Carl Wilhelm Scheele, en vägröjare för fotografien.
(Samlingar till kamerans och fotografiens svenska historia LXXXVIII.) Av docent Helmer Bäckström, Stockholm.
Den 19 december ha tvenne sekel förlupit sedan kemisten Carl Wilhelm Scheele föddes och detta ger mig anledning att här helt kort beröra dennes fotokemiska arbeten, vilka kommit honom att framstå som en av de mera betydande förelöparna till fotografiens upptäckare. Det är f. ö. i år jämnt 165 år sedan den "Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer" (1777) utkom, som i detta hänseende är av den största betydelse
Rörande Scheeles levnadsöden skall jag endast erinra därom, att han föddes i den då svenska staden Stralsund som son till en köpman och att hela hans vetenskapliga utbildning och verksamhet ägde rum i vårt land. Efter en första undervisning i hemmet och i en privatskola kom han nämligen 1757 som elev till apoteket "Enhörningen" i Göteborg och tog där farm. studiosiexamen 1763. Han tjänstgjorde därefter på apotek i Malmö, Stockholm och Uppsala, tills han 1775 blev föreståndare och 1776 ägare av apoteket i Köping, där han verkade till sin död 21 maj 1786.
Hans vetenskapliga arbeten omspänna praktiskt taget alla kemiens områden och äro av oerhörd betydelse för kemiens utveckling. Han upptäckte bl. a. sju nya kemiska grundämnen samt talrika mycket viktiga föreningar. Han blev även banbrytare på fotokemiens område och blev därigenom av betydelse för de senare arbetena till fotografiens framskapande och utveckling.
Redan före Scheeles tid hade man iakttagit en del fotokemiska fenomen. Så är det väl en uråldrig erfarenhet att klädernas färger blekas i solens ljus och även många andra liknande effekter voro kända redan under antikens dagar. Men de gjorda rönen voro rätt oklart fattade – man gjorde exempelvis ej klart för sig om ljuset, värmet eller "luften" var anledningen. Först sedan den tyske läkaren och universitetsprofessorn Johann Heinrich Schulze 1727 klart ådagalagt att silvernitratets svärtning är en ljusverkan kan man tala om verkligt fotokemiska studier.
De åtminstone ur fotografisk synpunkt viktigaste fotokemiska undersökningarna under 1700-talets senare del kommo från Scheele och publicerades i den nämnda avhandlingen från 1777 men voro utförda flera år tidigar (Avhandlingen ifråga lämnades redan 1775 till tryckning men genom förläggarens dröjsmål utkom den först två år senare.)
Han behandlar här en rad olika fotokemiska reaktioner — bl, a. med olika silversalter, guldsalter, kvicksilversalter, salpetersyra etc. — men det synes mig, att ur fotografisk synpunkt följande tre resultat äro de viktigaste, ja så viktiga, att de rent av utgöra den grund, varpå den kommande fotografien bygges:
1. Scheele visade att klorsilver under ljusets inverkan sönderfaller i silver och klor. Svärtningen orsakas alltså av de små silverkornen. Det är ju på denna reaktion och de därmed analoga reaktionerna ifråga om bromsilver och jodsilver, som såväl våra dagars negativprocesser som alla positivprocesser med silversalter baseras.
Scheele beskriver detta försök med följande ord (översatta av mig från tyskan) i § 63 av sin avhandling om luft 'och eld, varvid förklaringarna inom parentes tillagts av mig:
Jag precipiterade (= fällde) en silverlösning silvernitrat) med salmiak, fällningen (= klorsilver) edulcorerades (= uttvättades) och torkades samt utsattes på ett stycke papper för solstrålarna under två veckor, varvid jag rörde om det vita pulvret, så snart det svärtats på ytan, vilken omrörning jag ofta upprepade. Därpå göt jag kaustik salmiakspiritus (= ammoniak) på det nu till utseendet svarta pulvret och försatte det i digestion (= lösning). Detta menstrum (= lösningsmedel) upplöste mycket av hornsilvret (=klorsilvret), dock blev ett fint svart pulver kvar. Detta uttvättade pulver upplöstes till största delen av ren salpetersyra, som därigenom gjordes flyktig (= avgav nitrösa gaser). Denna upplösning precipiterades (fälldes) återigen med salmiak till hornsilver. Sålunda består det svarta, som hornsilvret erhåller genom ljuset, av reducerat silver, och följaktligen ävenså vid den på krita hällda silverupplösningen (den sista anmärkningen avser J. W. Schulzes försök med silvernitrat). Jag har låtit det vita hornsilvret ligga invecklat i ett papper två hela månader på en varm ugn (kamin) utan att färgen förändrades (detta visar att svärtningen är en ljus- och icke en värmereaktion). Då emellertid silver i metallisk form ej kan förenas med (kan innehålla) havssaltsyra (klorvätesyra), så följer attlika mycket som varje partikel hornsilver på sin yta övergår i silver, lika mycket saltsyra (se nedan!) måste också frigöras.
För att se (eller visa) detta, tillsatte jag så mycket destillerat vatten till väl "ausgesüsstes" (= uttvättat) hornsilver, att det stod en smula över pulvret, och göt hälften av blandningen i ett vitt kristallglas, som jag utsatte för solstrålarna och alla dagar ofta omskakade; den andra hälften placerade jag emellertid på en mörk plats. Två veckor därefter filtrerade jag vattnet, som stod över det numer svart vordna hornsilvret. Detta vatten droppade jag ned i silverlösning (=silvernitrat), vilken därigenom åter fälldes till hornsilver.' Det vatten, som däremot stod över den andra delen av hornsilvret, ändrade ej silverlösningen, ej heller hade detta hornsilver ändrat sin vita färg.
(Enl. moderna sätt att tyda försöket, bildar den frigjorda kloren med vatten klorväte och syre, d. v. s. kloren upptager negativ laddning från syrejoner i vattnet och bildar klorjoner. Det är egentligen dessas existens, som påvisas av Scheele, och ej den primära kloren.)
2. Scheele visade, att klorsilver är lösligt i ammoniak men att detta ej är fallet med silver (jämför citatet ur hans avhandling härovan). Därigenom hade han upptäckt ett verkligt fixermedel. Denna hans upptäckt råkade senare i glömska, varigenom fotografiens genombrott fördröjdes bortåt ett halvsekel. Då den engelske porslinsfabrikanten T. Wedgwood tillsammans med den berömde kemisten Davy vid sekelövergången till 1800-talet först klart fattade fotografiens problem, så stoppades deras arbeten just därigenom att de trots livliga ansträngningar ej kunde finna något fixermedel. Om vi emellertid ett ögonblick skulle ställa oss den i och för sig ganska onyttiga frågan, vad som skulle skett, om någon kommit till Scheele och begärt råd, vad som vore att göra för att framställa bilder med ljusets hjälp, så kunna vi knappast tveka om, att han omedelbart skulle ha kunnat giva svar, ty lösningen låg i de ovan refererade försöken. I varje. fall synes Wedgwood ej ha behövt bliva utan hjälp, om han kunnat vända Sig till Scheele med förfrågan om lämpligt fixermedel.
3. Scheele undersökte också hur spektrums olika ljussorter förhålla sig, då de falla på ett papper bestrött med klorsilver;han fann då att klorsilvret starkast Pdverkas av de violetta strdlarna. Därmed är han föregångare till J. W. Ritter, som då han år 1801 upprepade försöket fann att klorsilvret svärtades även utanför det synliga spektrums gräns; härigenom upptäckte Ritter den ultravioletta strålningen.
Då Scheele vid sina försök bredde ut sitt klorsilver på papper, så har man stundom hyllat honom som klorsilverpapperets uppfinnare (se J. M. Eder: Geschichte der Photographie), vilket enligt min mening är att gå för långt. Som framgår av framställningen hän ovan låg det knappast någon fotografisk avsikt häri, utan han kunde lika väl ha utbrett klorsilvret på en lertallrik eller något annat vattenabsorberande underlag..
Det har redan nämnts att Scheele utförde åtskilliga andra fotokemiska experiment; för oss fotografer äro dock de här nämnda rönen de viktigaste. Scheeles skrifter äro f. ö. rätt svårlästa för vår tids kemister ej enbart på grund av de ålderstigna termer han använder, utan fastmera på den grund att den teoretiska bakgrunden utgöres av flogistonteorien, som numera förefaller oss så fullkomligt främmande.
Den 19 december ha tvenne sekel förlupit sedan kemisten Carl Wilhelm Scheele föddes och detta ger mig anledning att här helt kort beröra dennes fotokemiska arbeten, vilka kommit honom att framstå som en av de mera betydande förelöparna till fotografiens upptäckare. Det är f. ö. i år jämnt 165 år sedan den "Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer" (1777) utkom, som i detta hänseende är av den största betydelse
Rörande Scheeles levnadsöden skall jag endast erinra därom, att han föddes i den då svenska staden Stralsund som son till en köpman och att hela hans vetenskapliga utbildning och verksamhet ägde rum i vårt land. Efter en första undervisning i hemmet och i en privatskola kom han nämligen 1757 som elev till apoteket "Enhörningen" i Göteborg och tog där farm. studiosiexamen 1763. Han tjänstgjorde därefter på apotek i Malmö, Stockholm och Uppsala, tills han 1775 blev föreståndare och 1776 ägare av apoteket i Köping, där han verkade till sin död 21 maj 1786.
Hans vetenskapliga arbeten omspänna praktiskt taget alla kemiens områden och äro av oerhörd betydelse för kemiens utveckling. Han upptäckte bl. a. sju nya kemiska grundämnen samt talrika mycket viktiga föreningar. Han blev även banbrytare på fotokemiens område och blev därigenom av betydelse för de senare arbetena till fotografiens framskapande och utveckling.
Redan före Scheeles tid hade man iakttagit en del fotokemiska fenomen. Så är det väl en uråldrig erfarenhet att klädernas färger blekas i solens ljus och även många andra liknande effekter voro kända redan under antikens dagar. Men de gjorda rönen voro rätt oklart fattade – man gjorde exempelvis ej klart för sig om ljuset, värmet eller "luften" var anledningen. Först sedan den tyske läkaren och universitetsprofessorn Johann Heinrich Schulze 1727 klart ådagalagt att silvernitratets svärtning är en ljusverkan kan man tala om verkligt fotokemiska studier.
De åtminstone ur fotografisk synpunkt viktigaste fotokemiska undersökningarna under 1700-talets senare del kommo från Scheele och publicerades i den nämnda avhandlingen från 1777 men voro utförda flera år tidigar (Avhandlingen ifråga lämnades redan 1775 till tryckning men genom förläggarens dröjsmål utkom den först två år senare.)
Han behandlar här en rad olika fotokemiska reaktioner — bl, a. med olika silversalter, guldsalter, kvicksilversalter, salpetersyra etc. — men det synes mig, att ur fotografisk synpunkt följande tre resultat äro de viktigaste, ja så viktiga, att de rent av utgöra den grund, varpå den kommande fotografien bygges:
1. Scheele visade att klorsilver under ljusets inverkan sönderfaller i silver och klor. Svärtningen orsakas alltså av de små silverkornen. Det är ju på denna reaktion och de därmed analoga reaktionerna ifråga om bromsilver och jodsilver, som såväl våra dagars negativprocesser som alla positivprocesser med silversalter baseras.
Scheele beskriver detta försök med följande ord (översatta av mig från tyskan) i § 63 av sin avhandling om luft 'och eld, varvid förklaringarna inom parentes tillagts av mig:
Jag precipiterade (= fällde) en silverlösning silvernitrat) med salmiak, fällningen (= klorsilver) edulcorerades (= uttvättades) och torkades samt utsattes på ett stycke papper för solstrålarna under två veckor, varvid jag rörde om det vita pulvret, så snart det svärtats på ytan, vilken omrörning jag ofta upprepade. Därpå göt jag kaustik salmiakspiritus (= ammoniak) på det nu till utseendet svarta pulvret och försatte det i digestion (= lösning). Detta menstrum (= lösningsmedel) upplöste mycket av hornsilvret (=klorsilvret), dock blev ett fint svart pulver kvar. Detta uttvättade pulver upplöstes till största delen av ren salpetersyra, som därigenom gjordes flyktig (= avgav nitrösa gaser). Denna upplösning precipiterades (fälldes) återigen med salmiak till hornsilver. Sålunda består det svarta, som hornsilvret erhåller genom ljuset, av reducerat silver, och följaktligen ävenså vid den på krita hällda silverupplösningen (den sista anmärkningen avser J. W. Schulzes försök med silvernitrat). Jag har låtit det vita hornsilvret ligga invecklat i ett papper två hela månader på en varm ugn (kamin) utan att färgen förändrades (detta visar att svärtningen är en ljus- och icke en värmereaktion). Då emellertid silver i metallisk form ej kan förenas med (kan innehålla) havssaltsyra (klorvätesyra), så följer attlika mycket som varje partikel hornsilver på sin yta övergår i silver, lika mycket saltsyra (se nedan!) måste också frigöras.
För att se (eller visa) detta, tillsatte jag så mycket destillerat vatten till väl "ausgesüsstes" (= uttvättat) hornsilver, att det stod en smula över pulvret, och göt hälften av blandningen i ett vitt kristallglas, som jag utsatte för solstrålarna och alla dagar ofta omskakade; den andra hälften placerade jag emellertid på en mörk plats. Två veckor därefter filtrerade jag vattnet, som stod över det numer svart vordna hornsilvret. Detta vatten droppade jag ned i silverlösning (=silvernitrat), vilken därigenom åter fälldes till hornsilver.' Det vatten, som däremot stod över den andra delen av hornsilvret, ändrade ej silverlösningen, ej heller hade detta hornsilver ändrat sin vita färg.
(Enl. moderna sätt att tyda försöket, bildar den frigjorda kloren med vatten klorväte och syre, d. v. s. kloren upptager negativ laddning från syrejoner i vattnet och bildar klorjoner. Det är egentligen dessas existens, som påvisas av Scheele, och ej den primära kloren.)
2. Scheele visade, att klorsilver är lösligt i ammoniak men att detta ej är fallet med silver (jämför citatet ur hans avhandling härovan). Därigenom hade han upptäckt ett verkligt fixermedel. Denna hans upptäckt råkade senare i glömska, varigenom fotografiens genombrott fördröjdes bortåt ett halvsekel. Då den engelske porslinsfabrikanten T. Wedgwood tillsammans med den berömde kemisten Davy vid sekelövergången till 1800-talet först klart fattade fotografiens problem, så stoppades deras arbeten just därigenom att de trots livliga ansträngningar ej kunde finna något fixermedel. Om vi emellertid ett ögonblick skulle ställa oss den i och för sig ganska onyttiga frågan, vad som skulle skett, om någon kommit till Scheele och begärt råd, vad som vore att göra för att framställa bilder med ljusets hjälp, så kunna vi knappast tveka om, att han omedelbart skulle ha kunnat giva svar, ty lösningen låg i de ovan refererade försöken. I varje. fall synes Wedgwood ej ha behövt bliva utan hjälp, om han kunnat vända Sig till Scheele med förfrågan om lämpligt fixermedel.
3. Scheele undersökte också hur spektrums olika ljussorter förhålla sig, då de falla på ett papper bestrött med klorsilver;han fann då att klorsilvret starkast Pdverkas av de violetta strdlarna. Därmed är han föregångare till J. W. Ritter, som då han år 1801 upprepade försöket fann att klorsilvret svärtades även utanför det synliga spektrums gräns; härigenom upptäckte Ritter den ultravioletta strålningen.
Då Scheele vid sina försök bredde ut sitt klorsilver på papper, så har man stundom hyllat honom som klorsilverpapperets uppfinnare (se J. M. Eder: Geschichte der Photographie), vilket enligt min mening är att gå för långt. Som framgår av framställningen hän ovan låg det knappast någon fotografisk avsikt häri, utan han kunde lika väl ha utbrett klorsilvret på en lertallrik eller något annat vattenabsorberande underlag..
Det har redan nämnts att Scheele utförde åtskilliga andra fotokemiska experiment; för oss fotografer äro dock de här nämnda rönen de viktigaste. Scheeles skrifter äro f. ö. rätt svårlästa för vår tids kemister ej enbart på grund av de ålderstigna termer han använder, utan fastmera på den grund att den teoretiska bakgrunden utgöres av flogistonteorien, som numera förefaller oss så fullkomligt främmande.
