Crister Strömholm 1981
Christer Strömholm tycks nu vara på väg mot ett internationellt erkännande. Nu senast framträdde han med en bildvisning vid festivalen i Arles. Vi visar här åtta av hans okända bilder.
I juli denna sommar framträdde Christer Strömholm med egen diabildvisning vid den internationella fotofestivalen i Arles. De trehundra bilder han visade där betydde ännu ett steg mot det internationella genombrottet för denna vår mest personliga och internationelle fotograf. För den här presentationen i FOTO har jag valt åtta hittills helt opublicerade fotografier ur hans stora arkiv.
Trots att Christer Strömholm har utbildat över 1 200 fotografer i den legendariska Fotoskolan, så har hans personliga, symbolistiska arbetssätt inte fått några efterföljare här i landet. Fortfarande står han tämligen ensam med sin privata, självutlämnande fotografi.
Ty Christers bilder beskriver hans egna upplevelser. De är gestaltad erfarenhet.
Ytligt sett arbetar han i den breda strömfåran från Henri Cartier-Bresson med snabba skott från gator och caféer. Men när man lägger ihop en större mängd av hans bilder så framträder något annat. Bilderna blir en sammanhängande beskrivning. De får en slags litterär funktion och blir en berättelse om några centrala teman i mänskligt liv.
Det visar sig att de handlar om liv och död, om kärlek och ensamhet, om instängdhet och uppbrott. De bildar tillsammans ett språk av symboler, ett språk som kan läsas och tydas.
Tolkningen är fri. Christer lämnar åt åskådaren att uppleva bilderna utifrån egna upplevelser. Han sätter aldrig ens bildtitlar till fotografierna. De följande sidornas geografiska angivelser är ett undantag; vi har med viss möda letat fram dem från kontaktarken.
Bilderna kan tolkas som självbiografiska speglingar, som fotografens sätt att bearbeta sina minnen och sin vånda.
Christer Strömholm växte upp i mellankrigstidens Europa och deltog i det andra världskriget som frivillig och motståndsman. Som så många andra andra européer kom han att tillhöra en förlorad generation.
Jag ser honom som en krigsfotograf – som började fotografera de krig han upplevde långt efter det att vapnen lagts ner.
Han föddes 1918 i en gammal ämbetsmannasläkt och växte upp i en skyddad, borgerlig miljö. Den ekonomiska kraschen, fascismen i skolmiljön och de första utlandsresorna bröt tryggheten. Christer gick till sjöss i tonåren och reste för att studera språk till Paris, Berlin, Dresden och de baltiska staterna mot slutet av trettiotalet. Han såg fascismens verkliga ansikte och mötte folk som vågade bjuda motstånd. Perspektivet förändrades.
Från Tunis kom han i januari 1939 till Marseille, där han enrollerades för att köra post till och från Spanien. Han körde rakt in i inbördeskriget, mötte kolonnerna med flyktingar och hörde kanonerna vid Ebrofronten. Han var tjugo år och reste hem till Sverige för att göra militärtjänst. Uppvaknandet ledde till ställningstagande.
Så kom världskriget. Christer ställde upp som Finlandsfrivillig. Hans ungdomstid tog definitivt slut vid Sallafronten. De stelfrusna liken av ryska soldater skulle länge spöka i hans fotografier många år senare.
Det blev fred i Finland men Tyskland ockuperade Norge. Den lilla gruppen som formerats kring Spanienveteranen Conny Andersson i Finland återsamlades och gick på skidor över fjällen till Norge. De hann delta i striderna två månader innan det norska motståndet gav upp.
Resten av kriget tillbringade Christer som kurir åt den norska motståndsrörelsen. Kriget hade tagit tio år av hans liv, tio bortkastade år.
FRÅN GRAFIK TILL FOTO
De sista krigsåren började han också studera måleri. Först i Sverige under Otte Sköld och Isaac Grünewald, sedan vid akademierna i Paris, Faenza och Florens.
Via grafiken kom han in på fotografin och började göra abstrakta studier av ljus eller grafiskt svartvita silhuetter. Han kom i kontakt med Otto Steinert i Saarbrücken och valdes in i gruppen fotoform 1951.
Han deltog i gruppens arbete och utställningar. Där lärde han sig bildbedömning och grupparbete, vilket han sedan skulle tillämpa i sin Fotoskola.
De bilder han publicerade år 1952 i Steinerts Subjektive Fotografis, i Art d'aujourd'hui, i Ulf Hård af Segerstads Bildkomposition och i FOTO är kompositioner som bygger på ljusets spel över murytor. I dag ser han dem själv som alltför influerade av tidens måleri, nämner namn som Jean Tinguely och Bernard Dufour.
Christer bodde i Paris åren 1947 till 1955. För en latinamerikansk tidskrift gjorde han otaliga konstnärs- och författarporträtt, något som förde honom i kontakt med hela den parisiska konstnärliga och litterära världen. De bägge porträtten av Man Ray och målaren van der Welde härstammar från den tiden.
Hans egen fotografi utvecklades bort från efterkrigstidens gängse formsökande och bort från fotoform. Konstnärsporträtten gav honom chansen att utveckla en mer levande miljöskildrande fotografi.
Femtiotalet var för Strömholm en tid av rotlöshet. Många av dem som överlevde kriget fann det svårt att lämna jakten på äventyr. Christer fann de mest olika och egenartade sätt att försörja sig.
År 1956 flyttade han hem till Stockholm, gjorde kortfilmen "Ansikten i skugga" med Peter Weiss och startade några kvällskurser i fotografi hos Kursverksamheten tillsammans med pariskompisen Tor-Ivan Odulf.
Kurserna växte i omfång och antal, eleverna blev fler och fler och av aftonskolan blev det 1962 en treårig dagskola med Christer Strömholm som rektor.
Med sig i bagaget hade han erfarenheter från egna konststudier och från Steinert. Bildredovisning, bildkritik och grupparbete blev viktiga inslag. Målet för skolan blev att utveckla personliga fotografer och fotografer som tar ansvar för sina bilder.
Med sig hade han också oräkneliga historier om sig själv ("varav de flesta dessvärre var sanna") och dyrkande elever svepte honom in i en mantel av myter.
Det hörde till skolan att de höga krav som ställdes på eleverna också skulle gälla lärarna. Rektorn tvingades därför nu på allvar att lära sig fotografera. Det har kanske inte sagts förr, men den bästa fotograf som skolan frambringade var rektorn själv.
Merparten av hans bilder kom till under en rad resor på sextiotalet, fotoskolans bästa år. Han besökte Los Angeles 1960, Japan 1961 och 1963, Indien och Kenya (jodå, han har fotograferat noshörningar och giraffer) 1963 och New, York.
I BEFINTLIGT LJUS
De här åren for han också tillbaka till Paris. Där hade han upptäckt transvestiterna bland de prostituerade kring Place Blanche och Place Pigalle. Han fängslades av dem som de mest utstötta, mest isolerade. De som varken var man eller kvinna. Han började fotografera dem.
Det gav upphov till två problem. Dels ett enkelt, tekniskt: hur man klarar nattmörkret. Dels ett större: hur man närmar sig människor, hur man som fotograf förhåller sig till folk, hur man över huvud taget fotograferar samhällets utstötta.
Tekniken var den enkla minimiutrustning, som Christer sedan länge arbetade med: ett hemmagjort bröststativ, en Leica, ett par objektiv.
Metoden blev den att närma sig människorna, skapa ett förtroende och "snacka sig till en bild". Han förklarade för dem vad som krävdes för att en bild skulle lyckas. De fick stå stilla i ljuset från en neonskylt, för han var tvungen att exponera på 1/4 sekund.
Det var det här som sedan dunkades in i eleverna på Fotoskolan. Fotografens ansvar. Fotografen ska kunna komma tillbaka dagen efter och göra om sin bild med bibehållet förtroende.
Under dessa resor växte merparten av Christer Strömholms bilder fram. Bild lades till bild och det geografiska ursprunget underordnades helheten. Fram växte ett material som visades upp i debututställningen Till minnet av mig själv på NK-teatern 1965 och året efter i Dödsbilder på galleri Observatorium. Boken Poste Restante kom ut 1967.
Vi hade plötsligt fått en fotograf, som inte brydde sig det minsta om att svensk fotografi då antingen var milt dokumentär eller storslaget naturlyrisk. I stället arbetade han som en poet, med symboler och målade upp en bildvärld av död, utstötthet och smärta.
Utställningarna och böckerna väckte givetvis uppmärksamhet och diskussion. Ofta handlade det mest om utanverket, om myterna kring fotografen. Christer bjöd på en rejäl dos sådana i förordet till "Poste Restante".
Uppskattningen och uppståndelsen till trots, så var klimatet inte moget för fri fotografi av det slaget.
Fotoskolan fortsatte, slukades gradvis av den byråkrati, som började växa sig allt starkare under sextiotalet för att sedan svälla ut på allvar under sjuttiotalet.
Fotoskolans hårda tempo, många timmar och lösa administration passade inte in i den svenska undervisningsapparaten. Administrationen byggdes ut, reglerade lektionstimmar med regelbundna raster infördes och eleverna började kunna få studielån.
Elevkullarna växte skolan över huvudet och skolan var inte längre vad den varit. Rektorn packade och flyttade till Frankrike.
Innan dess hade han hunnit med att spela huvudrollen i Jan Myrdals och Rune Hassners klassiker "Myglaren", en roll som var skräddarsydd för Christer.
Sjuttiotalet var för honom fattiga år i Paris. Hans namn sågs sällan i tryck. Tio års tystnad bröts sedan med den stora retrospektiva utställningen på Camera obscura hösten 1978. Ett konstnärsstipendium och FOTO:s stora fotografpris följdes av ett statligt livstidsstipendium.
Utställningen turnerade i Skandinavien och den följdes av en liten utställning om tjugo bilder av atombombens offer i Hiroshima, bilder som nästan alla legat opublicerade tidigare, och som nu visades strax före omröstningen om kärnkraft.
1980 ägnade den schweiziska tidskriften Camera ett helt nummer åt Christers bilder. Det var ett specialnummer i en serie som för övrigt ägnats Lisette Model, William Klein, Josef Koudelka och, i kommande nummer, Robert Frank och Weegee. Med Cameras formulering "outsiders och apokalyptiska fotografer, som utövat ett påtagligt inflytande på fotografin sedan 50-talet".
MED BARNETS BLICK
Redan med debututställningen framstod Christer som en "färdig" konstnär, med ett utarbetat och konsekvent bildspråk.
Det är svårt att säga något om hur detta bildspråk har förändrats genom åren, inte minst därför att det fortfarande är de stora bildskördarna från de rika åren på sextiotalet, som Christer arbetar med.
Där finns påverkan från efterkrigstidens syn i konst och fotografi och där finns sextiotalsatmosfären.
Stilmässigt sluter de senare årens bilder an till de tidigare. Dock tycker jag mig se en förändring genom åren.
Den förändringen ligger mest i urvalet av bilder. Det är så han jobbar Christer; väljer bilder och ställer dem mot varandra. Byter en bild, prövar nya sammanställningar. Varje nytt möte mellan två bilder ger nya betydelser åt bilderna, var för sig och i par.
Och urvalet i stort har i stort sett ändrat karaktär under åren. Då, på sextiotalet, var stämningen luguber. "Dödsbilder" hette en utställning och Stig Carlsson skrev i Tidssignal om Christer: ”Det finns hos honom en sorts kompromisslös besatthet, en fascination inför det morbida. De asiatiska besvärjelseformerna med dess för oss främmande exotism kan han fånga i isande vackra bilder. Man kan kanske säga att han förvandlar döden till ett fruktansvärt ögonblick av overklighet."
Tio år senare var tonen annorlunda. Döden hade till stor del fått ge vika för livet.
De gamla utställningarna var för all del inte ensidigt dödsfixerade och svarta. Där fanns också en medkänsla och en predikan om tolerans.
På Camera obscura-utställningen var det framför allt en rad barnbilder, som förändrade stämningen.
Christer har hela tiden fotograferat barn, kanske utan att själv vara medveten om varför.
Med tiden insåg han vad dessa bilder handlade om, bilderna av barn i burar, barn bakom galler – och i de senare årens urval barn tillsammans med vuxna och barn med levande, nyfikna ögon.
Det var sin egen barndom han fotograferade, minnen av instängdhet; handgripligt i en garderob eller mer som en allmän känsla.
En bild som kommit fram de senaste åren visar en pojke som står fascinerad i ljuset från en estrad. Där står lille Christer, brukar fotografen säga när han ser bilden. En annan visar två busfrön som oförfärat blickat mot kameran och mot kommande äventyr.
Barnskildringen är central i Christer Strömholms bildvärld. Först fanns alltså de inlåsta barnen. Sedan mötte vi barnens blickar, de oförstörda blickarna som ska upptäcka världen.
Man kan se de bilderna som en antydan om en väg bort från döden, som bilder av frigörelse och hopp. Men barnen är hela tiden hotade, utsatta för vuxenvärldens hemligheter.
En av bilderna på de följande sidorna visa en man, som visar upp ett missbildat foster för liten pojke. Det är en bild som först nu kommit fram ur negativarkivet men som jag tror är en nyckelbild. Här möter barnaögonen, de ofördärvade, vuxenvärldens spännande grymheter.
Till vad slags människor växer barnen bakom galler upp? Kommer de någonsin ut ur de burar föräldrarna byggt? Ska de resa egna burar för andra när de växt upp?
Christer Strömholms fotografi bottnar i privata upplevelser. En stor del av hans betydelse ligger just i att han lyckas göra de privata erfarenheterna till bild, till kommunikation
Men precis som hos de stora författarna lyckas han därutöver förvandla det privata till en allmängiltig berättelse om mänskliga förhållanden. Däri ligger hans storhet, den som sent omsider ger honom en plats bland de främsta fotograferna i världen.
Pär Rittsel, FOTO 9/1981
I juli denna sommar framträdde Christer Strömholm med egen diabildvisning vid den internationella fotofestivalen i Arles. De trehundra bilder han visade där betydde ännu ett steg mot det internationella genombrottet för denna vår mest personliga och internationelle fotograf. För den här presentationen i FOTO har jag valt åtta hittills helt opublicerade fotografier ur hans stora arkiv.
Trots att Christer Strömholm har utbildat över 1 200 fotografer i den legendariska Fotoskolan, så har hans personliga, symbolistiska arbetssätt inte fått några efterföljare här i landet. Fortfarande står han tämligen ensam med sin privata, självutlämnande fotografi.
Ty Christers bilder beskriver hans egna upplevelser. De är gestaltad erfarenhet.
Ytligt sett arbetar han i den breda strömfåran från Henri Cartier-Bresson med snabba skott från gator och caféer. Men när man lägger ihop en större mängd av hans bilder så framträder något annat. Bilderna blir en sammanhängande beskrivning. De får en slags litterär funktion och blir en berättelse om några centrala teman i mänskligt liv.
Det visar sig att de handlar om liv och död, om kärlek och ensamhet, om instängdhet och uppbrott. De bildar tillsammans ett språk av symboler, ett språk som kan läsas och tydas.
Tolkningen är fri. Christer lämnar åt åskådaren att uppleva bilderna utifrån egna upplevelser. Han sätter aldrig ens bildtitlar till fotografierna. De följande sidornas geografiska angivelser är ett undantag; vi har med viss möda letat fram dem från kontaktarken.
Bilderna kan tolkas som självbiografiska speglingar, som fotografens sätt att bearbeta sina minnen och sin vånda.
Christer Strömholm växte upp i mellankrigstidens Europa och deltog i det andra världskriget som frivillig och motståndsman. Som så många andra andra européer kom han att tillhöra en förlorad generation.
Jag ser honom som en krigsfotograf – som började fotografera de krig han upplevde långt efter det att vapnen lagts ner.
Han föddes 1918 i en gammal ämbetsmannasläkt och växte upp i en skyddad, borgerlig miljö. Den ekonomiska kraschen, fascismen i skolmiljön och de första utlandsresorna bröt tryggheten. Christer gick till sjöss i tonåren och reste för att studera språk till Paris, Berlin, Dresden och de baltiska staterna mot slutet av trettiotalet. Han såg fascismens verkliga ansikte och mötte folk som vågade bjuda motstånd. Perspektivet förändrades.
Från Tunis kom han i januari 1939 till Marseille, där han enrollerades för att köra post till och från Spanien. Han körde rakt in i inbördeskriget, mötte kolonnerna med flyktingar och hörde kanonerna vid Ebrofronten. Han var tjugo år och reste hem till Sverige för att göra militärtjänst. Uppvaknandet ledde till ställningstagande.
Så kom världskriget. Christer ställde upp som Finlandsfrivillig. Hans ungdomstid tog definitivt slut vid Sallafronten. De stelfrusna liken av ryska soldater skulle länge spöka i hans fotografier många år senare.
Det blev fred i Finland men Tyskland ockuperade Norge. Den lilla gruppen som formerats kring Spanienveteranen Conny Andersson i Finland återsamlades och gick på skidor över fjällen till Norge. De hann delta i striderna två månader innan det norska motståndet gav upp.
Resten av kriget tillbringade Christer som kurir åt den norska motståndsrörelsen. Kriget hade tagit tio år av hans liv, tio bortkastade år.
FRÅN GRAFIK TILL FOTO
De sista krigsåren började han också studera måleri. Först i Sverige under Otte Sköld och Isaac Grünewald, sedan vid akademierna i Paris, Faenza och Florens.
Via grafiken kom han in på fotografin och började göra abstrakta studier av ljus eller grafiskt svartvita silhuetter. Han kom i kontakt med Otto Steinert i Saarbrücken och valdes in i gruppen fotoform 1951.
Han deltog i gruppens arbete och utställningar. Där lärde han sig bildbedömning och grupparbete, vilket han sedan skulle tillämpa i sin Fotoskola.
De bilder han publicerade år 1952 i Steinerts Subjektive Fotografis, i Art d'aujourd'hui, i Ulf Hård af Segerstads Bildkomposition och i FOTO är kompositioner som bygger på ljusets spel över murytor. I dag ser han dem själv som alltför influerade av tidens måleri, nämner namn som Jean Tinguely och Bernard Dufour.
Christer bodde i Paris åren 1947 till 1955. För en latinamerikansk tidskrift gjorde han otaliga konstnärs- och författarporträtt, något som förde honom i kontakt med hela den parisiska konstnärliga och litterära världen. De bägge porträtten av Man Ray och målaren van der Welde härstammar från den tiden.
Hans egen fotografi utvecklades bort från efterkrigstidens gängse formsökande och bort från fotoform. Konstnärsporträtten gav honom chansen att utveckla en mer levande miljöskildrande fotografi.
Femtiotalet var för Strömholm en tid av rotlöshet. Många av dem som överlevde kriget fann det svårt att lämna jakten på äventyr. Christer fann de mest olika och egenartade sätt att försörja sig.
År 1956 flyttade han hem till Stockholm, gjorde kortfilmen "Ansikten i skugga" med Peter Weiss och startade några kvällskurser i fotografi hos Kursverksamheten tillsammans med pariskompisen Tor-Ivan Odulf.
Kurserna växte i omfång och antal, eleverna blev fler och fler och av aftonskolan blev det 1962 en treårig dagskola med Christer Strömholm som rektor.
Med sig i bagaget hade han erfarenheter från egna konststudier och från Steinert. Bildredovisning, bildkritik och grupparbete blev viktiga inslag. Målet för skolan blev att utveckla personliga fotografer och fotografer som tar ansvar för sina bilder.
Med sig hade han också oräkneliga historier om sig själv ("varav de flesta dessvärre var sanna") och dyrkande elever svepte honom in i en mantel av myter.
Det hörde till skolan att de höga krav som ställdes på eleverna också skulle gälla lärarna. Rektorn tvingades därför nu på allvar att lära sig fotografera. Det har kanske inte sagts förr, men den bästa fotograf som skolan frambringade var rektorn själv.
Merparten av hans bilder kom till under en rad resor på sextiotalet, fotoskolans bästa år. Han besökte Los Angeles 1960, Japan 1961 och 1963, Indien och Kenya (jodå, han har fotograferat noshörningar och giraffer) 1963 och New, York.
I BEFINTLIGT LJUS
De här åren for han också tillbaka till Paris. Där hade han upptäckt transvestiterna bland de prostituerade kring Place Blanche och Place Pigalle. Han fängslades av dem som de mest utstötta, mest isolerade. De som varken var man eller kvinna. Han började fotografera dem.
Det gav upphov till två problem. Dels ett enkelt, tekniskt: hur man klarar nattmörkret. Dels ett större: hur man närmar sig människor, hur man som fotograf förhåller sig till folk, hur man över huvud taget fotograferar samhällets utstötta.
Tekniken var den enkla minimiutrustning, som Christer sedan länge arbetade med: ett hemmagjort bröststativ, en Leica, ett par objektiv.
Metoden blev den att närma sig människorna, skapa ett förtroende och "snacka sig till en bild". Han förklarade för dem vad som krävdes för att en bild skulle lyckas. De fick stå stilla i ljuset från en neonskylt, för han var tvungen att exponera på 1/4 sekund.
Det var det här som sedan dunkades in i eleverna på Fotoskolan. Fotografens ansvar. Fotografen ska kunna komma tillbaka dagen efter och göra om sin bild med bibehållet förtroende.
Under dessa resor växte merparten av Christer Strömholms bilder fram. Bild lades till bild och det geografiska ursprunget underordnades helheten. Fram växte ett material som visades upp i debututställningen Till minnet av mig själv på NK-teatern 1965 och året efter i Dödsbilder på galleri Observatorium. Boken Poste Restante kom ut 1967.
Vi hade plötsligt fått en fotograf, som inte brydde sig det minsta om att svensk fotografi då antingen var milt dokumentär eller storslaget naturlyrisk. I stället arbetade han som en poet, med symboler och målade upp en bildvärld av död, utstötthet och smärta.
Utställningarna och böckerna väckte givetvis uppmärksamhet och diskussion. Ofta handlade det mest om utanverket, om myterna kring fotografen. Christer bjöd på en rejäl dos sådana i förordet till "Poste Restante".
Uppskattningen och uppståndelsen till trots, så var klimatet inte moget för fri fotografi av det slaget.
Fotoskolan fortsatte, slukades gradvis av den byråkrati, som började växa sig allt starkare under sextiotalet för att sedan svälla ut på allvar under sjuttiotalet.
Fotoskolans hårda tempo, många timmar och lösa administration passade inte in i den svenska undervisningsapparaten. Administrationen byggdes ut, reglerade lektionstimmar med regelbundna raster infördes och eleverna började kunna få studielån.
Elevkullarna växte skolan över huvudet och skolan var inte längre vad den varit. Rektorn packade och flyttade till Frankrike.
Innan dess hade han hunnit med att spela huvudrollen i Jan Myrdals och Rune Hassners klassiker "Myglaren", en roll som var skräddarsydd för Christer.
Sjuttiotalet var för honom fattiga år i Paris. Hans namn sågs sällan i tryck. Tio års tystnad bröts sedan med den stora retrospektiva utställningen på Camera obscura hösten 1978. Ett konstnärsstipendium och FOTO:s stora fotografpris följdes av ett statligt livstidsstipendium.
Utställningen turnerade i Skandinavien och den följdes av en liten utställning om tjugo bilder av atombombens offer i Hiroshima, bilder som nästan alla legat opublicerade tidigare, och som nu visades strax före omröstningen om kärnkraft.
1980 ägnade den schweiziska tidskriften Camera ett helt nummer åt Christers bilder. Det var ett specialnummer i en serie som för övrigt ägnats Lisette Model, William Klein, Josef Koudelka och, i kommande nummer, Robert Frank och Weegee. Med Cameras formulering "outsiders och apokalyptiska fotografer, som utövat ett påtagligt inflytande på fotografin sedan 50-talet".
MED BARNETS BLICK
Redan med debututställningen framstod Christer som en "färdig" konstnär, med ett utarbetat och konsekvent bildspråk.
Det är svårt att säga något om hur detta bildspråk har förändrats genom åren, inte minst därför att det fortfarande är de stora bildskördarna från de rika åren på sextiotalet, som Christer arbetar med.
Där finns påverkan från efterkrigstidens syn i konst och fotografi och där finns sextiotalsatmosfären.
Stilmässigt sluter de senare årens bilder an till de tidigare. Dock tycker jag mig se en förändring genom åren.
Den förändringen ligger mest i urvalet av bilder. Det är så han jobbar Christer; väljer bilder och ställer dem mot varandra. Byter en bild, prövar nya sammanställningar. Varje nytt möte mellan två bilder ger nya betydelser åt bilderna, var för sig och i par.
Och urvalet i stort har i stort sett ändrat karaktär under åren. Då, på sextiotalet, var stämningen luguber. "Dödsbilder" hette en utställning och Stig Carlsson skrev i Tidssignal om Christer: ”Det finns hos honom en sorts kompromisslös besatthet, en fascination inför det morbida. De asiatiska besvärjelseformerna med dess för oss främmande exotism kan han fånga i isande vackra bilder. Man kan kanske säga att han förvandlar döden till ett fruktansvärt ögonblick av overklighet."
Tio år senare var tonen annorlunda. Döden hade till stor del fått ge vika för livet.
De gamla utställningarna var för all del inte ensidigt dödsfixerade och svarta. Där fanns också en medkänsla och en predikan om tolerans.
På Camera obscura-utställningen var det framför allt en rad barnbilder, som förändrade stämningen.
Christer har hela tiden fotograferat barn, kanske utan att själv vara medveten om varför.
Med tiden insåg han vad dessa bilder handlade om, bilderna av barn i burar, barn bakom galler – och i de senare årens urval barn tillsammans med vuxna och barn med levande, nyfikna ögon.
Det var sin egen barndom han fotograferade, minnen av instängdhet; handgripligt i en garderob eller mer som en allmän känsla.
En bild som kommit fram de senaste åren visar en pojke som står fascinerad i ljuset från en estrad. Där står lille Christer, brukar fotografen säga när han ser bilden. En annan visar två busfrön som oförfärat blickat mot kameran och mot kommande äventyr.
Barnskildringen är central i Christer Strömholms bildvärld. Först fanns alltså de inlåsta barnen. Sedan mötte vi barnens blickar, de oförstörda blickarna som ska upptäcka världen.
Man kan se de bilderna som en antydan om en väg bort från döden, som bilder av frigörelse och hopp. Men barnen är hela tiden hotade, utsatta för vuxenvärldens hemligheter.
En av bilderna på de följande sidorna visa en man, som visar upp ett missbildat foster för liten pojke. Det är en bild som först nu kommit fram ur negativarkivet men som jag tror är en nyckelbild. Här möter barnaögonen, de ofördärvade, vuxenvärldens spännande grymheter.
Till vad slags människor växer barnen bakom galler upp? Kommer de någonsin ut ur de burar föräldrarna byggt? Ska de resa egna burar för andra när de växt upp?
Christer Strömholms fotografi bottnar i privata upplevelser. En stor del av hans betydelse ligger just i att han lyckas göra de privata erfarenheterna till bild, till kommunikation
Men precis som hos de stora författarna lyckas han därutöver förvandla det privata till en allmängiltig berättelse om mänskliga förhållanden. Däri ligger hans storhet, den som sent omsider ger honom en plats bland de främsta fotograferna i världen.
Pär Rittsel, FOTO 9/1981