Toalettfrågan inom porträttfotografien för 75 till 100 år sedan.
(Samlingar till kamerans och fotografiens svenska historia. LXXX.)
Av Helmer Bäckström.
Toalettfrågan har gamla anor inom porträttfotografien. Det är icke bara vår tids barn, som pynta sig på skilda sätt och ordna hår, kläder, etc., då de skola träda fram inför kameran; toalettfrågan är helt enkelt lika gammal som porträttfotografien själv. Då professor J. W. Draper i New York hösten 1839 utförde ett av de allra äldsta porträtten i fotografiens historia och därvid lät sin assistent tjänstgöra som modell, så vitpudrade han dennes ansikte för att få honom lättare att »fastna» på plåten. De då använda daguerreotypplåtarna voro likväl så långsamma, att det stackars offret fick posera en halv timme i det starkaste solsken. Här var det alltså icke modellens fåfänga, som var anledning till toalettfrågans betydelse, utan den hårda nödvändigheten att verka så »ljus» som möjligt för att överhuvudtaget göra något intryck på det fotografiska materialet.
Utvecklingen gick emellertid synnerligen raskt och ett år därefter togos porträtten i det fria på mindre tid än en minut, men toalettfrågan gjordes icke härför överflödig. Här några citat ur en uppsats av samme Draper, vilken uppsats inflöt i den svenska »Tidning för näringarna» (N:o 2 av den 20 jan. 1841).
»Färgen på originalets dräkt måste även vara riktigt avpassad, om det hela skall harmoniera; föremål med vit färg avbilda sig t. ex. förr än de med gul eller svart. Man beriktigar effekten därigenom, att man vid [ljus]målningens början döljer vita beklädnadsämnen med en ljusgrå eller köttfärgad slöja, emedan en vit krage t. ex. annars skulle hinna avbilda sig med en blå eller svart skiftning på jodsilvret, omringad av ett ljust skimmer, innan själva ansiktet och de mörkare kläderna hunnit avbildas. Vid fruntimmersporträtten bör därföre noga tillses, att originalets dräkt icke innehåller några alltför starkt mot varandra avstickande färger.»
»Kamerans inrättning lämnar bilderna i omvänd ställning i avseende på höger och vänster, vilket vid anordningen av bisakerna kan rättas på förhand, när ett sådant ombyte ej får äga rum.»
»Miniatyrporträtter, tagna medelst daguerreotyp, hava en överraskande likhet med originalet, i de flesta fall, men icke alltid. För övrigt återgiva de troget även fräknar och andra fläckar. Emedan brunt verkar snarare än en ljusare hyfärg på jodsilvret, så medför den nyssnämnda överdrivna troheten ofta rätt sällsamma resultater. Anletsbilden av en fräknig person blir beströdd med noggrant lika många svarta punkter, som originalet hade fräknar ...»
Han tillägger: »Fräknar och andra fel, som man ej önskar avbildade på porträttet, böra utan svårighet kunna undanskymmas för ljuset med tillhjälp av smink och dylika medel, begagnade blott för tillfället». – Vad säga våra moderna välspacklade damer om det sista! – F. ö. innehåller uppsatsen talrika uppgifter om posering och belysning. Särskilt ingående behandlas stolen med huvudstödet (»en stadig järnring, mot vilkens omkrets huvudet kan stödjas»).
I en annons i Göteborgs Handelstidning (23 aug. 1847), där daguerreotypisten Bernhard Bergman erbjuder allmänheten sina tjänster, påpekar denne fotograf, att »den bäst valda klädedräkten är mörkrandig eller mörkrutig». Eljest är det ganska naturligt att dylika frågor mest behandlas i den fotografiska speciallitteraturen, som de första årtiondena var synnerligen fåtalig.
Något senare utkom emellertid en särskild handledning med »råd för alla, som ämna låta fotografera sig, angående sättet att kläda sig, placering m. m› Detta lilla arbete, som 1859 trycktes hos Eric Westrell i Stockholm, omfattar 20 sidor och är ganska lustigt att taga del av. Givetvis är det lilla häftet numera synnerligen sällsynt. Lunds astronomiska observatorium har emellertid haft älskvärdheten att översända en där utförd fotografisk kopia av detsamma och har jag låtit framställa bifogade kliché av titelbladet härifrån. Jag skall även göra ett kort referat av arbetet ifråga.
Till att börja med finner författaren genom ett utförligt resonemang att alldeles nya kläder (det gäller närmast damernas) ej äro lämpliga: »Att klädningen sitter väl och medgiver en lätt och ogenerad rörelse, är första villkoret. Man skall icke medtaga känslan av tvungenhet och obehag till ateliern, och redan av detta skäl bör man ej begagna en alldeles ny klädning.» Viktigare synes honom dock att glansen vid de nya dräkterna framträder för hårt. – Vidare säger han:
»Såsom en allmän anmärkning gäller, att faconerade tyger särdeles ägna sig för vårt ändamål, liksom fina snörmakeriarbeten, knappar och dylikt, vilket allt med ojämförlig trohet återgives på den fotografiska bilden, samt med en sådan bestämdhet och tydlighet, som äro omöjliga även för den skickligaste pensel.»
»Vidare äro även pärlband, spetsar och blonder av synnerligen behaglig verkan, och av de sednare i synnerhet de mycket genombrutna att rekommendera, emedan för det första större vita ytor utan avbrott icke taga sig väl ut, och för det andra – vilket man i synnerhet här måste observera – att alla vita partier på en fotografi, skarpare framträda än i verkligheten. Därför bör man ej begagna några breda halskragar och uppvikta manschetter, om än detta skulle vara enligt modet. Därföre böra ej heller herrar. begagna helvita västar vid sittningen... Faconerade eller broderade vita sidenvästar utgöra ett undantag.»
»Modet pålägger oss ofta hårda fjättrar; men emedan ett porträtt är bestämt icke blott för det närvarande, utan även efter åratal skall vänligt och angenämt möta betraktarens öga, så får detta intryck icke skadas genom några abnormiteter i modet. Vid anblicken av bilder från 'pösärmarnas' och 'kanonlockarnas' tid kan man knappast avhålla sig från ett leende; på samma sätt skulle det gå med våra bilder, om vi ej på ett förståndigt sätt sökte mildra dylika excentriciteten i den för ögonblicket härskande smaken,»
»Vad klädernas färg beträffar, tyckes den vid första blicken vara likgiltig ... Att likväl klädernas olika färg utövar ett viktigt inflytande, beror av ljusets egendomliga verkan på några av dessa färger . . . ; den fotografiska maskinen återgiver alla gula, gulröda och gulbruna färger mörkare, och alla blåa och blåaktiga betydligt ljusare än de i verkligheten synas .... En blå klädning med ljusgula bandrosor får på fotografien utseende av att vara vit med svarta rosor .... »
»Av vad ovan är nämnt, är tydligt att gulaktigt, gulblont och rödbrunt hår måste visa sig mörkare på det fotografiska porträttet än i verkligheten; det vore därföre en dårskap att ytterligare förhöja denna omständighet genom att pommadera håret ...»
Härmed nog av citat ur detta arbete, som fortsätter med ett par kapitel om »kroppshållningen och ansiktsuttrycket» samt »väderlek och tider på dagen» och därpå i en utförlig avdelning ger ingående kosmetiska råd av olika slag (hårvård, hårfärgning, »läpparnes försköning», tandvård, finnars borttagande m. m.). Som exponent för sin tid är arbetet ganska roande.
C. P. Mazers »Handledning i fotografi» 1864 och i ännu mycket högre grad C. G. Nyblaei »Kortfattad lärobok i praktisk fotografi» 1874 innehåller en hel del rörande hithörande frågor men tillåter ej utrymmet att jag går in ytterligare härpå. Av större intresse är en uppsats »En förmiddag hos min vän fotografen» i Illustrerad tidning 1866 (nr 38, 22 sept.). I detta kåseri lämnas delvis rätt lustiga skildringar av, hur fotografen ordnar kundens klädsel och ställning. Så lämnas bl. a. följande detaljer om fotograferingen av två systrar, den ena först, den andra sedan:
»Min vän (d. v. s. fotografen) började nu ordna hennes klädsel, tog hennes små händer i sina och lade dem så, att de skulle 'ligga naturligt' och bad henne lyfta upp huvudet en smula samt ... fästa blicken på en tavla . . . – 'Scenen' var nu slutad och det unga fruntimret lämnade sin plats, vilken genast intogs av hennes äldre syster, om möjligt ännu mera hänförande. Min vän var lika mån om att även hon skulle få en ledig och naturlig ställning. Den skälmen var nog finurlig att, sedan han först 'ordnat' hennes kläder och äntligen sagt, att de lågo 'så förträffligt att hon på intet villkor fick röra dem', anmärka att hennes halsduk 'satt på sned' samt tog, utan att en gång be om tillåtelse därtill, och drog den rätt.
Ja, detta må vara nog. Fotograferna voro tydligen sig lika även då. Jag kan icke neka mig nöjet att omtala, att rätt nyligen en herre, då det blev tal om en av våra förnämsta yngre stockholmsfotografer, yttrade, att det vore odrägligt att fotograferas hos denne, emedan han var så omständlig och petade på kläder och huvud i oändlighet. Jag lyckades dock få honom att förstå, att det kunde vara nödvändigt med någon förberedelse av detta slag.
Däremot förmodar jag att det blivit svårare att blidka den dam, som starkt förtörnades på en numera avliden fotograf, för att han väl omständligt ordnat med urringningen på hennes klänning.
Skannat 2010 av Pär. Kom ihåg att ferrotyper heter tintypes i USA:
Av Helmer Bäckström.
Toalettfrågan har gamla anor inom porträttfotografien. Det är icke bara vår tids barn, som pynta sig på skilda sätt och ordna hår, kläder, etc., då de skola träda fram inför kameran; toalettfrågan är helt enkelt lika gammal som porträttfotografien själv. Då professor J. W. Draper i New York hösten 1839 utförde ett av de allra äldsta porträtten i fotografiens historia och därvid lät sin assistent tjänstgöra som modell, så vitpudrade han dennes ansikte för att få honom lättare att »fastna» på plåten. De då använda daguerreotypplåtarna voro likväl så långsamma, att det stackars offret fick posera en halv timme i det starkaste solsken. Här var det alltså icke modellens fåfänga, som var anledning till toalettfrågans betydelse, utan den hårda nödvändigheten att verka så »ljus» som möjligt för att överhuvudtaget göra något intryck på det fotografiska materialet.
Utvecklingen gick emellertid synnerligen raskt och ett år därefter togos porträtten i det fria på mindre tid än en minut, men toalettfrågan gjordes icke härför överflödig. Här några citat ur en uppsats av samme Draper, vilken uppsats inflöt i den svenska »Tidning för näringarna» (N:o 2 av den 20 jan. 1841).
»Färgen på originalets dräkt måste även vara riktigt avpassad, om det hela skall harmoniera; föremål med vit färg avbilda sig t. ex. förr än de med gul eller svart. Man beriktigar effekten därigenom, att man vid [ljus]målningens början döljer vita beklädnadsämnen med en ljusgrå eller köttfärgad slöja, emedan en vit krage t. ex. annars skulle hinna avbilda sig med en blå eller svart skiftning på jodsilvret, omringad av ett ljust skimmer, innan själva ansiktet och de mörkare kläderna hunnit avbildas. Vid fruntimmersporträtten bör därföre noga tillses, att originalets dräkt icke innehåller några alltför starkt mot varandra avstickande färger.»
»Kamerans inrättning lämnar bilderna i omvänd ställning i avseende på höger och vänster, vilket vid anordningen av bisakerna kan rättas på förhand, när ett sådant ombyte ej får äga rum.»
»Miniatyrporträtter, tagna medelst daguerreotyp, hava en överraskande likhet med originalet, i de flesta fall, men icke alltid. För övrigt återgiva de troget även fräknar och andra fläckar. Emedan brunt verkar snarare än en ljusare hyfärg på jodsilvret, så medför den nyssnämnda överdrivna troheten ofta rätt sällsamma resultater. Anletsbilden av en fräknig person blir beströdd med noggrant lika många svarta punkter, som originalet hade fräknar ...»
Han tillägger: »Fräknar och andra fel, som man ej önskar avbildade på porträttet, böra utan svårighet kunna undanskymmas för ljuset med tillhjälp av smink och dylika medel, begagnade blott för tillfället». – Vad säga våra moderna välspacklade damer om det sista! – F. ö. innehåller uppsatsen talrika uppgifter om posering och belysning. Särskilt ingående behandlas stolen med huvudstödet (»en stadig järnring, mot vilkens omkrets huvudet kan stödjas»).
I en annons i Göteborgs Handelstidning (23 aug. 1847), där daguerreotypisten Bernhard Bergman erbjuder allmänheten sina tjänster, påpekar denne fotograf, att »den bäst valda klädedräkten är mörkrandig eller mörkrutig». Eljest är det ganska naturligt att dylika frågor mest behandlas i den fotografiska speciallitteraturen, som de första årtiondena var synnerligen fåtalig.
Något senare utkom emellertid en särskild handledning med »råd för alla, som ämna låta fotografera sig, angående sättet att kläda sig, placering m. m› Detta lilla arbete, som 1859 trycktes hos Eric Westrell i Stockholm, omfattar 20 sidor och är ganska lustigt att taga del av. Givetvis är det lilla häftet numera synnerligen sällsynt. Lunds astronomiska observatorium har emellertid haft älskvärdheten att översända en där utförd fotografisk kopia av detsamma och har jag låtit framställa bifogade kliché av titelbladet härifrån. Jag skall även göra ett kort referat av arbetet ifråga.
Till att börja med finner författaren genom ett utförligt resonemang att alldeles nya kläder (det gäller närmast damernas) ej äro lämpliga: »Att klädningen sitter väl och medgiver en lätt och ogenerad rörelse, är första villkoret. Man skall icke medtaga känslan av tvungenhet och obehag till ateliern, och redan av detta skäl bör man ej begagna en alldeles ny klädning.» Viktigare synes honom dock att glansen vid de nya dräkterna framträder för hårt. – Vidare säger han:
»Såsom en allmän anmärkning gäller, att faconerade tyger särdeles ägna sig för vårt ändamål, liksom fina snörmakeriarbeten, knappar och dylikt, vilket allt med ojämförlig trohet återgives på den fotografiska bilden, samt med en sådan bestämdhet och tydlighet, som äro omöjliga även för den skickligaste pensel.»
»Vidare äro även pärlband, spetsar och blonder av synnerligen behaglig verkan, och av de sednare i synnerhet de mycket genombrutna att rekommendera, emedan för det första större vita ytor utan avbrott icke taga sig väl ut, och för det andra – vilket man i synnerhet här måste observera – att alla vita partier på en fotografi, skarpare framträda än i verkligheten. Därför bör man ej begagna några breda halskragar och uppvikta manschetter, om än detta skulle vara enligt modet. Därföre böra ej heller herrar. begagna helvita västar vid sittningen... Faconerade eller broderade vita sidenvästar utgöra ett undantag.»
»Modet pålägger oss ofta hårda fjättrar; men emedan ett porträtt är bestämt icke blott för det närvarande, utan även efter åratal skall vänligt och angenämt möta betraktarens öga, så får detta intryck icke skadas genom några abnormiteter i modet. Vid anblicken av bilder från 'pösärmarnas' och 'kanonlockarnas' tid kan man knappast avhålla sig från ett leende; på samma sätt skulle det gå med våra bilder, om vi ej på ett förståndigt sätt sökte mildra dylika excentriciteten i den för ögonblicket härskande smaken,»
»Vad klädernas färg beträffar, tyckes den vid första blicken vara likgiltig ... Att likväl klädernas olika färg utövar ett viktigt inflytande, beror av ljusets egendomliga verkan på några av dessa färger . . . ; den fotografiska maskinen återgiver alla gula, gulröda och gulbruna färger mörkare, och alla blåa och blåaktiga betydligt ljusare än de i verkligheten synas .... En blå klädning med ljusgula bandrosor får på fotografien utseende av att vara vit med svarta rosor .... »
»Av vad ovan är nämnt, är tydligt att gulaktigt, gulblont och rödbrunt hår måste visa sig mörkare på det fotografiska porträttet än i verkligheten; det vore därföre en dårskap att ytterligare förhöja denna omständighet genom att pommadera håret ...»
Härmed nog av citat ur detta arbete, som fortsätter med ett par kapitel om »kroppshållningen och ansiktsuttrycket» samt »väderlek och tider på dagen» och därpå i en utförlig avdelning ger ingående kosmetiska råd av olika slag (hårvård, hårfärgning, »läpparnes försköning», tandvård, finnars borttagande m. m.). Som exponent för sin tid är arbetet ganska roande.
C. P. Mazers »Handledning i fotografi» 1864 och i ännu mycket högre grad C. G. Nyblaei »Kortfattad lärobok i praktisk fotografi» 1874 innehåller en hel del rörande hithörande frågor men tillåter ej utrymmet att jag går in ytterligare härpå. Av större intresse är en uppsats »En förmiddag hos min vän fotografen» i Illustrerad tidning 1866 (nr 38, 22 sept.). I detta kåseri lämnas delvis rätt lustiga skildringar av, hur fotografen ordnar kundens klädsel och ställning. Så lämnas bl. a. följande detaljer om fotograferingen av två systrar, den ena först, den andra sedan:
»Min vän (d. v. s. fotografen) började nu ordna hennes klädsel, tog hennes små händer i sina och lade dem så, att de skulle 'ligga naturligt' och bad henne lyfta upp huvudet en smula samt ... fästa blicken på en tavla . . . – 'Scenen' var nu slutad och det unga fruntimret lämnade sin plats, vilken genast intogs av hennes äldre syster, om möjligt ännu mera hänförande. Min vän var lika mån om att även hon skulle få en ledig och naturlig ställning. Den skälmen var nog finurlig att, sedan han först 'ordnat' hennes kläder och äntligen sagt, att de lågo 'så förträffligt att hon på intet villkor fick röra dem', anmärka att hennes halsduk 'satt på sned' samt tog, utan att en gång be om tillåtelse därtill, och drog den rätt.
Ja, detta må vara nog. Fotograferna voro tydligen sig lika även då. Jag kan icke neka mig nöjet att omtala, att rätt nyligen en herre, då det blev tal om en av våra förnämsta yngre stockholmsfotografer, yttrade, att det vore odrägligt att fotograferas hos denne, emedan han var så omständlig och petade på kläder och huvud i oändlighet. Jag lyckades dock få honom att förstå, att det kunde vara nödvändigt med någon förberedelse av detta slag.
Däremot förmodar jag att det blivit svårare att blidka den dam, som starkt förtörnades på en numera avliden fotograf, för att han väl omständligt ordnat med urringningen på hennes klänning.
Skannat 2010 av Pär. Kom ihåg att ferrotyper heter tintypes i USA: