten, så att hettan må träffa kopparplåten därstädes. Hettan påskyndar då qvicksilfverångans utveckling. På lådans sida befinnes en glasruta, hvarigenom man kan se in i lådan och betrakta den ioderade plåten. Der ser det nu ut, som om en ande roade sig att med osynlig pensel måla något; man ser drag, dagrar och skuggor mer och mer tydligt framträda. Men tydligheten har efter en bestämd tid nått en gräns, som ej får öfverskridas. Låter man den målande ångan fortfara, så öfvertäckes bilden och förvandlas till ett oredigt töcken. Man måste alltså taga ut plåten, så snart den synes färdig.
Nu mera behöfver man icke ängsligt akta bildplåten för dagsljuset. Man kunde låta den vara, som den är; ty den af qvicksilfverpunkter bestående bilden fortfar att blifva synlig, äfven om silfverbottnen skulle ytterligare byta om färg. Men bilden gör bättre effekt, om silfverspegeln blottas; man bortskaffar fördenskull iodsilfret från plåten, och detta sker derigenom, att man nedförer denne i en lösning af undersvafvelsyradt natron. Plåten sköljes slutligen med destilleradt vatten och torkas medelst uppvärmning. På densamma befinner sig nu en naturlig bild, uppkommen derigenom att qvicksilfverångorna kondenserats i ofantligt fina droppar på silfverytan, och mer och mer tätt der ljuset fått tillfälle att kraftigare träffa den ljuskänsliga iodsilfverhinnan, men glesare der ljuset verkat svagare. Häraf uppkomma dagrar och skuggor, af speglande qvicksilfverdroppar och en slät speglande silfveryta; och för att tydligt se bilden måste man derföre hålla plåten så, att silfvret kan återspegla någonting mörkt; kort sagdt; den måste betraktas snedt för att synas tydligt. Denna obeqvämlighet utgör hufvudsaken hvarföre den egentliga fotografien på papper och andra icke speglande ämnen utträngt daguerreotypien, eller ljusmålningen på metall.
Genom iodens borttvättande blir daguerreotypplåten oemottaglig för vidare verkan af ljuset; men bilden eger alltför. liten varaktighet. Den får det blott genom Fizeaus förgyllningsmetod /1840/, som består helt enkelt deri, att man lägger plåten vågrätt på en jernskifva, öfverdrager den med en utspädd lösning af chlorguld, och bringar vätskan hastigt att afdunsta genom att under jernplåten antända en stark spritlåga. Snart ser man då bilden antaga en klarare färgton; ty chlorguldet sönderdelas, chIoren, deri förenas, med qvicksilftet, efter hvars afdunstning genom hettan guldet kvarstandar i metallisk form. Fortsättandes af denna operations skulle likväl ej medföra bildens bibehållande, utan dess förstöring; derföre får den blott räcka några ögonblick, hvarefter plåten hastigt, bortryckes och lägges i ett fat med rent vatten. Sedan uthärdar den aftorkning och annars icke alltför grof beröring.
Man kan medelst galvanoplastiken taga kopior af de förgyllda bilderna, utan att originalerna lida något deraf. Den galvanoplastiska kopparbilden kommer naturligtvis att visa, urbilden riktigt, d. v. s. ej, såsom daguerreotypen, med högra sidan åt venster samt tvärtom, och den ser ganska bra ut. Man kan i sjelfva verket knappt förstå, huru en sådan med plåten likasom sammanvuxen bild kan åstadkomma en så fullkomlig motbild, som likväl blott beror af de enskilda partiernas olika höjd, och djup. Äfven en oförgyld daguerreotyp gifver en galvanoplastisk motbild, men originalet på silfverplåten går dervid förlorads.
Många försök att etsa daguerreotyper hafva blifvit gjorda, för att kunna aftrycka dem såsom kopparstick. Vi antyda blott detta, då saken i alla fall ännu ej är mogen.
Fotografien
Ehuru till utseendet fullkomligt olik, men hvilande på liknande grunder; utmärker sig den egentligen så kallade Fotografien på papper, ägghvita o. d, genom större bestämdhet i färg, ehuru den saknar den ytterliga finhet i detaljer, som tillhör Daguerreotypien. Den frambringar sina bilder helt och hållet på våta vägen, d. v. s. de verksamma elementerna användas här icke såsom gaser, utan i flytande skick. Det är emedlertid äfven här, silfvret, som i sina föreningar med iod, brom och chlor spelar hufvudrollen. Under det dessa föreningar upplösas af ljuset, frigöres silfvret i form af ett mer eller mindre mörkt stoft, som utgör de fotografiska bildernas tusch. Fotografen eger ofta ett mycket rikhaltigt apotek af allehanda kemiska ämnen, hvart och ett tjenande till olika ändamål, såsom operationens påskyndande, bildens förstärkande, färgtonens förändrande o. s. v.
Om man i ett glas har en lösning af salpetersyrad silfveroxid (t. ex. upplöst frätsten) och dertill blandar en lösning af koksalt, så visar sig snart en hvit fällning, som utgöres af chlorsilfver. Utsättas denna några ögonblick för dagsljuset, så skall den småningom öfvergå från hvit till fiolett, derpå till grått och slutligen till svart. Då hvarje färgförändring hos ett ämne kan betraktas som det yttre tecknet till en med sjelfva ämnet försiggående förändring, så har det äfven här försiggått något med denna fällning genom ljusets verkan. Öfvergjutes fällningen med en lösning af undersvafvelsyradt natron och omskakas något litet, så ser man största delen af densamma småningom försvinna och slutligen qvarligga endast små svarta korn. Har hafva vi för ögonen hela raden af fotografernas operationer: alstrandet af det ljuskänsliga lagret — detsammas delvisa svärtande (bildens tillkomst) — och slutligen borttagandet af det icke svärtade (fixerandet). Härvid är endast att iakttaga att den mellersta af dessa tre operationer ofta delas i tvenne hälfter; vid den ena verkar ljuset och vid den andra något annat passande ämne. Tager man åter två små profglas med silfverlösning, ställer dem på en mörk plats och blandar deri något litet iodkaliumlösning, så blir resultatet en gul fällning af jodsilfver. Lemnas det ena glaset qvar på sitt ställe och det andra förflyttas i dagsljuset för några sekunder samt derefter flyttas tillbaka i mörkret, så synes vid de båda glasens jemförande ingen skilnad; denna framträder först, sedan man slagit några droppar pyrogallussyra i båda glasen; det första glaset förblir dervid oförändradt, under det att det andras innehåll, som nåtts af dagsljuset, genast börjar mörkna. Har ser att .ljuset endast inledt förändringen, men att pyrogallussyran.fulländat den. Medelst några droppar undersvafvelsyradt natron kan man afbryta förändringen eller svartnandet. Ämnen, hvilka verka på samma sätt, som pyrogallussyran, finnas i stor mängd; i fotografiskt konstspråk kallas de reducerande.
För utbildningen af fotografien på papper har Engelsmannen Talbot gjort hufvudsaken; han anses till och med som. densammas uppfinnare.
Då alla för ljuset känsliga ämnen svartna eller blifva bruna af ljuset, och man för fotografien ej känner något passande ämne, som ursprungligen vore mörkt och ljusnade i dagen, så kan man äfven icke vänta att en riktig bild skall erhållas omedelbart ur kameran. Man ser tvärtom urbildens dagrar framträda i afbilden såsom skuggor, emedan ljuset är starkare i dagrarna, hvaremot urbildens skuggor visa sig som dagrar. Ett sådant återgifvande af urbilden blir naturligtvis alldeles ingen afbild i vanlig mening; Fotograferna kalla dem derföre blott en negativbild. Men den negativa afbilden kan, om den fulländas och genom fixering göres oföränderlig för ljuset, nyttjas till åstadkommande af andra bilder, i hvilka ljus och skuggor visa sig liksom hos det afbildade föremålet, eller i öfverensstämmelse med naturen. Dessa få derföre namn af positiva bilder. För att åstadkomma dessa behöfs icke vidare någon kamera, utan endast en kopierram. Svaga negativa bilder kunna likväl under, vissa omståndigheter, i synnerhet om man lägger dem på svart botten, visa sig såsom positiva; på detta rön bero de så kallade Panotypierna. De tagas på svart vaxduk, som är försedd med ett fint kollodiumöfverdrag och uppkomma direkt på nyssnämnda sätt, utan att behöfva undergå någon omvändning.
Vill man taga en positiv kopia af den negativa bilden, så behöfver man endast i mörkret insätta ett känsligt pappersblad i kopierramen och på detta lägga den negativa bilden, med bildsidan nedåt; samt slutligen betäcka bladen med en glasskifva och ställa ramen i ljuset. Ljuset genomtränger den negativa bilden, dess dagrar lättare, dess skuggor svårare, och sålunda uppstår på det undra bladet en positiv bild som man nu endast behöfver fixera. Då det negativa originalet alldeles icke lidit något genom kopierandet, så kan man taga hundratals kopior deraf, ehuru bättre och.sämre, ty alldeles lika blifva de ej. För att varseblifva ljusets verkan på, det underliggande bladet, begagnar man sig af det enkle medlet att gifva detta blad något större bredd än originalet; på den öfverskjutande kanten kan man då beqvämt märka öfvergångarne från hvitt till grått, lila, blått, avart, brunt o. s. v.
Vi hafva här antagit att den negativa bilden, på sätt och vis den positivas tryckform, vore af papper. Men äfven om papperet skulle genomdränkas med olja, vax o. d., för att göras mera genomskinligt, är det likväl alltför groft sammansatt, för att icke betydligt hindra ljusets genomgång. Dessutom komma alla orenligheter och ojemnheter i pappersmassan att göra sig märkbara på kopian; kort sagdt, kopior af negativa fotografier på papper kunna ej blifva annat än bristfälliga. Man har derföre tidigt sökt någon annan mottagare af den negativa bilden. Rent glas skulle äga den nödiga genomskinligheten, om det tillika ägde förmågan att insuga de kemiska vätskorna och fasthålla resultatet af ljusets verkan. Men ensamt äger glaset ej denna förmåga. Det måste derföre erhålla ett fint öfverdrag och härtill erbjuda sig de förut omnämda tvenne passande ämnena: ägghvita och kollodion. Med, tillhjelp af dessa bildupptagare får man positiva bilder af utomordentlig skärpa och finhet. Efter upptäckten af medlen förökade sig äfven metoderna, anvisningarna och recepterna, som redan bilda en egen litteraturgren *).
*) För dem, som kanske skulle vilja göra sig förtroliga med det praktiska utförandet af denna konst, torde följande bok kunna tjena till handledning: Vademcum für den praklischen Photographen. (Grundlig anvisning till åstadkommandet af ljusbilder på papper, glas, sten, metall o. s. v.), af Julius Krüger (Leipzig 1856).
Vi hafva likväl ej ännu varit inne i fotografens atelier, och dit måste vi dock inträda för några minuter, för att gifva vår framställning af det följande mera tydlighet. Ibland andra apparater, som i ateliern träffa vårt öga, se vi en hel mängd kärl och skålar af postlin, glas eller guttaperka; som tjena till upptagandet af de olika vätskor, hvari bladen eller glasskifvorna måste blötas, och som vanligen kallas bad.
Vi antaga till en början att fotografien sker på papper. Då måste man föret hafva åt pappersbladen gifvit vederbörliga iod-, brom- eller cyanbad; antingen hvar för sig eller i sammansättning, alltefter som man finner lämpligt för det gifna ändamålet. Man upplöser iodkalium i vatten, blöter papperet i lösningen och låter det torka. Detta arbete kan förrättas vid dagsljus. När de ioderade pappersbladen skola begagnas, måste de göras ljuskänsliga. Detta sker i ett annat bad, som hufvudsakligen innehåller en lösning af salpetersyrad silfveroxid. De däri ingående hjälpmedlen omnämna vi icke för korthetens skull; vi skola här också tala endast om ioden, då alldeles detsamma gäller för både chlor, brom och cyan. Så snart de med iod- beredda bladen komma i badet, begynner en tvåfaldig elementomsättning: silfver, och iod förena sig till olösligt iodsilfver, under det att iodkaliet förena sig med salpetersyran till salpetersyradt kali (salpeter), som qvarstadnar upplöst i badet. Naturligtvis blir badet, genom hvarje nytt blad fattigare på silfver, och slutligen alldeles obrukbart. När de kemiska utbytena skett, hvartill fordras omkring fem minuter, upptagas bladen och sköljas val i distilleradt vatten. Härigenom aflägsnas alla för fotografien otjenliga ämnen, och blott det känsliga iodsilfret qvarstadnar i papperets porer. Bladet kan nu, genast vått som det är, sättas på en glasram, som införes i kameran och det befinnes känsligast i detta tillstånd. Med någon förändring låter det sig äfven göra att för längre tid gömma känsliga blad i förråd. De äro likväl alltid mindre känsliga än de nyss beredda. Till detta behof måste papperet före preparerandet genomdränkas med vax. Papper, som preparerats bart, är brukbart endast under loppet af samma dag.
Antagom att bladet varit insatt i kameran, att det mottagit afbilden och är i ordning att tagas ut igen; betraktas det nu så visar det icke något tecken till bild. Man skulle kunna tro att försöket misslyckats. Men erinrar man sig att vid daguerreotypering, eller ljusbilders upptagande på silfverplåtar, äfven ett dylikt förhållande äger rum, så kan man äfven har lugnt afbida utgången. Bladet flyttas ur kamerani det andra badet, der. andra ämnen skola fullända hvad ljuset börjat, och der bilden skall erhålla egenskapen att verka på människoögat, d. v. s. att, synas. Dessa ämnen kunna vara ganska många; i badet finnes kanhända ättika, jernvitriol, men i alla händelser, såsom ett af de bästa medlen, pyrogallussyra, ett ämne som genom sublimation afsöndras ur galläpplesyra eller till och med omedelbart ur galläpplen. Ättiksyran verkar som ett slags regulator, och hindrar de kemiska förändringarna att ske alltför brådstörtadt. Det på kärlets botten liggande bildpapperet börjar nu långsamt att färgas; först blifva bildens mörkaste delar synliga, till att börja med, endast såsom spridda fläckar; småningom framkomma de finare delarna, och. slutligen försvinner hela bilden under en öfverallt svart färg, så att den synes fullkomligt förstörd. Men håller man det svarta bladet emot vaxljuset eller atelierns gula fönsterrutor så finner man att bilden i all sin klarhet finnes qvar. Bilden skulle likväl ohjälpligen förderfvas, om den för länge finge ligga qvar i detta utvecklingsbad; man upptager derföre bladet, i afpassad tid, sköljer det mycket väl med rent vatten och nedlägger det slutligen i en lösning af undersvafvelsyradt natron; detta kan försiggå vid dagsljus. Undersvafvelsyradt natron upplöser alla af ljuset icke träffade delar af de olika silfverföreningarne; papperets förut gula botten blir hvit, och bilden framträder klart. Nu mera kan den ligga hur länge som helst i badet, utan att förderfvas. Man slutar med att flitigt afskölja bilden i rent vatten, hvarefter den upphänges till torkning. Dessa arbeten äro naturligtvis desamma, antingen man har att göra med negativa bilder eller de positiva som alstras i kopierram.
Det går äfven an att genast torka bilderna sedan de, kommit ur utvecklingsbadet och blifvit sköljda, eller utan att föra dem i natron eller det så kallade fixerbadet; eller ock att blott förs en kort stund lägga dem i detta. Bilderna visa sig då på gulaktig botten och förete en mängd fina mellanfärger, som natronet anars skullc bortfrätit. Men sådana bilder äro mindre brukliga och såsom negativa hafva de det felet att de kopior de alstra, behöfva för lång tid att bildas; ehuru de för öfrigt blifva sköna.
Hvad som har blifvit sagda om pappersbilderna gäller äfven om de på ägghvita och kollodion, ty dessa äro endast finare representanter af papper. Emellertid består skilnaden deruti, att hos dessa sednare det första badet vanligen uraktlåtes; emedan man plägar blanda de lösliga, iod- o. s. v. preparaterna med ägghvitan eller kollodiet. Blandningen hälles på glasskifvan så att den blir fullkomligt täckt. Kollodionlagret torkar mycket hastigt af sig sjelft, och öfvergår till en mycket fin hinna; Ägghvitan torkar långsammare och en på detta sätt beredd glasskifva måste slutligen utsättas för en hastig upphettning, hvarigenom ägghvitan göres olöslig, liksom hos ett hårdkokt ägg. Märkvärdigt är att de båda ämnena, oaktadt de på glasskifvan befinnas endast såsom ytterst fina hinnor, likväl i silfverbadet uppsuga och upplösa så mycket silfver, att en ytterst tydlig bild kan åstadkommas.
Det faller af sig sjelft att man till positiva bilder kan taga så väl papper, som kollodion och ägghvita. Pappersbilderna äro likväl de vanligaste, till och med för porträtter, som alltid torde utgöra de flesta alstren af denna konst. Det händer väl högst sällan, att bilden, sådan den alstrats i kameran, skulle kunna tillfredsställa en målares anspråk; hvad som brister i afseende på harmoni o. d. måste derföre af en skicklig konstnär upphjelpas med penseln; d. v. s. bilderna måste retoucheras; men af en icke blott insigtsfull, utan äfven anspråkslös konstnär; ty ju mindre hans biträde märkes, ju högre uppskattas bilden.
Dessa äro i allmänhet hufvudmetoderna af en konst, som med ovanlig hastighet utbredt och fullkomnat sig inom den civiliserade verlden. Den sista Pariserexpositionen erbjöd en rik och glänsande profkarta på alla i denna väg hittills gjorda rön. De olika ländernas arbeten karakteriserade sig tydligt för kännaren genom särskilda egenheter, beroende till största delen på hvarje lands -särskilda atmosfer, ljustillgång och luftvärme.
Hvar och en af de här ofvan omnämnda metoderna har sitt särskilda företräde och passar bäst för särskilda ändamål. Daguerreotypien lemnar visserligen endast ett exemplar af bilden och dertill ett bakvändt, men det sker hastigt och .med stor trohet, och passar derföre bäst till porträtter. Fotografien på papper, isynnerhet vaxpapper, tjenar företrädesvis till aftagandet at landskap, aflägsna perspektiver o. s. v. Fotografien på glasskifvor med ägghvitslager lemnar teckningar af en finhet och skärpa, som knappt uppnås med grafstickeln och erbjuder sig derföre såsom bästa medlet till efterbildande af minnesvårdar, statyer och skulpturarbeten. Det med kollodion öfverdragna glaset går nära nog upp med det sistnämda, men låter ännu säkrare och beqvämare behandla sig. Häraf inses hvarföre enskilda metoder vunnit företräde hos olika nationer. Fransmännen bedrifva alla sätten med stor förkärlek; i Tyskland har Daguerreotypien trädt i bakgrunden för Fotografien på kollodion; äfven i England träffar man företrädesvis den och fotografien på ägghvita. Nordamerikarnarne göra nästan uteslutande porträtter och använda dertill framför allt Daguerres konst, under det Italienarne, hvilkas land är så rikt på konstverk och märkvärdiga byggnader, för det mesta arbeta på ägghvitsytor.
Ljusmålningen har, utom dess vanliga pittoreska användande, befunnits nyttig på flera andra sätt. Dertill hör t. ex. kopierandet af värdefulla koppar- och stålstick, manuskripter o. s. v., vidare qvarhållandet af de, genom mikroskopet uppkomna, förstorade afbildningarne af ytterst små naturföremål (Mikrotypi); öfverhufvudtaget återgifvandet af märkvärdigheter på naturvetenskapens och medicinens område. Såsom något för det senare fallet särskildt anmärkningsvärdt och vigtigt märker man fotografierandet af sinnessjuka personer. Till och med polisen har förstått att draga nytta af konsten. Farliga bofvar blifva, utan att veta derom, fotografiskt porträtterade; rymma de, så efterskickar man ett illustreradt efterlysningsbref, d. v. s. man bifogar porträttet.. Att miniatyrmålare begagna ett litet fotografiskt porträtt såom teckning på elfenbensskifvan och derefter utföra det i naturliga färger, förekommer ofta, och har rekommenderat sig såsom fördelaktigt; det inbesparar tecknandet och gör likheten säkrare.
Sedan vi nu tagit en öfverblick af de fotografiska alstrens mångfald, återstår att taga i betraktande de svårigheter, som möta vid månget problems lösande, hvarvid all mensklig händighet skulle förblifva onyttig, men hvilket liksom lekande löser sig genom den ändamålsenligt ledda ljusstrålen. Man ställe sig framför en stor göthisk dôme, antingen framför portalsidan med sina tusenfaldigt omvexlande sirater, bildstoder, genombrutna torn o. s. v. eller framför den enkla bredsidan med sin långa rad af fönster, af hvilka hvart och ett har sin egen ornamentik; man tänke sig en obelisk, uppifrån och ned betäckt med tusende hieroglyfiska bilder, en inskription i spikskrift, som upptager en hel klipvägg, en af talrika figurer bestående basrelief och man skall tveka vid förslaget att troget återgifva en dylik urbild. Tecknaren skulle möjligen behöfva lika många månader härtill, som ljusstrålen behöfva sekunder, och så har han kanhända fulländat mycket konsträtt, men endast i groft, jemfördt med ljusbilden, ty de små enskildheterna har han öfverhoppat, antingen emedan han ej såg dem, eller ej kunde återgifva dem. Men ljusbilden innehåller dem alla och till och med så utförligt, att man ofta först genom mikroskop kan upptäcka dem.
Redan sedan första offentliggörandet af den nya konsten måste den önskan uppstå, att bilderna skulle kunna erhållas med sina naturliga färger. Talrika försök hafva i detta hänseende blifvit gjorda, i synnerhet i Frankrike, ljusbildningens vagga, och derefter i Nordamerika; ja från det senare landet förknnnades till och med tid efter annan att uppfinningen var gjord. Men underrättelserna kommo för bittida. Vid något eftersinnande måste vi säga oss att målet ej kan uppnås med våra nuvarande medel. Våra närvarande ljusbilder bestå helt och hållet af fint sönderdelade metaller, och dessa kunna vi ej befalla aflägga sina naturliga färger, för att antaga andra. Dessa färger måste redan för den fina sönderdelningens skull närma sig svart; endast qviksilfret gör derifrån ett undantag och öfvergår till hvitt, emedan det ordnar sig i runda droppar, af hvilka hvar och en hafva sin ljuspunkt. Underbart blir dock alltid det, som åstadkommes genom detta enda ämne. En hvit sidenklädning kan på den Daguerreska plåten antaga den skönaste sidenglans; perlamor, hvit marmor framställa sig äfven högst naturligt; äfven några färgade tyger, i synnerhet de så kallade naturellfärgerna, återgifva ofta den naturliga färgen. Men härmed äro dock möjligheterna uttömda; gult, rödt, blått och grönt vågar man ännu ej vänta sig så snart. Skulle det någonsin lyckas att fästa ljusstrålarnas färger genom optiskt-kemiska förfaranden, men äfven fästa dem varaktigt; och kunde detta åstadkommas i stort och för billigt pris, så vore med detsamma färgerikonsten, tyg- och tapettryckeriet, o. s. v. öfverflödiga; ty man behöfde då blott färgade mönster. och kunde kopiera deras färger efter behag på tyg, papper, m. m.
Ett mycket sinnrikt bruk af fotografien har skett af Engelsmannen Thompson i Weymouth: han har användt den till hafsbottnens undersökande. Han inneslöt för detta ändamål en kamera i en vattentät låda, hvars ena sidovägg utgjordes af en stark spegelglasskifva. Apparaten, försedd med en kollodionplåt, anordnades för ungefär 30 fots focus. Sedan han nedsänkt hela apparaten på ett 3 famnars djupt ställe i Weymouthviken, drog han med ett snöre undan skymmskifvan för glasväggen och lät apparaten verka omkring 10 minuter. Derefter upptogs den och den uppfångade bilden utvecklades på vanligt sätt. Den lemnade en trogen kopia af på hafsbottnen liggande sjöväxter och klippstycken. Han hade sålunda förskaffat sig ett sinnrikt medel, att utan stor kostnad erhålla kännedom om tillståndet hos under vattnet befintliga föremål, såsom bropelare, slussportar, skeppsvrak o. d.
Vi hafva ännu ej hunnit till slutet af kapitlet. Denna nya konst är så fruktbar, att den ej åtnöjer sig med att yppigt frodas för sig sjelf, utan börjar sammanväxa med andra konster. Sådana föreningar finner man i det fotografiska stentrycket och i de nu så omtyckta stereoskoperna, två tillämpningar af fotografien vi ej kunna förbigå.
Georg Scheutz: Industriens bok; uppfinningarne och slöjderna. Skildrade från historisk och teknisk ståndpunkt. Första serien, Phillip J Meyer, Stockholm. Tryckt hos F L Blomqvist 1861.
Skannad av PR 2009.