Sune Jonsson fick stora fotografpriset 1981:
Sune Jonsson. Foto Pär Rittsel 1980.
"Cirkeln är sluten, konstaterar Sune Jonsson om sitt Stora fotografpris, ty det var en gång i tiden pengar från FOTO som gav honom chansen att göra sin första bok, Byn med det blå huset.
På vårvintern 1957 stod han med ett halvfärdigt material av bild och text från hembyn Nyåker. Tidningarna Vi och FIB ville inte köpa det, men Lars Wickman, dåvarande redaktör på FOTO, såg materialet och skrev omedelbart ut 1 500 kronor.
Sune Jonsson for åter upp till Nordmaling och gjorde boken färdig. Svensk fotografi fick en av sina allra märkligaste debutanter, en fotograf som också kunde skriva: en dokumentärt arbetande poet eller en skönlitterärt arbetande fotograf.
Byn med det blå huset innehöll bilder gjorda med en oändlig ömhet. Stilla, rena, återspeglade de det enkla, torftiga, ursprungliga glesbygdslivet, det som då höll på att dö ut.
Texterna fabulerade varsamt och lyhört kring byns människoöden. Det fanns hela tiden en kärna av fakta bakom de skrivna orden, men kring denna kärna spann författaren fritt och subjektivt.
Bilderna förankrade fiktionen i en alldeles påtaglig verklighet. Tillsammans gav bild och text en aldrig tidigare sedd kombination av dokumentärt och subjektivt, av dikt och verklighet.
Man kan säga att Sune Jonsson sedan dess varierat ingredienserna i den blandningen i sina böcker. Den andra boken var Timotejvägen (1961) som betecknades Tio berättelser. Fyra var rena prosastycken – "lånegods ur verkligheten" som "omgestaltats mycket fritt" – och de återstående sex var bildberättelser, där korta bildtexter gav kontinuitet åt berättarflödet.
I den tredje boken, Hundhålet (1962), fick novellerna husera ensamma. Flera år senare följde de två romanerna Brobyggarna (1969) och Stationskarl Albin E Anderssons minnen (1974).
Så här berättar Sune själv:
”Jag skulle gärna vilja se mig som en renodlad fotograf, säger Sune Jonsson nu. Vad jag alltid varit ute efter är att berätta, och det kan man göra på många sätt. Därav min vacklan mellan olika uttrycksformer.
Det är naturligtvis en styrka att kunna skriva till egna bilder, men jag känner också en ambivalens inför valet av medel. Och det är viktigt att med olika texter definiera vad jag vill säga med bilderna. Olika betraktare tolkar ändå böckerna så olika. Bilder av nådens barn (1963) väckte t ex många negativa och aggressiva reaktioner. Man såg en efterbliven instängdhet. Jag däremot ser den som en positiv bok, ett försök att skildra en avklarnad, stoisk miljö med en stor förväntan inför belöningen, en miljö som jag upplevt från mina farföräldrar. Min första bok var kusligt närgången och jag har ofta funderat över den. Jag hade då litet dåligt samvete och tyckte att jag t ex lämnat ut Drömmaren alltför mycket. Men har köpte 10 eller 20 böcker själv för att ge bort.
En helt annan reaktion fick jag på romaner, Brobyggarna. Dottern till ingenjören i boken ringde mig och tackade, sa att först nu förstod hon sin far! Visserligen fanns han i verkligheten, och visserligen använde jag mig av hans faktiska rapporter, men som romanfigur var han helt en uppdiktad gestalt.!"
Sune Jonssons bokproduktion kom sedan en period att syssla med missionens värld. Dokumentationen av de fromma miljöerna i Bilder av nådens barn (1963) följdes av Bilder av Kongo från en mission (1965) och Sammankomst i elden (1966).
Därefter skulle det betydligt värdsligare jordbruket sysselsätta honom. Den agrara bokproduktionen inleddes med Bilder från bondens år (1967), ett skickligt och mångsidigt reportage från betesodling, slakterier, massafabriker, småbruk osv.
Arbetet med denna stora bondebok förde Sune Jonsson in på vad som skulle bli Minnesbok över den svenske bonden (1971). En liten småländsk by, Attsjö, fick ge material till en stor och bred skildring av "odlingsår, bysammankomster och familjehögtider".
Boken är en stridsskrift. Avslutningskapitlet sjuder av återhållen ilska och bitande ironi. Del här var ju en tid, då 30 småbruk lades ner varje dag, året om.
Men Jonssons texter visade också upp andra sidor. Faktaredovisningar växlades med stycken av skimrande kortprosa, där knappa formuleringar lyste av poesi och närhet till arbetet med jorden.
Bilderna förenade den lyriska ton vi vant oss vid från de tidiga bondeskildringarna med en slagkraft och must i berättandet (och med must menar jag då inte det överflöd av svart färg som tryckeriet slösade på bilderna).
Boken tillägnades Carl Fries, det svenska odlingslandskapets skildrare, och det med rätta. Men den kunde lika gärna ha tillägnats Ivar Lo-Johansson, som betytt lika mycket för Sune Jonsson, både som utformare av "den sociala fotobildboken" och som – i det här fallet – en stridsglad polemiker.
De första återbesöken i hembyn Nyåker gjorde Sune Jonsson som sommarvikarie på Västerbottens Kuriren. Det var de år han studerade i Uppsala. Det blev en fil kand med etnologi som en tungt vägande post.
Det var också som fältetnolog han började arbeta vid Västerbottens museum så småningom. Från 1968 har han varit fast anställd där.
Från foto till film
Museiarbetet har också inneburit ett antal dokumentärfilmer som Ett småbrukarår i lappmarken (1971) och Ett fiskarår (1978). Med dem har han, tror jag, funnit ett nytt sätt att arbeta dokumentärt. Filmerna är långa; fiskaråret tar fem timmar på film! Här lämnar han inte längre svängrum för fabuleringar, knappast ens för redigering för att berätta om ett arbetsförlopp:
”Filmen är oerhört mycket mer dokumentär. Där stillbilden är ett tillfälligt och subjektivt ögonblick kan filmen återge ett exakt tidsförlopp. Det ligger en dokumentärfilosofi bakom det att anpassa filmens längd och tempo till ämnet. Rytmen ska spegla människornas liv, arbete, livskänsla.”
Museiarbetet gav också material till boken Jordabok av år 1976. I bild efter bild beskrev den årstidernas växling över ett antal åkrar, fotograferade från samma punkt tid efter annan.
Det var en bok som inte var lika lätt att ta till sig som de tidigare. Tomma landskap på sida efter sida, ibland med snö, ibland med hässjor!
Men när man väl upptäckte skönheten i många landskapsbilder och sedan tog sig tid att läsa den täta, faktaspäckade och resonerande prosan, så fann man en rik bok. Några blombilder i färg i den boken blev en föraning om den senaste boken Örtabok (1979), där Sunes hustru Stina trätt in som medförfattare.
Just nu arbetar Sune Jonsson med en dokumentärfilm från portugisiskt jordbruk, med illustrationer till vännen Bo Johanssons dikter från västerbottniska myrodlingar, med ytterligare en örtabok och med en bok av de monumentala bilder från Västerbottens kust, som han just ställt ut på museet i Umeå. Och så ligger ett romanprojekt och väntar.
Sune Jonsson är nog den blygsammaste fotograf jag känner, faktiskt med ett förvånansvärt klent självförtroende. Ändå borde han kunna göra till sina, de ord som en bondmora formulerar i Minnesboken:
– Det var alltid ett skapande arbete. Man visste alltid att man hade gjort någonting och man kunde trösta sig och räkna och beskåda allt som kommit fram ur fingrarna på en."
Pär Rittsel I FOTO 1/1981
På vårvintern 1957 stod han med ett halvfärdigt material av bild och text från hembyn Nyåker. Tidningarna Vi och FIB ville inte köpa det, men Lars Wickman, dåvarande redaktör på FOTO, såg materialet och skrev omedelbart ut 1 500 kronor.
Sune Jonsson for åter upp till Nordmaling och gjorde boken färdig. Svensk fotografi fick en av sina allra märkligaste debutanter, en fotograf som också kunde skriva: en dokumentärt arbetande poet eller en skönlitterärt arbetande fotograf.
Byn med det blå huset innehöll bilder gjorda med en oändlig ömhet. Stilla, rena, återspeglade de det enkla, torftiga, ursprungliga glesbygdslivet, det som då höll på att dö ut.
Texterna fabulerade varsamt och lyhört kring byns människoöden. Det fanns hela tiden en kärna av fakta bakom de skrivna orden, men kring denna kärna spann författaren fritt och subjektivt.
Bilderna förankrade fiktionen i en alldeles påtaglig verklighet. Tillsammans gav bild och text en aldrig tidigare sedd kombination av dokumentärt och subjektivt, av dikt och verklighet.
Man kan säga att Sune Jonsson sedan dess varierat ingredienserna i den blandningen i sina böcker. Den andra boken var Timotejvägen (1961) som betecknades Tio berättelser. Fyra var rena prosastycken – "lånegods ur verkligheten" som "omgestaltats mycket fritt" – och de återstående sex var bildberättelser, där korta bildtexter gav kontinuitet åt berättarflödet.
I den tredje boken, Hundhålet (1962), fick novellerna husera ensamma. Flera år senare följde de två romanerna Brobyggarna (1969) och Stationskarl Albin E Anderssons minnen (1974).
Så här berättar Sune själv:
”Jag skulle gärna vilja se mig som en renodlad fotograf, säger Sune Jonsson nu. Vad jag alltid varit ute efter är att berätta, och det kan man göra på många sätt. Därav min vacklan mellan olika uttrycksformer.
Det är naturligtvis en styrka att kunna skriva till egna bilder, men jag känner också en ambivalens inför valet av medel. Och det är viktigt att med olika texter definiera vad jag vill säga med bilderna. Olika betraktare tolkar ändå böckerna så olika. Bilder av nådens barn (1963) väckte t ex många negativa och aggressiva reaktioner. Man såg en efterbliven instängdhet. Jag däremot ser den som en positiv bok, ett försök att skildra en avklarnad, stoisk miljö med en stor förväntan inför belöningen, en miljö som jag upplevt från mina farföräldrar. Min första bok var kusligt närgången och jag har ofta funderat över den. Jag hade då litet dåligt samvete och tyckte att jag t ex lämnat ut Drömmaren alltför mycket. Men har köpte 10 eller 20 böcker själv för att ge bort.
En helt annan reaktion fick jag på romaner, Brobyggarna. Dottern till ingenjören i boken ringde mig och tackade, sa att först nu förstod hon sin far! Visserligen fanns han i verkligheten, och visserligen använde jag mig av hans faktiska rapporter, men som romanfigur var han helt en uppdiktad gestalt.!"
Sune Jonssons bokproduktion kom sedan en period att syssla med missionens värld. Dokumentationen av de fromma miljöerna i Bilder av nådens barn (1963) följdes av Bilder av Kongo från en mission (1965) och Sammankomst i elden (1966).
Därefter skulle det betydligt värdsligare jordbruket sysselsätta honom. Den agrara bokproduktionen inleddes med Bilder från bondens år (1967), ett skickligt och mångsidigt reportage från betesodling, slakterier, massafabriker, småbruk osv.
Arbetet med denna stora bondebok förde Sune Jonsson in på vad som skulle bli Minnesbok över den svenske bonden (1971). En liten småländsk by, Attsjö, fick ge material till en stor och bred skildring av "odlingsår, bysammankomster och familjehögtider".
Boken är en stridsskrift. Avslutningskapitlet sjuder av återhållen ilska och bitande ironi. Del här var ju en tid, då 30 småbruk lades ner varje dag, året om.
Men Jonssons texter visade också upp andra sidor. Faktaredovisningar växlades med stycken av skimrande kortprosa, där knappa formuleringar lyste av poesi och närhet till arbetet med jorden.
Bilderna förenade den lyriska ton vi vant oss vid från de tidiga bondeskildringarna med en slagkraft och must i berättandet (och med must menar jag då inte det överflöd av svart färg som tryckeriet slösade på bilderna).
Boken tillägnades Carl Fries, det svenska odlingslandskapets skildrare, och det med rätta. Men den kunde lika gärna ha tillägnats Ivar Lo-Johansson, som betytt lika mycket för Sune Jonsson, både som utformare av "den sociala fotobildboken" och som – i det här fallet – en stridsglad polemiker.
De första återbesöken i hembyn Nyåker gjorde Sune Jonsson som sommarvikarie på Västerbottens Kuriren. Det var de år han studerade i Uppsala. Det blev en fil kand med etnologi som en tungt vägande post.
Det var också som fältetnolog han började arbeta vid Västerbottens museum så småningom. Från 1968 har han varit fast anställd där.
Från foto till film
Museiarbetet har också inneburit ett antal dokumentärfilmer som Ett småbrukarår i lappmarken (1971) och Ett fiskarår (1978). Med dem har han, tror jag, funnit ett nytt sätt att arbeta dokumentärt. Filmerna är långa; fiskaråret tar fem timmar på film! Här lämnar han inte längre svängrum för fabuleringar, knappast ens för redigering för att berätta om ett arbetsförlopp:
”Filmen är oerhört mycket mer dokumentär. Där stillbilden är ett tillfälligt och subjektivt ögonblick kan filmen återge ett exakt tidsförlopp. Det ligger en dokumentärfilosofi bakom det att anpassa filmens längd och tempo till ämnet. Rytmen ska spegla människornas liv, arbete, livskänsla.”
Museiarbetet gav också material till boken Jordabok av år 1976. I bild efter bild beskrev den årstidernas växling över ett antal åkrar, fotograferade från samma punkt tid efter annan.
Det var en bok som inte var lika lätt att ta till sig som de tidigare. Tomma landskap på sida efter sida, ibland med snö, ibland med hässjor!
Men när man väl upptäckte skönheten i många landskapsbilder och sedan tog sig tid att läsa den täta, faktaspäckade och resonerande prosan, så fann man en rik bok. Några blombilder i färg i den boken blev en föraning om den senaste boken Örtabok (1979), där Sunes hustru Stina trätt in som medförfattare.
Just nu arbetar Sune Jonsson med en dokumentärfilm från portugisiskt jordbruk, med illustrationer till vännen Bo Johanssons dikter från västerbottniska myrodlingar, med ytterligare en örtabok och med en bok av de monumentala bilder från Västerbottens kust, som han just ställt ut på museet i Umeå. Och så ligger ett romanprojekt och väntar.
Sune Jonsson är nog den blygsammaste fotograf jag känner, faktiskt med ett förvånansvärt klent självförtroende. Ändå borde han kunna göra till sina, de ord som en bondmora formulerar i Minnesboken:
– Det var alltid ett skapande arbete. Man visste alltid att man hade gjort någonting och man kunde trösta sig och räkna och beskåda allt som kommit fram ur fingrarna på en."
Pär Rittsel I FOTO 1/1981
Det kom ett julkort...
Jag åkte upp till Sune i början av november 1980. Stina stekte biffar och vi åt dem med drivor av mosad vitlök. Sedan gick vi på symfonikonsert i sporthallen – och fanns oss snart ensamma i en växande glänta. Och det var inte av vördnad för den store fotografen och hans besökare som publiken makade bort sina stolar. Vi stank helt enkelt vitlök.
På vägen till flygplatsen dagen därpå plåtade jag honom vid en avtagsväg. Välkammad. För prispengarna betalade han räkningarna från fotoaffären.
Nu, över trettio år senare, läser jag om Stinas Örtabok som jag fick då och inser att det fanns två fina författare i familjen!
På vägen till flygplatsen dagen därpå plåtade jag honom vid en avtagsväg. Välkammad. För prispengarna betalade han räkningarna från fotoaffären.
Nu, över trettio år senare, läser jag om Stinas Örtabok som jag fick då och inser att det fanns två fina författare i familjen!